Är det inte ekerbrott så är det kolera annat!
Och fan va benen aldrig blir snygga fotade uppifrån.
För i helvete. Såg verkligen fram emot cyklingen igår! Hade dock mycket på jobbet så tiden mellan jobbet och träningen blev knapp. Hann trycka i mig en burk kvarg med sylt och en näve nötter. Hann dock inte med att skruva dit den saknade dolda klingbulten, inte heller med att dra åt de övriga bultarna. Kände dock på dem och de tycktes sitta ordentligt, men vad vet jag?
Nåväl, tre minuter kvar till passets början. Hinner höra att det är den klassiska spurtrundan som står på schemat för snabb-/tävlingsgruppen och det låter väl fint. Jag gillar spurtrundan, det brukar gå fort och man blir ständigt avhängd men det är ett ruggigt trevligt sätt att verkligen köra skiten ur sig. Vilket ju är bra på en tisdag, så kan man ta det lugnt resten av veckan inför Dalsland Runt på fredag.
Nåväl! Gänget är blandat Sköningar och lite andra snabbfolks. Tyvärr ingen Eva i sikte men får väl överleva ändå. Vi rullar ut från stan i skaplig uppvärmningsfart och jag börjar få upp mojon, i kvällssolen och allt, men strax före avfarten mot Slakteriet så får jag nästan tvärnit och sen direkt på det, växelhopp och värsta knakljudet från cykeln. Jag måste stanna, förstår direkt att det inte bara är ett random kedjehopp eller så, vinkar förbi klungan, fortsätt ni. Stannar till och försöker förstå vari felet ligger. Växlar och donar, allt verkar sitta på plats men ljudet är kvar. Testar skruva lite på växeln. Skumt. Hoppar på cykeln. Det funkar, om än lite rassligt. Är sur. Vill inte cykla själv ikväll. Vill cykla fort och med andra. Svänger in mot Slakteriet och får syn på klungan som rör sig stadigt framåt. Det trycker till i benen och jag tänker att äsch, kanske ska försöka köra ikapp dem?
Benen är tröga ouppvärmda och det blåser motvind. Det går segt. Hade jag kommit ihåg pulsbandet så hade jag säkert sett hur hög pulsen blir. Det tar ett gäng kilometer men till slut kommer jag ikapp klungan ute på hallstavägen. Det börjar cyklas fortare men jag lägger mig bak och pustar ut. Till slut blir jag som vanligt uttråkad av att pusta ut (är man korkad så är man) och börjar gå runt. Det börjar gå ännu fortare. Snart är vi strax före Hallstahammar där första spurten börjar. Jag ligger bakom en långhårig snubbe med Basso på baken och plötsligt hörs ett äckligt rasslande ljud igen och jag får växelhopp igen. Fan också. Vinkar förbi klungan, vänder och kör hem på en enda växel som inte orsakar rasslande och knakande ljud. Ytterst försiktigt.
Skitsur i kvällssolen. Rundan blir kort men intensiv. Jag är glad som lyckats köra ikapp klungan i motvinden, jag är orolig för hur det blir med min förbenade racer nu, två dagar inför det stora etapploppet. Väl hemma panikchattar jag med alla mina mekduktiga vänner (tur jag är välsignad med ett gäng sådana).
Lyckas lura ut AK på lite lunchmek. Så idag ska vi ses och lunchmeka och även luncha. Köra in bulten, dra åt de resterande bultarna, undersöka växelläget. Löser inte det problemet så får det bli akutinlämning av cykeln till Bianchi eller någon annan jourhavande mek.
Jag börjar inse en sak. Ibland går det inte att klara sig på att sköta prylarna väl. Saker och ting slits. Mer kunskap från cyklistens sida krävs. Jag kommer aldrig bli alltför mekintresserad, men jag måste bli fan så mycket bättre på att genomgå cykeln och leta efter potentiella “farokällor” som glappande klingor o d. Få in den känslan ordentligt.
Håll tummarna för att jag har en komplett och fungerande racer till helgen, oki?
Puss!
