Dag: 14 maj 2014

Sånt man slipper om man kör välordnad motionslopp vars rutt nån tänkt igenom.
Misstänksam skylt.
Sämst slutledningsförmåga. Total ovilja att cykla tråkväg tillbaka.
Ska vi vända och cykla tillbaks Katja?
NÄ! Vi kör!

Det här går ju helt ok… Bara fyra km kvar…
P-P-P-PUU U U NK K i lurarna

FYRA km av DETTA kvar?
(vägen jag hamnade på när jag skulle ta en för för
okänd genväg hem till Arenal på Mallis. slutade med att jag ömsom cyklade,
ömsom bar på racern i ett gäng km…)

Fasiken, kroppen som träningsnarkoman alltså. När jag pluggade festade jag jämt typ, och ändå hann med plugget (för det mesta), träningen (för det mesta) och massa annat och inte var jag trött heller! Nu liksom. Festade i lördags. Rätt så all in i och för sig, men ändå. Händer så sällan nuförtiden. Himla skönt. Befriande dekadent. Totalt osportsligt. Och självklart kände jag av det i kroppen till och med igår kväll när jag ledde intervallpasset med klubben. Visst det var liksom långt ifrån det mest ansträngande intervallpasset jag varit med om, snarare tvärtom, men samtidigt så hade jag inte kunnat prestera nå vidare om saken var allvar om ni grejar. Fördelen (och träningsmässigt, nackdelen även om den är försumbar mot den glädjen man får av att få träna med massa grymma folks) med att vara ledare är just att man tappar lite ansträngningsnivå eftersom man måste vänta in och hämta in och snacka och stötta och peppa folks hela tiden. Igår var det rätt perfekt, benen var smått slöa likaså sinnet. Då passade ju det bra att inte hävda sig alltför mycket. Drog ändå lite för mycket för att ens bry mig om att försöka vinna den spontana slutspurten. Imorgon blir det på’t igen fast lite tuffare då, då ska det rekas banan som ingår i Mälarcupens linjelopp. Intervaller utlovas då med, super.

Idag tänker jag vila hårt och ihärdigt med en promenad. Sedan ska jag försöka peppa kroppen inför Engelbrektsrundan på lördag. Jag har noterat ett tråkigt drag hos mig nuförtiden. Jag är inte alls lika pepp inför motionslopp som inför tävlingar. Fast det borde nästan vara tvärtom eller hur? Motionslopp är ju liksom vackert, trevligt, socialt och så ingår det bulle och saft och hamburgare och kanske någon glansig medalj i priset. På tävlingar får man mest frysa och sedan tugga fradga med jagad blick i en timme för att inte komma sist alternativt klappa sig själv på axeln och säga well well, du körde i alla fall runt Katja!

fast nu är jag mest larvig. Det är ju (delar av) Periferigruppen <3 jag kommer att köra Engelbrektarn med. Och då kan det inte bli annat än succé.

Ska ni köra nåt skoj lopp ihelgen?

Puss.

Och nej, det slutade inte med nyasfalterat paradis.
Det slutade med en mil sämst asfalt ever (okej, nästan ever iaf).

och nej, jag såg inga utrotningshotade safaridjur.

Hej. Idag vill jag starta en ny pepp tradition. Voilà – majmånadens cykelfeminism är här och peppar oss till en mer jämställd cykelvärld. Vi kör ↓

Strada <3

ett. Denna fantastiska artikel om Alfonsina Strada – kvinnan som ensam körde 1924-års Giro d’Italia och som fick stå ut med fett mycket skit, inte minst från sina (tyvärr mindre vetande) medsystrar. Låt mig påminna er om att Girot idag enbart körs av män; damernas motsvarighet går samtidigt som männens Tour de France vilket innebär… ja, ni kan ju lista ut precis vad det innebär för loppets tittarsiffror. Hur som:

She taught herself to ride at 10 and won her first race aged 13, earning a pig for first prize. In 1911 she broke the women’s speed record set six years earlier by Louise Roger. She clocked 37 km/h on a 44-pound single-geared bike; multiple world champion Marianne Vos now rides a 17-pound 10-speed carbon frame. Alfonsina’s record stood for 26 years.

Fantastiskt. Självfallet slutade det hela med att fru Strada inte fick köra om Girot eftersom det plötsligt förbjöds för kvinnorna att köra loppet. Men ändå. Who’s the original Cannibal baby?

två. Detta tänkvärda inlägg från Damklungan-bloggaren aka Crescent Dare-cyklisten Tina Levin. Tina menar på att det tyvärr ofta är vi tjejer som pga. avundsjuka, svartsjuka eller andra faktorer sätter pinnar i våra kvinnliga medcyklisters hjul – inte minst genom att kritisera och nedvärdera vissa beteenden.

Så tjejer; sminka er, dra ner dragkedjan, flirta…Gör vad ni vill. Ni kan trampa lika fort för det. Ni andra; tänk efter vad det är ni egentligen krigar för, tjejer… Jag garanterar er att det inte är den tjejen bredvid som är skuld i att ni inte får den uppmärksamhet som ni och sporten förtjänar. Det är helt andra trådar vi ska dra i där.

Även om jag inte håller med det i bloggen ett par gånger förekommande påståendet om att feminism är att vi ska vara “likställda männen” (det är lite mer komplicerat än så eftersom man ju förstås kan vända på påståendet etc.) så håller jag med Tina i saken. Att missunna någon hennes färdigheter pga. nåt slags moraliserande är bara så himla småsint bakåtsträvande.

Inför förra #womens100 – då vi självklart blandade ihop datumen och körde en dag för tidigt
(dan efter bakiskörde jag den på egen hand för stravandets skull liksom)

tre. Det faktum att Raphas #womens100 har blivit en populär tur runt om i Sverige! Jag har ju kört turen ett par år nu och ser med glädje att det här och var på Internet snackas om det och görs reklam för lokala turer. #womens100 är så klockrent. Kvinnor som gillar att cykla samlas och cyklar ihop. Utan vare sig klämkäcka goodiebags eller onödiga prefix. Ren cykling och så lite Strava på det. Stilrent. Stockholmsvarianten i år är extraspännande då turen kommer att utgå från och sluta vid det nya Arkitektur- och designcentrum (gamla Arkiketurmuséet) mitt i vackra Centralstockholm. Helst kör jag dock turen med bästa Frida uppe i Sandviken, hoppas vi får ihop det i år igen <3

fyra. Härligaste cykelbloggares aka elitcyklistens Sophies krig för DamElit-tävlingen under Halmstad 2:dagars. Av massa mer eller mindre lama skäl – t ex att “damerna cyklar för långsamt” (ja ni fattar ju själva) så beslutade organisatörerna att ställa in tävlingen… enbart för damelitklassen, trots att en hel del tjejer peppade för att racea den. Börja läs här alltså. Sophie lät inte saken vara utan kontaktade SCF. Och det vart ju positivt. Dock inte tillräckligt för att tävlingen skulle köras av dameliten i år. Men ändå. Döm själva här.

fem. Att kvinnor inom cykling äntligen kan ta betalt för sin kompetens. Det fantastiska initiativet SHE RIDES vars medlemskaps motto är: “Alla kan vara med i She Rides. Oavsett nivå eller genus. She Rides vill hjälpa och stötta alla att cykla” är ett bra exempel. Grymma kvinnliga cyklister som erbjuder coaching, kurser och cykelglädje till motionärer mot en summa som motsvarar ett par nya shimanopedaler och inte mer. Visst är det fint och mysigt med frivilligt arbete – men jag tror starkt på att ta betalt för kunskap är rätt väg att gå för att kvinnlig cykelkompetens ska tas på allvar. Spana in SHE RIDES-gruppen på Facebook. Ett annat liknande initiativ är Team Sky Blue med världsmästarinnan Susanne Ljungskog som frontfigur och “dragplåster”. För vissa kan nätverk som SHE RIDES och Team Sky Blue te sig som lite väl kommersiella med rabatter, sponsorer och allt – men kära någon. Cykelsporten vore ingenting utan kommers – bara den är sjysst och på rättvisa villkor och matchar väl våra teamkläder.

Kom gärna med egna förslag på vad jag ska ta med i nästa månads CYKELFEMINISM! <3

Puss.