Hej, om SM, årets besvikelserace ungefär. Eller alltså det vart inget race. Anledningen är tyvärr värmen, min utevistelsefiende nummer två efter fågelfobin. Som ni som läst länge vet så tål jag inte värme, varken psykiskt eller fysiskt. Det psykiska kan man alltid jobba på. Vilket jag har gjort hela mitt liv. Det fysiska är svårare. Min kropp (och inte minst fötterna) går upp ungefär en storlek, jag får svårt att andas, blir illamående, får små hallisar och blir slö som en klubbad snigel. Jag har cyklat i snart fem år och statistiken failar inte – prestationsförmågan blir kraftigt nedsatt om inte närmar sig noll helt. Jag får ofta välmenande tips om att dricka mycket, öva på att cykla i värmen etc. och tack – tro mig, jag vet detta men det handlar om hur man är skapad, ens genetik. Inte fan tycker jag att det är kul att anmäla mig till saker och sedan banga innan det ens börjat bli jobbigt. Det var sjukt varmt i Västerås i lördags och hade varit det under ett par dagar så jag var överhettad redan från början. Benen var ok, kämparglöden fanns där men redan under uppvärmningen så förstod jag att loppet var kört. Glad idiot som jag är hoppades jag förstås på mirakel, på med raceläppstiftet, leende på startlinjen. Svullna ben, sockkanten skär in. Vi kör iväg, det är hur hett som helst trots att jag har de tunnaste kläderna på mig, jag är uppvärmd men vad gör det när jag ser rött, spyr av värmen redan under första varvet, benen orkar knappt trampa runt under det andra varvet. Jag blir yr och väljer att bryta. Pisstråkigt, ändå SM och allt, men det är bara att gilla läget. Går nästa SM i samma värme så kommer det att gå likadant. Går nästa SM i drägliga grader så kommer det att gå mycket bättre.
Jag vill i alla fall tacka alla mina vänner och bekanta för hejaropen och stödet. Är förstås aldrig roligt att vara en totalbesvikelse men ni vet att jag är en stark jävel normalt sett. För denna värmen, den är fanimig inte normal. Gissa varför jag aldrig reser till varma länder och håller mig till mina höga berg när jag cykelsemestrar. Det ska bli kallare med varje höjdmeter – inte varmare! Tack päronen för att ni skänkt mig era värmeotåliga men ändå himla jävlaranammiga DNA. Tack CK Valhall för att ni tror på mig även i lägen som detta. Tack Thomas på Bianchi för att du ser till att min cykel går som smord. Tack POC och Fizik för att jag kan #lidamedstil. Tack AK för ditt superba hjulbygge, ditt glada stöd och langningshjälp – även om det tyvärr aldrig hann langas. Du var också överhettad – glöm inte cykelkepsen nästa gång, om du ändå kör hjälmfri. Tack Jonas-uppe-på-backen för att du tog hand om mig och gav mig isigt bubbelvatten när jag trodde att jag hade hamnat på savannen fast jag tydligen var uppe på Ormberget. Och tack min Jonas för att du var där och tog hand om mig, även om det kostade dig ett sprucket revben och ett gäng tusenlappar i kameraskador när du paparazzade mig ♥
Och tack Frida och Fredrik, för att det ändå till slut blev fest med råge, hehe.
Det värsta jag vet är folks som skrävlar om sina prestationer hit och dit utan några resultat att visa upp. Därför blir det inget mer snack om detta nu annat än att jag rycker på axlarna och fokuserar på de kommande races. De tävlingarna jag (okraschad) har kört hittills i år har visat att jag är helt klart med och kan leverera i elitklungan. Så det är väl bara att fortsätta nöta på. Nu efter SM med mer och mer fokus på terräng och cross och skogen förstås, men utan att glömma klungleken.
Puss och alla resultat finns här.
