Månad: september 2012

Igår sken solen och vi bestämde oss för en lite längre tur med våra racers!

Det var ju dessutom dags för Anundsloppet, finalen i Sverigecupen. Vi hade egentligen helt glömt bort att loppet skulle gå igår (trodde det hade gått på lördagen då vi spenderade dagen med att halvdåsa i sängen / sova / jobba) så vi drämde rakt in i loppets bana. Skämdes lite inför de många av våra klubbkamrater som stod flaggvakt. Men men, man kan inte vara överallt och vi är ju faktiskt lite nya i klubben, lovar bättring nästa år!

Loppet var i alla fall fin-fint arrangerat och inte blev det sämre av att solen sken och asfalten var torr!

Fullproppat med snabba killar och tjejer (fast vi såg aldrig tjejerna, tyvärr, kom väl för sent.) Här kan ni läsa lite mer om själva loppet av en som var med och körde (och kom 12, grattis!).

När jag såg klungan påmindes jag återigen om att det kommer att krävas minst ett år till av hårdträning innan jag kan ställa upp i ett sånt lopp utan att loosa garanterat. Men inte vad jag ledsnare för det – allt det roliga återstår ju! 🙂

Så vi lämnade Grabbarna Snabb och begav oss mot Enköping…

…för att träffa vår f d jobbkamrat och tillika nuvarande vän Anna och “mannen i hennes liv” – Mille Mo! Som självklart passade på att riva i kopplet och skälla ut oss som sig bör för en liten söt terrier.

Efter en kort promenad (klack klack) på Enköpings grönaste gata slog vi oss ner på Café Magnifik. Ett väldigt mysigt café i centrala Enköping – med ljuskronor och hembakt bröd!

Lantliga inredningsdetaljer

Och realistiska tavlor (en sucker för moderna realistiska tavlor!).

Jag åt en grymt god svampsoppa med vitlöksdrypande bröd till. Välgörande för en frussen cyklistgom!

Anna och Peter snackade gamla och nya tider och det planerades skidläger! Wohoo, snart är vi åter i fjällen och njuter av snön!

Jag började oroa mig för att det skulle skymma snart så det var dags att lämna cafét för cykelfärden hem. Inge kul att cykla i mörkret! Väl hemma efter nästan 8 mil var det som vanligt enormt skönt med varmdusch, varmt täcke och färserad paprika till middag.

Helt perfa söndagstur med andra ord!

Har ni haft en bra helg?

Hej fina folks.

Igår skulle jag ha cykeltränat med klubben, efter många mentala om och men (var satans blåsigt och kallt ute). Det blev inte så. Istället blev jag tvungen att stanna kvar på jobbet och jobba intensivt med det projektet som ska levereras på måndag (jobbar som konsult). Ni kan ju tänka er hur min rastlösa kropp, van vid daglig (minst) medelintensiv motion mådde efter 8+4 timmar i kontorsstolen. Jag har inga problem att jobba under stress, snarare tvärtom. Men känslan som infann sig var ändå Men, fan va värdelös jag är som missar träningen för jobbet! Jag kände mig värdelös trots att den missade träningen inte var mitt fel. Men jo, spann jag på vidare i mina tankar, du hade ju kunnat tränat och sedan gå tillbaka till jobbet (jo tjena)… Och så höll det på. Det dåliga samvetet släppte inte taget om mig. Det kändes som om jag lika gärna kunnat sålt cykeln till första bästa ute på stan.

Jag bestämde mig för en skön sval promenad hem för att rensa tankarna och sträcka på kroppen. Träffade ett par goda vänner som satt på ett fik. Satte mig ner med dem en sväng. Vi kom in på träning och vad som driver en till att träna. En av dem berättade att hon besitter en inre drivkraft, just när det gäller träning. Att hon aldrig behöver jobba mentalt på att palla sig ut. Hennes inre drivkraft räcker gott och väl för att få henne att träna ofta och mycket. Den andre kontrade med att han saknar helt den inre drivkraften när det gäller träning. Tvärtom, all form av tvångsrörelse väcker stöter bort honom mentalt. Han trivs med den lilla motion han får i vardagen och är glad för det. Vilken skön inställning!

Och sen, efter att jag hade sagt hejdå till mina kompisar och traskade hem i skymningen, släppte det dåliga samvetet något.

Hey Katja, tänkte jag, visst, du bommade ett skönt cykelpass med dina klubbkompisar. Du har gått miste om lite bättre kondition, lite mer styrka, lite mer vighet, lite glatt cykelsnack. Du kommer att få sota för det missade passet i form av lite mer leda i kroppen än vanligt, du kommer att ha liiite kvar av det dåliga samvetet och du borde kanske ta det lite lugnt med wienerbröd just ikväll. Men kom igen, hur nyttigt är det att gå runt och må dåligt för ett missat pass? Istället för att deppa och tro att din “cykelkarriär” är över bara för att din motivation tryter då och då (typ 1-2 gånger i veckan?) så kan du släppa taget om det missade och se framåt istället. Vi är alla olika. Vissa tränar hellre mitt i natten än att väntar till morgondagen. Andra struntar helt i att träna. Och så finns det såna som du – vanliga träningsälskande människor som kanske inte är till 100 % kapabla och motiverade till att träna just varje gång utan undantag. För att de kanske måste jobba just då. Laga mat. Ta hand om sina barn. Pussas. Plugga fysik. Hälsa på en gammal vän. Och dessa de, ska inte behöva må dåligt för att de ibland prioriterar annat. Så länge det bara är ibland så lider faktiskt inte träningen ett dugg. Snarare tvärtom, tror jag.

Nu vart det ett långt inlägg, pust! Men jag tror att ni förstår. Med denna utläggning vill jag egentligen säga till alla er som nån gång råkar bomma ett träningspass för nåt annat viktigare-just-då och får dåligt samvete som kanske lämnar er mentalt förlamade:

GÖR HELT ENKELT INTE DET 🙂

Vi tränar för att det är kul och vi ska inte behöva associera ordet “träning” med dåligt samvete. Hellre lägga energi på nytt träningspass än på det som ändå inte kommer tillbaka!

Om en timme loggar jag ut från den här datorn, snör på mig mina nya finfina Asics och ger mig ut på en satans skön fredagsrunda längs med Svartån. Sen blir det rosé och middag med älskling och några andra.

Puss!

God morgon folks!

Sol som fan, 10+ ute och en kall nordan som ligger på.

Cykelmunderingen redo för kvällens runda med klubben, nu hoppas jag att mojon (och solen!) håller i sig även på kvällen 🙂

Har dock kommit att tänka på en sak… På vintern åker jag ju skidor. Då blir det mycket skitsnack här på bloggen. Men går ju inte att ändra bloggens namn till Skidkatten? Omöjligt rent fysiskt. Men ni hänger väl med ändå hoppas jag? Skidor är snötidens cykel, fast med snyggare armmuskler som bonus!

Målgång i förra årets StafettVasan

Nu – jobb.

Puss!

Hej folks.

Smått dödens idag.

Äter medicin mot en ettrig sensommar-UVI och lider av biverkningar så som magsmärtor, muntorrhet och extrem trötthet 🙁 Gjorde ett försök att springa till jobbet idag – i mina nya Asics dessutom! – men mötte motstånd i form av syra, seghet och yrsel. Blev fyra oinspirerade kilometer till tonerna av Lady Gaga (hade inte gått annars ju!)

Låt oss titta på lite glada semesterminnen istället! (har ju lovat er att visa de flesta så småningom, vart en del efter tre veckor borta…) 🙂

Här är jag extremt svettig (kanske 35+ ute?) men pepp efter den jobbiga stigningen upp till den vackra vattenfallsdalen nån mil upp från där vi bodde i La Colle-sur-Loup.

Och här är den otroligt goda bakelsen som vi åtnjöt på en bar i Cagnes-sur-Mer på Rivieran när vi kollade på en av de senare Touren-etapperna. Den må se vanlig ut men jag dog godhetsdöden, på riktigt.

Här är den underbart goda franska frullen Madame bjöd oss på när vi bodde på flotta La Bastide De L’Empereur utanför Nice! Älskade mest hennes hemmagjorda fikonsylt.

Och här är mitt livs lätt finaste fyrverkeriuppvisning i Embrun. Vi lyckades nämligen pricka in stadsfestivalen!

Här är de franska arbetargubbarna svärandes och kedjerökandes på bar i Bedouin i Provence. Jag har alltid förknippat Frankrike med just såna gubbar, har inte ni? Det coola var att deras fruar var otroligt eleganta, i enkla klänningar men med hatt och allt.

Här är jag glad och pigg på väg ner till Bedouin för lite välförtjänt middag efter att ha småkraschat på min väg upp mot Mont Ventoux!

Och här är jag, på färjan mot Danmark. Alltså kanske den första bilden som togs på resan. Vill inte avsluta med en sista bild. Vill fortfarande inte hem. Är kvar i Frankrike i mina drömmar!

//småsjuk katt

Igår var en dag utöver det vackraste! Så jag hoppade på biken det första jag gjorde så fort jag var klar med jobbet. Det skulle njutas höst, min favvoårstid punkt slut!

Rävet var upptagen med att läsa om de senaste trenderna. Han fick stanna hemma.

På med bibsen & annat nödvändigt!

Och ut på asfalten. Medvind i ca 15 km…

Precis som vackra vyer (här Irsta Kyrka), sen motvind hela vägen till Tunbytorp (trist enormt industriområde) där jag skulle hämta ett efterlängtat paket!

Glad men svettig kämpe i motvind.

Öppnade upp paketet och slängde in de nya löparskorna i musetten! Åh så lätta och sköna de verkar.

Blev smått deppig över att jag glömt att stänga av gps:en vid Tunbytorp, vilket gjorde att snittfarten sjunkit avsevärt. Irrade ju omkring där i säkert 20 minuter innan jag hittade till UPS. Men hade 27 km/h i snitt fram till Tunbytorp, inte illa med tanke på att jag var själv och att det var motvind! 🙂

Nu lyssnar jag på den här killen och håller tummarna för att det utlovade regnet i eftermiddag uteblir. Idag ska det cyklas klunga!

Det faktum att favvomodset Bradley tänker att sponsra ett seriöst kvinnligt cykellag. Det är år 2012 och småsjukt att de kvinnliga cyklisterna inte tjänar lika bra som de manliga. Men det Wiggins gör, det är fint.

Vad tycker ni är fint idag?

God måndag kära vänner!

I fredags var det dags för årets traditionella kräftskiva i min regi. Det blev en succé med 30 glada pers och en sjujäkla massa kräftspad… även i hissen…

och förstås, svamp!

Och på kvällen lagade vi världens enklaste och godaste risotto! (Med kräm fräsch i för extra geggighet förstås) 🙂

Kanoners helg med andra ord, men nu kliar det i bena efter cykling!