Hej.
Sitter och väntar på tåget här på Centralstationen och petar i näsan (allt för att slippa att gentlemannen mittemot mig stirrar ögona ur sig på mig, har jag horn i pannan?) och reflekterar över mina mål för 2014.
Risken får ångest är stor (För högt satta mål? Alla “tänk om…” och “hur hanterar jag mitt eventuella misslyckande?”). Men den som riskerar är också den som till slut dricker skumpan, eller hur gick den gamla goda klyschan. Men nu är jag ingen Trump-typ och det är inga fastighetsaffärer vi pratar om. Nej, vi pratar kropp. Body. Lekamen. Kött.
Min kropp är lika stark som den är ojämnt tränad genom åren. Dess kapacitet är stor – redan som junior var jag en lovande talang inom simsporten och tränarna typ nästan stod på knä för att jag skulle fortsätta elitsimma. Men jag – eller snarare mina föräldrar, jag var ju barn då – sa nej till elitsatsning inom simning. Problemet var ju bara att det inte hände speciellt mycket lovande med kroppen efter “simkarriären” och fram till jag upptäckte cykling och återupptäckte skidåkning för två år sedan.
Alltså – en masse år av hårt pluggande, lika hårt festande och resande, diverse personliga issues (OBS, ej psyko men alla haft sina issues ni vet) och väldigt periodande träningsmässigt. Typ jojo-tränande.
Men nu är jag här, erkänd träningsnarkoman sedan två år tillbaka, och har till min glädje upptäckt att lill-kroppen kan ÄN. Rent nivåmässigt befinner jag mig på gränsen mellan VÄLDIGT glad motionär och dumglad senior. Det finns bara ett problem – eran Katja är för gammal för junior för ung för senior och platsar alltså i enbart ett seriösare sammanhang – ELIT.
Jag är inte på elitnivån. Fast jag kan vara en stark häst (vacker slank fluffhäst med såna fina pälssockor på) på vissa rundor så är formen ojämn och jag har inte TRÄNAT tillräckligt mycket och framför allt, länge för att hävda mig i elitsammanhang. Elitbrudarna är sega och sjukt starka och jag kan ju alltid börja med att gå ner ett par-fem kg innan jag ens kan fundera på att hänga på elitklungan hela vägen in i mål på ett längre GP. Ok, vissa dagar kanske men väldigt få sådana i så fall. Fortsätter jag träna utan att skada mig så är jag elit 2016, möjligen slutet på 2015. Inte i år.
Men jag siktar ju på familj och babybarn och sånt också nån gg innan jag blir för trött för sånt, liksom. Ibland tänker jag att skit Katja, hur ska du lyckas med både och? Kan iofs alltid bli ihop med en snäll hemmaman som sköter markservice men nu har ju jag förkärlek till cykliga lite svåra män med ådriga vader och sådana får man ju inte av att att vara hemmaman.
Men sånt får en ju ta som det kommer och under tiden tränar jag som om det inte fanns något som hette självinsikt 😉
Så, cykelmål för 2014:
* klå Grannen i antal cyklade mil
* hänga med storklungan under kommande sommarens klubb-GP
* låta bli skador
* fortsätta vara snyggast på cykel
* hävda mig järnet i sportklassen på de tävlingar som har en sån
* köra många tävlingar
* bli någorlunda o-pinsam (tekniskt) på crossen jag ska köpa
* leverera en fantastisk cykelblogg!
* bli en mer offensiv, klok cyklist
* bli en mer kurvsnabb cyklist
* donquijotta mig uppför backar som Klevaliden utan att gnälldras uppåt som en annan stenbumling
* vinna NÅNTING
* köra så många roliga rundor jag bara mäktar med
* bli bättre på att raka benen, tur jag har ljusa fjun!
* jobba mot elitsatsning inom två år
OCH NJUTA PÅ VÄGEN.
Tja, tåget är strax här, slutpetat i näsan och på mobilen. Mot nya mål, gott nytt år igen!
Puss.
