Haha shit ni skulle ha sett mig igår efter träningen alltså.
Först satt jag i min egen svettpöl, stirrade och väntade på hembussen (bussar som stannar en meter utanför ens gym <3).
Väl hemma satt jag lika stirrig i min egen svettpöl på golvet i min lägga.
Sedan låg jag nere på golvet i köket och småfrös. Stirrigheten hade övergått i ett slags dvala.
Sedan ryckte jag upp mig, drog en hypervarm dusch och slukade någon pastabaserad matlåda.
Först då var jag åter människa.
Kunde analysera förloppet (älskar analysera träningsförlopp). Passet blårange klubbisen Johan Hammarlund hade kokat ihop var en 75-minutare och rymde både sugande (65 i kadens liksom!) styrkeintervaller och smärtsamt bitiga “sweet spot och uppåt”-högkadensare.
Egentligen älskar jag sådana upplägg. Helt enkelt för att de bjuder på en mycket cykelriktig träning för både kropp och pannben. Man är med i ett litet race med sig själv som motståndare. Eller om man så vill med sina wattbikegrannar och deras siffror som sparring.
Men ingår lät jag bli att sparras med varken mig själv eller grannarna. Istället la jag energin på att hitta den där balansen där jag kunde träna utan att överanstränga mig. Förra veckans och helgens märkliga influensa hade satt sina rejäla spår. Igår märktes det på pulsen som körde sitt eget game och på benen som kändes som gelé hur mycket jag än värmde upp dem.
Men träning, det blev det ju. För mig och resten av den fullsatta cykelsalen. Tänk så lyckat, kombot VCK & Nordic Wellness Västerås City. Bra jobbat av gänget bakom idén.
Har inga snygga kort att bjuda på, hade liksom inte posering och korttagning som prio igår
men här dricker jag vatten samtidigt som jag upptäcker att jag har glömt den andra bidonen på bussen hem :'(
och här går jag, min Kånken och min värmekjol uppför jobbtrappor och undrar hur det kommer sig att det är alltid lika jobbigt att gå i trappor. Vältränad som otränad. Springa uppför är däremot mycket skönare. Trapparadoxen, någon som har en lösning?
Puss.
Ni har säkert sett det hos min kära bloggkollega