Jag är livrädd. Jag räds inte erkänna det för er. Jag är livrädd inför så när som varje tävlingsstart. Här får ni ett gäng exempel:
första: E18-tempot vi i VCK körde i somras. Jag var rädd att de som höll mig skulle välta mig. Det resulterade i att jag valde att starta på egen hand och förlorade säkert sisådär femton-tjugo värdefulla sekunder pga. pedalstrul
andra: Crossloppet i Alingsås, eftersom det var så halt, doserat och mtb-igt rotigt och stenigt.
tredje: Göteborgscrossen. Jag var rädd att få sugig start och fick det också. Loppet sket sig, fast inte riktigt pga. starten utan för att jag hade blivit sjuk redan kvällen innan
och säkert ett par-tio till men jag minns inte nu och alltså är det över. Gamla rädslor bör man inte frammana med flit. Utmaningen som amatörtävlingscyklist ligger ju i att hela tiden övervinna sina egna rädslor; klyschan om att det bästa sättet att lära sig tävla är att tävla stämmer ju faktiskt.
Min rädsla är nog lika delar fysisk som psykisk. Det är ingen nyhet – det ena frammanar det andra och vice versa. Den psykiska rädslan, eller snarare oron, tenderar att förlama en så att fysiken blir lidande. Benen stelnar. Hjärnan låser sig. Mjölksyran sätter in alltför tidigt. Man gör fel. Man blir arg och besviken på sig själv för att man gör fel och den onda cirkeln är sluten.
Hur jobbar jag med mina rädslor?
Det är rörigt och svårt. Som vuxen nybörjare är man ganska ensam i sin satsning – även om jag inhämtar mycket pepp och värme hos mina vänner, snälla klubbkompisar, övriga satsande vuxennybörjare (även om elitgardet är grymt sjyssta de med!), bloggläsare och den glada tävlingspubliken.
Men jag vet att jag kämpar i en hel annan liga än majoriteten av damerna jag står jämte på startlinjen. Eftersom det är så få tjejer som tävlar i cross och landsväg är de som ställer upp oftast sedan-de-var-små-cyklister (eller i alla fall sedan-de-var-små-idrottare) vars hela familjer idrottar. Med sig har de sina föräldrar, syskon (oftast idrottande själva) som peppar, langar, håller värmetröjorna etc. De är uppvuxna med idrotten i allmänhet och cyklingen i synnerhet. De har aldrig behövt välja mellan idrott och skola. Och har de ändå behövt det så har de haft sina familjer som stått bakom dem och stöttat deras satsning till hundra procent.
Bredvid står jag, som vid tjugsjuårsåldern bestämde mig för att köpa mig en racer och vid tjugoåttaårsåldern lärde mig att klicka i. Med en underbar familj som sponsrar mig med cykelskor men som inte riktigt förstår varför jag blir rastlös utan träning en lördag. Jag klandrar dem verkligen inte. För en icke-insatt kan ens plötsliga besatthet av något så invecklat och internt som cykelsporten te sig mindre än vad det egentligen är. Ja hur verklig och viktig är min satsning? Är det ens en satsning eller bara ett skrattretande påhitt som går vägen enbart för att folks är för snälla för att be mig att kliva åt sidan så att det blir mer plats på banan och mindre svett på omklädningsrumsgolvet?
Ja ni ser – tviveltankarna är där och gör det jobbigt för min lilla hjälmklädda skalle.
Så fatta känslan, att stå på startlinjen, vara fysiskt rädd för de jäkla hindren nån smart medcrossie tänkt ut (eller för de sylvassa armbågarna på motståndardamerna i GP-klungan), och dessutom tvivla på om man är själv på riktigt eller bara leker och alla (utom ens vänner som tror på en i vått och torrt men det är vänner det <3) genomskådar en, den dyrt pålycrade bluffen på två hjul.
Så vad i hela friden fortsätter jag tävla för, om jag är så feg, tvivlande och med succéoddsen lika beräkneliga som väderprognosen för juli 2016?
Jag får kickar av skiten och jag älskar att cykla och göra det fort.
Bara därför.
Så hur besegrar jag då dem, mina rädslor?
Trots, dumdristighet, vardags- och träningshäng med dem som ger mig energi och så många tävlingsstarter jag hinner/mäktar med. Det sistnämnda är bästa sättet att komma över sina rädslor!
Nä, skojar. Lösningen är förstås choklad. Chokladdoping är ännu inte förbjuden av UCI så jag kör friskt på det. Men berätta inte det för mina tävlingsmotståndare, oki?
—
Häftigt sammanträffande: Ett par timmar efter mitt inlägg publicerar CX Magazine artikeln The Edge Of Fear. Den avslutas med följande: Because fear gives you that edge, as long as it doesn’t consume you. I know that fitness leads to confidence which defeats doubt. Think about that as you’re getting ready for whatever comes next. And then go ride your bike.
