vck lugn

Tio ljuvliga klungmil på Cykelns dag

av Katja 5 år ago

skrivet av Katja

Cykelns dag minsann, läser jag nu!

Tänk så passande att finsaaben vår vägrar starta :’( samtidigt som jag har premiärklungcyklat vårens hittills vårligaste tur :’)

Njöt så mycket att jag glömde att ta kort under färden. Häpp.

👋 Karin!

Inget konstigt med rundan egentligen. Tolv glada blårange* cykelsjälar som under ledning av duktiga Karin tog sig till Eskilstunas lillasyster Torshälla för fika på Amarantens konkurrent Café Gröna Villan.

Det är något visst med att inta sitt cykelfika i en trädgård. Samma känsla som att cykla genom alléer. En guldkant gammaldags uttryckt.

Jag cyklade/satt mest och lyssnade på de andras surr. För de var det nog inget särskilt – om än mycket härligt. För mig var det första racerrundan sedan jag ställt undan (och så även sålt) min gamla trotjänare ROSE ett gäng månader in i väntan på Ivar och hoppat på mtb-tåget istället.

Alltså hur skön får en hoj vara? Utvecklingen har sannerligen gått framåt sedan eh… min förra plasthäst.

Målet med dagens ~tio mil var att slussa in mig själv in i klungkörning igen och lära känna Archie ordentligt.

Målet uppfylldes med råge. Två bonusar fick jag också – muskelvärk i mungiporna av att utropa ÅH SÅ FINT SÅ GRÖNT! hela tiden. Och så en viss bättring på cykelbrännan också.

Nu blir det andra bullar – nämligen vegobullar med massa gott till.

Puss och är jag frisk (tar i trä) så ger jag Archie chansen att bekänna något snabbare färg i Västmanlands Cup i Ramnäs på onsdag

Tänk om jag kommer ihåg hur man tävlar i lvg?

* #blårange står för blå + orange alltså VCK:are. En förkortn. jag kom på i chatten med typ Johan en gång i tiden och som lever sitt eget cykelliv

5 år ago 0 kommentar

It takes a whole klunga to raise a childish mom-to-be

av Katja 7 år ago

skrivet av Katja

Hej hej mums mums! Här ligger jag i afterbikesoffan min med femhundra gram jordgubbar att åka in i munnen och är mör och skön och har varit så i en timme eller två. Snacka om en behövlig lugn stund efter cyklingen för morgonen blev allting än lugn!

Fastän jag skulle medleda gruppen VCK lugn (vi har intro – lugn – medel – snabb – race som indelning) ihop med bäste Andreas. Jag är ju trots (eller kanske tack vare? nu när jag inte far runt på diverse race) graviditeten en glad lugna gruppen-ledare som leder cirkus ett eller två pass i månaden så länge jag orkar helt enkelt.

Eftersom det var Andreas som hade lagt ut passet så hade jag ingen större tidskoll men antog att det skulle börja tio på morgonen. En svag misstanke om en eventuellt tidigare start så här års smög dock in så när jag vaknade av att klockan ringde halv nio så dubbelkollade jag och…

satan! passet skulle ju självklart börja nio!

Med runt tjugofem minuter på mig for jag då runt i hemmet som ett yrt höns och tryckte i mig en ihopslängd macka samtidigt som jag lycrade upp mig, pillade in linserna, kollade lufttrycket och kissade samtidigt som jag riggade upp cykeldatorn. Med två minuter kvar till passets början lämnade jag huset och tackade spirorna som snabbt gick på fränt höga växlar för att hinna ikapp till samlingen. Rödmosig och flåsig mötte jag klungan på väg ut från samlingen och kom först då på att jag förstås glömt ledarvästen hemma.

Nåväl! Klungan bestod av idel reko individer med både humor och förståelse så vi hade superkul. Jag hade ju från början tänkt köra ett litet kortare pass än tolvmilaren Alsta trädgårdar t/r och då vinden var stark och gravidflåset högt så uppviglade jag några till att efter ett gäng mil företa en kortare tur. Vi blev då sex glada som drog till Enköping där jag fikade godast wienerbulle ever ever på Tammerfors på torget. Ah men se själva vilket konstverk.

Under dagens tur insåg jag att dagens runda var en av de sista, eller kanske till och med sista som ledare för den här graviditeten. Och det helt enkelt för att formen ändras mycket under turen vilket gör att jag kan gå från snabb till långsammast, från pigg till tröttast på ganska kort tid och behöver mer draghjälp än vad jag själv kan erbjuda vilket egentligen inte gör något rent praktiskt eftersom alla vet varför det är så men som ledare bör man ju ändå vara det säkraste kortet liksom. Jag visste att detta skulle ske och jag tar det med ett leende. Framöver och så länge det funkar är jag helt enkelt med som cyklist. Inte fy skam det heller.

Jag hade i alla fall otroligt roligt under dagens åtta mil i klassiska västmanländska vindförhållanden, och är så tacksam för att ha fått cykla med de jag fick cykla med idag. Inget ämne gick säkert och så mycket skratt. Tack för att ni tog hand om er knasiga ledare. Eller snarare – tack för att ert ledarskap. Utan er hade turen blivit både mycket, mycket blåsigare och tråkigare!

Nu ska jag lämna soffan och göra mig fin för fest jag och Anna ska på. Puss!

7 år ago 0 kommentar

Katja kör landsväg Västerås CK

Cyklingen, hästläppen, känslan, dagen efter gårdagen

av Katja 7 år ago

skrivet av Katja

Hej. Gårdagen alltså, vilken himlans jäkla dag också. Först, så många timmars väntan. Var för en gångs skull glad för den stora arbetsbördan på mitt skrivbord, allt gick tiden fortare då.

Sedan, stunden av ren och skär lycka, skräckblandad förtjusning, den största lättnaden kombinerat med insikten om det största allvaret. Gick jag… eller dansade jag, eller sprang jag tillbaka till jobbet sedan? Andfådd lät jag i alla fall i luren fick jag höra. Några sms till bästisarna. Hjärteögon.

Framme på jobbet, märklig stämning, förstod ingenting, tuggade i mig en bit kanellängd som fanns kvar i fikarummet kvar från fredagsfikat. Jobbchatten med kollegan i Stockholm, har du inte hört vad som hänt i Stockholm? Då läste jag och tänkte fy nej men hallå och sedan var det bara att greppa luren och börja ringa. Och andas. Och försöka bestämma sig för hur man skulle må denna märkliga dagen, men sedan ge upp, fara hem, spendera resten av kvällen i soffan, däckad av alla känslorna.

Desto skönare blev det att komma ut och cykla imorse! Jag hade skrivit upp mig på att leda den lugna VCK-gruppen och det visade sig vara precis rätt och lagom för mig. Vi vart en mindre, tight klunga med idel starka cyklister. Vi fick både underbara gratismil med vinden i ryggen och några lite kämpigare stunder då klungarbetet intensifierades. Och jag fick mig min efterlängtade hästläpp med blåbärsfyllning på Markan i Strömsholm. Dagens kulinariska höjdpunkt, att en simpel munk kan vara så förbaskat gott alltså!

På tal om höjdpunkter, åh som jag värdesätter mina cykelstunder, både de korta och lite kämpigare som torsdagens ytterst trötta timme bara för att få komma ut och andas och de längre och piggare som dagens gruppcykling. Jag tror inte att de som försöker avråda en från att cykla riktigt förstår – att cykla är ju som att andas! Den dagen min graviditet sätter ett tillfälligt stopp för cyklingen kommer jag utan att fälla en tår acceptera det för det är naturens fantastiska gång. Redan nu är kroppen så klok att den vet precis hur reglera min fart, min distans och överlag om jag ska cykla eller inte, den aktuella dagen. Hur coolt är inte det liksom?

Nu gäller soffan, teet, två sorters choklad (mörk med blåbärssmak och vit med mangosmak) och så blunda lite. Jonas kör trettiomilaren med CK Distans-gänget idag.

Puss och hoppas att ni har fått komma ut idag ni också!

English: Yesterday was strange. Both fantastic and horrible. Love, hope, fear, despair and love again, all of it within a matter of a few hours. Such a relief to come out and ride today!

7 år ago 4 kommentarer