Dag: 21 augusti 2014

Hej.

Ikväll ska jag göra en sak jag aldrig gjort tidigare.

Tävla i tempo!

Eller tävla och tävla – det är ett “enklare” klubbarrangemang av slaget att alla samlas och kör och man behöver varken licens eller tempokit om man säger så (så kom kom kom). Men eftersom så många av mina klubbkompisar kör och eftersom loppet genomförs ute på en bit av den nybyggda E18 innan trafiken släpps på – jo, då känns det ändå lite synd att missa kalaset.

Och då är det ju så här. Jag har egentligen fina tempoförutsättningar. Jag har starka ben och kan komma upp i rätt så höga farter på kort tid. Men. Jag har liksom riktat in mig på att bli en finslipad klungcyklist med GP- och linjeloppsplaceringar i sikte och är alltså tränad på att mest utnyttja klungan in i det sista innan det är dags att trycka på och lämna bakom, om man säger så.

Men tempo är ju en annan sak. Då ska man liksom trycka på efter att man stått still och väntat på sin tur i en halvtimme. Och då stelnar man väl till då? Jag vet ju med mig hur sämst benen blir efter lite för lång kisspaus i skogen. Och då talar jag ändå inte om fikapaus!

Ikväll tänker jag förstås värma upp bäst jag kan – det lovas dystert regn strax före loppet – och göra mitt bästa utifrån min väldigt icke-tempo-ish utstyrsel. Jag är snabb men väldigt not aero. Jag cyklar ju med holbrooks ffs!

Jag är nervös och vill inte komma sist.

Har ni nå bra tempotips?

Hur brukar ni värma upp?

Hur gör ni när ni väntar på er tur?

Hur brukar ni fördela krafterna för att liksom få ut det bästa ur benen på den korta tiden? Kvällens bana är cirka två mil lång.

Vad äter ni innan?

Hur tacklar ni nerverna?

Hur mycket jag än älskar att köra skiten ur mig, intervaller, tävlingssammanhang och sånt lite åt det hetsigare hållet så är det ibland riktigt skönt med äkta softrull ibland. Jag glömmer rulla av lite för ofta – oftast blir mina sköljpass till lite väl mycket storklinga ändå. Men igår blev det äkta skölj. Jag och Cecilia – ni vet kompisen som fått mig att ställa upp på Tjejgirot! – körde en kortis genom de fina skogs- och ängsvägarna åt Enköping-hållet och det passade ju alldeles utmärkt att Cecilia hade fortfarande lite ont i halsen. Vi kunde alltså verkligen rulla ut och snacka ut också. Jag hann märka av vädret, den varma fukten som bodde i skogen, jag hann titta upp mot molnen och filosofera lite lätt till vevpartiets lätta knakljud (måste fixa snarast).

Ikväll är det tempo. Tur det vart äkta skölj igår – för oss båda.

Ta till er mitt tips kära vänner – underskatta inte sköljpassens makt. Inte bara det att den fysiska återhämtningen påskyndas – motivationen tryter inte heller eftersom du vilar upp både kroppen och hjärnan mellan hårdkörningarna. Och se verkligen till att det blir lätt när du sköljer. Mellantunga pass riskerar annars slita onödigt på kroppen och psyket och sabbar enbart både för återhämtningen och för de äkta kvalitetspassen.

Så. Skölj.

Puss!