Hej. Den här helgens två träningspass – så olika varandra! Lördag – totalt sömnbristig efter fredagsutgången och dansen med Cecilia, men ändå fast besluten om att få cykla på förmiddagen. Åh så trött, pallade mig till Berget, hängde på medelgruppen till Ramnäs, höll på att somna vid styret, tackade för mig och masade mig hemåt i motvinden och däckade järnet i timmarna två… eller tre? Ett sådär lagomt kul pass men som ändå var bra att genomföra.
Men på söndagen packade jag passaten på ett prydligt föredömligt bloggtjejsätt med träningstingen! Titta sådan ordning:
Nä skojar, det såg faktiskt fint och ordnat och flott ut på vägen till Stockholm. Kortet visar passatens framsäte efter jag i hungersnöd och tröttmaanfall rev ut väskinnehållet i sökandet av någonting extra att trycka i mig efter träningen.
Träningen? Just ja! Jag skulle ju träna med dessa två +ETT GÄNG TILL för första gången någonsin!
Jessica (i blått) och Eva Lindskog – två av de fem tjejerna i det nystartade laget Valhall Dam Elit jag har äran att tävla för i år. Så himla spännande och skoj. Och krävande. Fast på ett bra sätt. Kommer att skriva mer om mina feelingz, men jag känner mest att fan så skönt. Ha några att racea med. Att få utvecklas. Att slippa stå ensam på startlinjen. Att få göra det jag älskar – cykla så som jag tycker om att cykla. Och i alla fall försöka. Göra mitt bästa ihop med andra som tycker om att göra sitt bästa.
Göra sitt bästa för att bli hörd i cyklistsorlet gjorde även ordföranden Birjer – här elegant i helsvart med vita inslag utanför Specialized Concept Store där söndagsträningarna startar – som ledde dagens träning. Det var ovant att se Birjer utan cross. Jag känner mig i och för sig själv fortfarande ovan utan cross…
Tre uppvärmande mil senare var vi framme vid startplatsen ungefär vid Ingaröhallen – Ingarö är något som tydligen många stockholmscyklister har som träningsarena (ni ser ju hur mycket jag har att lära mig!). Inte så konstigt – det är både fint, kuperat och någorlunda bilfattigt där ute. Jag kom ihåg Ingarö från Team Sportia-jobbet jag gjorde för ett par år sedan. Fast då fusksvettades vi mest på en kort sträcka…
Det skulle köras två varv lagtempo på den cirka två mil långa banan. Första varvet gick helt ok trots att jag redan då började känna av hungern – hade förstås inte varit smart nog att äta någonting annat än frukosten klockan halv sju… Gick väl runt skapligt men la mig på rulle och vilade när det vart för backigt. Piggnade till och blev dragsugen igen lagom tills varvet var klart, hehe. Eva och Jessica var minst sagt stabila plus lite till, riktigt häftigt!
Under nästa varv blev jag dels sen på bollen och dels kanonhungrig. Och förstås, trött. Blev avhängd men cyklade klart varvet i tempo-ish mode med ett lika värkande racer-ovan rygg som stort leende. Leendet försvann en sväng när jag cyklade något vilse och missade avfarten mot golfbanebackarna (får studera kartan) men jag kom ut på banan igen och blåste på ända till cafét där jag mötte upp Eva och en herre (som jag tyvärr inte kan namnet på) för gofika ?
Mums va? Tog i och för sig en annan macka men minst lika bildskön kan jag lova er.
Hursom, hade kunnat tryckt i mig cirkus fem mackor till men varken tiden eller plånboken eller självbehärskandet tillät det. Efter fikat sa vi hejdå till vissa och körde i rätt friskt men ändå rull-ish tempo (förutom i backarna då, vem kan motstå att sprätta till i en backe? Även om benen mest skriker efter högläge i soffan?) hem till Eva där jag hade bilen. Pustade ut, beundrade Evas Shiv, dog hänföringsdöden lite grand, och satte mig sedan i bilen.
Ruskigt glad efter ett fantastiskt pass med starka, trevliga likasinnade individer. Tack Valhall och särskilt tack till Eva och Birjer som tog så god hand om vilsna själen mig. Det blir en ära och ett nöje att få träna och tävla med er.
Mer om CK Valhall Dam Elit och vår lagkapten Eva kan ni läsa i dagens artikel i onlinemagasinet RAWNESS.
För er som undrar om jag lämnar blårange
som klubb så nej, jag kommer fortfarande vara
medlem och träna med VCK när jag är hemma i Västerås.