Måndag! Som inte känns som en måndag. Kanske för att det är en låssassöndag? Både kul och smådeppigt är det. Lovet är över om bara några sketna timmar. Och hur mycket jag än gillar mitt jobb så gillar jag lov mer.
Imorse var jag inte särskilt sugen på att rulla ute. Gårdagsaftonens snötäcke hade hunnit smälta och ersättas med samma gråa blötska som hade legat över staden och min själ sedan november förra året. Jag fick nästan tandvärk och inte bara i den tanden som kommer att rotfyllas på torsdag klockan 13.10.
Med andra ord fanns det inget att göra än att rycka upp sig och rulla ute i alla fall. Två ägg, en ostmacka och en kaffemedmjölk senare drog jag och boonen ut ur stan för att möta vinden och leta efter något vad som färgglatt i naturen att vila ögonen på medan benen gjorde sitt jobb.
Till skillnad från tråkåkrarna som bjöd på prick noll färgvariationer så stod skogen grön och skön med sin mossa och sina mjuka barr. Stannade till i ett extra tjusigt skogsparti, böjde mig ner och pillade med naturens småttigheter utspridda i mossan. Är dock fortfarande lite oroad över att den smala fröstruten (?) jag pillade på i själva verket var en olycksalig förkrympt skallbagge.
Två timmar fick jag på kontot idag, två timmar vanlig hederlig cykelträning i blåsten, med små sprättar här och där. Mer hann jag inte – skulle ju fixa och preppa inför ankomsten av Knubbs som hade varit upp till faffa och fam med sin pappa.
Mysigast afterbike i världen <333
rutten här
