I onsdags fyllde vår lilla stora Ivar tre år ❤
Vi har krupit ihop för nattning i din åttiosäng efter att ha spanat efter månen och stjärnorna genom fönstret. Som vanligt slås jag av hur skör du är. En mjuk fågelunge är du fortfarande, i en lite för stor randig t-shirt och med de tunna starka benen som vägrar låta sig hindras av täcket. Jag fångar upp ena fossingen och kramar den, känner hälens rundhet. Tänker på hur fascinerad jag var av dina fossingar i början av ditt liv utanför magen. Hur jag försökte ta in att jag var mamma till ett par nya fötter som aldrig hade sprungit, och aldrig hade fått sig en sticka heller. Nu springer fossingarna mest hela tiden och sällan alltför försiktigt, lycka till att fånga in dig utan att kuta ordentligt! Men än märks det inte; trampdynorna i min hand är sammetslena och utan en skråma.
Vet du? frågar jag varje kväll
Ja, svarar du med rösten aldrig så avväpnad
Så berättar jag för dig om att din röst är min porlande bäck, att ditt sätt att se på världen är min friskaste vind, att jag är så stolt över att du kan läsa nästan alla bokstäver, att jag är rädd om dig, att du är min krusidull och gulletott och änglakyckling och en massa andra riktiga och nonsensmetaforer hjärtat släpper ifrån sig för stunden.
Minuterna innan du somnar är du alldeles min.
Dagtid är du än mer din egen.
Vet du? frågar jag i ett kärlekskrankt infall och slår upp armarna,
Bajskorv! svarar du och knatar iväg med kroppen studsandes av skratt,
Kom hit nu ungj… bäbis! ropar jag efter dig över hela förskolgården,
JAG ÄR INTE BÄBIS. JAG ÄR TRE. JAG ÄR IVAR, svarar du bestämt,
Okej min bäbis, svarar jag och fångar upp dig.