Kort på Västerbron
snott från Cyklistbloggen
Västerbron som är Sveriges genom tiderna största bågbro i stål, är en sexhundra meter lång bro som löper från Hornstull på Södermalm, över den lilla ön tillika stadsdelen Långholmen och den relativt djupa innerstadsviken Riddarfjärden ända till Kungsholmen. Ihop med sina viadukter är femtiotalsbron en modern, mjukt konvex konstruktion som har ritats av tyska arkitekter respektive ingenjörer. Västerbron utgör en viktig trafikled både för den motorburna trafiken, cykelpendlarna, löparna, de gående och de otaliga kärleksparen utgör en alldeles egen trafikantkategori tack vare sin oberäkneliga molnvandring med högst logiska vingelmått.
I förrgår jobbade jag i Stockholm, mitt företags stockholmskontor ligger i Marieberg på Kungsholmen. Efter jobbet bestämde jag mig för att rensa skallen och själen med hjälp av en promenad över bron. Sist jag gick över bron var för två och ett halvt år sedan i samband med mitt planlösa irrande veckan Peter körts ihjäl. Då tänkte jag inte särskilt på dem som gick eller körde eller cyklade jämte eller mot mig. Men det gjorde jag i förrgår. Klockan var kanske fem – mitt i rusningstrafiken alltså – och vilken rusningstrafik på brons gång- och cykeldel alltså! Them memils (varav en del skulle behöva växla ner)! De stiliga cykeldamerna i neutralt kulörta kappor! Vindfång till gulvästarna! Keirinhjälmade ungar! Kolibrihybriderna (som ofta ger nybörjarmemilsen däng)! Raphajunkiesarna (övermatchade en del förstås, men hellre det)! En och en annan kuf (pust, tur de finns kvar)! Portföljkarlarna på paket-hållaren-fram-klassiker (och alla jobbar med media misstänker jag)! De praktiska cyklisterna (ungefär samma som gulvästarna, men något mindre neongula)!
Folks som kan reglerna och folks som inte kan (kanske dumt egentligen men jag finner ett slags nöje i att se att allting inte är sådär perfekt). Och så kantvinden. Den mordiska kantvinten mitt i den himla stora staden.
Så många. Så olika, men ändå lika, är ju ändå Stockholm vi snackar om, världens trendkänsligaste stad, och vi ökar. Nu är inte bilisterna längre i självklar majoritet på Västerbron. Ni vet, ser man ett ställe ofta så märker man inte förändringar, lite som man inte märker att ens nära och kära åldras när man ser dem varje dag. Men en annan ser inte stället – staden – hela tiden. Jag besöker Stockholm, om än ofta. Jag märker av när saker och ting ändras. Och det har ändrats, på bara de åren jag inte bott i Stockholm permanent.
Nu är ju jag ingen bikes vs. cars-tjej. Jag tror på miljövänliga bränslen och fredlig koexistens mellan de olika trafikantgrupperna. Men likt förbannat smyglog jag där lite för mig själv, där jag konstaterade att vi nu var i klar majoritet, då vid femsnåret på Västerbron.
Cyklisterna, löst folk och molnvandrarna.
