Det här inlägget börjar den 17 augusti på Bianchi Café & Cycles, Norrlandsgatan 20 i Stockholm. Vi, ett gäng västeråscyklister som firar Cykelkattens 100 (nu 122!) likes på Facebook, har cyklat de tolv milen från Västerås. Vi har blivit hämningslöst fotograferade av vår följebil och känner oss omåttligt proffsiga.
Det är i sus och dus på cykelhaket i storstan där servitörerna pratar italienska som jag kastas tre år tillbaka i tiden – av en cyklist jag knappt känner.
Anders Karlsson.
Anders Karlsson sätter sig mittemot mig med en tallrik mat. Han ger mig och Katja varsin melonskiva från sin tallrik och det är ungefär då, precis där, som jag inser att Anders Karlsson har varit hemma hos mig. Jag har öppnat dörren och Anders har stått i mitt trapphus i cykelmundering och det har varit novembermörkt. Han har tittat lite ned i golvet och haft med sig två cykeljackor som jag har provat. Två gulblåa med proffsmeriter av något slag, kanske från Kroatien.
Anders är den som svarade på min annons om cykelkläder för ganska exakt tre år sedan när jag precis hade köpt racer. Jag ville hitta begagnat och just då en vindjacka. Jackorna som Anders ville sälja var tyvärr för stora för mig så det blev ingen affär, men senare fick jag ett mejl. “Anders K” hette det i avsändarraden. I mejlet fanns bild på ett av många hemmabyggen. Jag minns att jag som alltid när folk bygger grejer, förbluffades av hur han lyckades montera ihop lite olika delar till en fungerande cykel. Han måste vara oerhört kunnig, eller väldigt passionerad.
Anders Karlsson – Anders K.
Och nu sitter han här mitt emot mig på Norrlandsgatan 20 efter tolv mil i sadeln och käkar italiensk buffé. Ibland plirar han stillsamt upp på mig, som han gjorde i trapphuset för tre år sedan.
Dags för avfärd, alla står och stampar och fyller på vattenflaskor och går på toa en sista gång. Vinkar hej då till följebilen, vi ses efter vägen! Jag är så där oförskämt pigg som jag bara blir efter tio mils uppvärmning. Jag leder oss ut ur Stockholm genom Rålis och Vällingby och ut på landsvägarna. Jag njuter, flyger, svävar. Roar mig med att ta rygg på Anders K – han är den typen av cyklist som gör det svårt för mig att se var kroppen slutar och var sadel, trampor och styre börjar.
Anders K tar mycket vind. Vid Kallhäll är han så långt framför oss att han inte hör när vi ropar. Det är ju fel avfart. Anders, stanna, Anders, vänd. Hallå, Anders. Men han är redan vid horisonten. Vi stannar, dricker vatten, tittar mot den gula pricken som försvinner i fjärran – och som till slut kommer tillbaka till oss.
Strax innan Enköping tvingas Katja bryta. Ett knä jävlas och ingenting av det vi tipsar om hjälper. Följebilen stannar till och Katja linkar in medan Rosen surras fast på taket.
En person kort, inte bra.
Vi klickar i och fortsätter och till slut rullar vi in i vår hemstad. Västmanland välkomnar oss med en alldeles osannolik kvällning, som vi inte kan se oss mätta på. Får det vara så här vackert att cykla?
Så når vi Hälla och stannar på parkeringen, där följebilen väntar. Katja har förberett så att alla cyklister och fotografer och sjukvårdare i följebilen får en plastmugg med nånting starkt i.
Vi gjorde det.
Vi startade en mulen augustimorgon och cyklade genom regn och blåst och rullade in i Stockholm över Tranebergsbron. Vi smekte längs med stadshuskajen och landade på Norrlandsgatan.
Sedan cyklade vi hem igen.
Och om någon frågar mig om jag hellre kör Västerås-Stockholm T/R än Vätternrundan, eller något annat lika långt som jag någonsin provat, så svarar jag
ja!
/Anna
Foton: V. Sten, M. Iremo
