God morgon mina små kultingar! (jo jag har tittat för mycket på Greta Gris, erkänner)
Nu har jag sprungit två gånger på en och samma vecka. O m g. Cyklisten liksom. Men vad göra när springa är den enda träningen en hinner med vissa dagar (eller dagraddor till och med)?
Jag springer förstås nästan aldrig asfalt. Fy fan så trist det är att springa asfalt. Man kommer ju ingenstans och så är det hårt. Måste jag springa ett asfaltsparti så springer jag på gräsmattan bredvid osv.
Igår blev det ett gäng stadsnära mtb-stigar. Vattensjukt och slabbigt och rätt så underbart.
Fyrtio mina, bara mina minuter med (nästan) noll ansvar. Sådär, nu håller jag ihop ett par dagar till innan nästa cri de coeur.
Så värt all ofotogenisk imma i ansiktsfluffet.
Idag: kompisdejt för Ivar & mig i Hallsta, försöka ta det där karriärsbeslutet som gnagt så länge, byta styrstam på Boone, börja leta efter en cykelväska inför Malaga-tripen och glädjas åt att jag tydligen inatt tryckte ja! på Contis fråga om Way Out West i sommar.
Ha en nice söndag vi hörs puss.