Deppade smått ihop i lördags när jag insåg att min cykelresa v 13 inte skulle bli av.
Såklart kändes det plötsligt 90% mindre deppigt
efter cykelturen i kanonvädret och kanonvinden (åt ena hållet iaf)
Hej cykellover!
Du, jag vet att du är besvikelsen att inte få cykelresa (är där själv), att inte få tävla i närtid (är där själv), att inte veta om något pass blir av för man kanske måste vabba (är där själv). Det är tufft. Det är hårt. Det är drygt. Jag tänker inte förminska ditt lidande*. Du har rätt att vara ledsen, och du har rätt till att få tröst och stöd. Nu är jag varken en nätdoktor eller en witch doctor men mitt recept har alltid stavats bryt ihop – omgruppera – gör något annat kul istället – bli trött så du inte orkar älta ditt elände – ring/gosa någon du bryr dig om – sov. Det kommer bättre tider. Det gör det alltid. Så fungerar världen.
Här kommer i alla fall min lilla lista på saker du kan göra för att må lite bättre. Som cyklist och person. Voilà:
🦠 Cykla ute. Egentligen självklart men ändå inte – med tanke på att fler och fler länder infogar utegångsförbud (gäller det förresten även utecyklingförbud? Eh skojar). Men så länge det går – cykla. Eller som Anna förkunnar: förenen eder.
🦠 Om päron – cykla ute med ditt barn (som du förr eller senare lär vabba med tanke med nolltoleransen som råder). Det är lika tungt som underbart och man får eddimerckxben.
🦠 Lär dig att uppskatta soloturer. Lätt som en plätt för vissa, skittråkigt för andra. Soloturer är kanoners för exploring (det jag brukar kalla cykla vilse) och för soloteknikträning (till exempel påhott/avhopp på cykelcross), kanske lite mindre bra för ordentlig träning på vissa moment som kräver grupp.
🦠 Anmäl dig till ett randonnélopp (ett s k brevet). Det finns både kortare och längre brevetar. Då cyklar man typ solo men är ändå en del i ett sammanhang vilket känns ju fint i flockdjurshjärtat ändå. Hemmaklubben CK Distans har både bra brevetar och tips.
🦠 Börja edrotta. Som i köra Zwift, alltså. Det är socialt, modernt och fullt med rides och lopp. Och nu i coronatider så kommer det kanske att arras fler svenska e-lopp? Håll utkik i FB-gruppen Swedish Zwift Riders. Ny på Zwift? Här är en bra guide.
🦠 Cykla inne – utan Zwift. Det går ju faktiskt det också. Ta hjälp av cykelträningsvideos på Youtube, av musiken (helplattor är bra när man ska cykla “distans” inomhus!) eller av allt utbudet av bra serier och filmer på nätet.
🦠 Sponsra handlarna (och minimera stölden av varorna från riskgrupperna som verkligen behöver dem) genom att avstå från att storhandla och för att göra eget cykelkäk att ta med på turer. Skaffa istället kortblipp och handla lite men här och var – på caféer, bensinmackar osv.
🦠 Materialvårda. När gick du igenom cyklarna och prylarna ordentligt senast? Now it’s time. När pandemin är över är du på köpet ägare till Sveriges glansigaste material. Tadaa!
🦠 Stötta alltid din lokala cykelhandlare – men avstå kanske från att springa in och småsnacka bara för att. Cykelhandlare måste få vara off-risk de också.
🦠 Se ikapp en massa cykeltävlingar. Det är kul och ju mer man tittar och lär sig om åkarna desto mer engagerad blir man. UCI channel på Youtube är en guldgruva, börja där.
🦠 Se ikapp en massa härliga cykelfilmer. Googla “best cycling movies” så får du en masse tips (och yes, det finns en del på Netflix).
🦠 Gör någonting icke-cykligt. När gjorde du det sist egentligen? Det är rätt kul och givande faktiskt, om än lite läskigt i början haha
🦠 Isolera dig inte socialt bara för att du känner dig isolerad fysiskt. Du behöver inte bli en socialmediajunkie men att snacka med andra är trösterikt. FaceTime och liknande appar är inte samma sak som irl men ändå. Jag vet som bedriver umgänge med farmor och mormor via Skype.
🦠 Och sist men inte minst – följ myndigheternas råd och always look at the bright side of life. Cause we’re not dead yet.
Puss. Fyll på med egna tips!
*Så här i samhällskristider översvämmas nätet av pekpinnar (tänk att folks har tid att sitta och osa ur sig hur andra ska känna och må istället för att carpa sina egna himla diems). Jag har slutat räkna hur många gånger jag skrollat förbi inlägg vars officiella syfte är att ge perspektiv men som istället mest osar förmätenhet och empatilöshet. Förresten är det ungefär det minst snälla sättet att trösta någon på – genom att söka förminska dess oro eller olycka genom att direkt påminna hen att det minsann finns de som har det värre. Klart som fan att det alltid finns de som har det värre! Men seriöst, vad leder den vetskapen till? Tacksamhet? Dum eller? Ska jag känna tacksamhet för att någon har det värre? Det om något vore väl elakt av mig. De gångerna jag känner tacksamhet är det för att jag och/eller mina nära har det bra. I sig själv, för sig själv, inte i jämförelse med någon annan. Och särskilt inte i jämförelse med någon långt borta vars situation och livsfilosofi jag kan för lite om för att uttala mig om hens mående. Tvärtom mår jag sämre av att veta att det finns de som har det mycket sämre än jag. För det om något är inte direkt rättvist, att alla inte ges lika chans. Fattar ni hur jag resonerar? Tack. Var snäll mot varann & stay safe.