CYKELKATTEN

träningsplan

Cykel

Förra veckans mäktiga träningsplan – hur gick det sedan?

av Katja 6 år ago
skrivet av Katja

Glad måndag. Eller jag är egentligen rätt deppig, har åter lyckats med konststycket att sova prick noll timmar/kvartar/minuter och har fyra möten och massa annat jobbjox idag som måste betas av… men det är väl en del av livet antar jag, bara att bita ihop och uthärda. Jag hade i alla fall kul inatt med att försöka gissa vilket ställe mellan brösten och “därnere” som mitt nattaktiva magdjur skulle sparka på näst. Det är på natten det händer! Synd bara att man måste prestera på dagen sedan…

Förra veckan gjorde jag i alla fall en Mäktig Träningsplan där i måndags. Ska vi kolla hur det gick med den planen?

På måndagen skulle jag ju gå. Och det gick bra! Gick lite överallt och rätt länge även om det var plågsamt varmt och skavigt ute.

På tisdagen skulle jag trallecykla och simma. Och nog trallecyklade jag – både till jobbet och sedan till lasarettet där jag hälsade på en sjuk vän. Sedan blev jag dock mött av Jonas och det blev en långpromenad igen.

I onsdags skulle jag crossa. Istället blev jag mycket ledsen och mådde jättedåligt hela dagen. Orkade dock ta mig ner till Gropen för att hjälpa en punkad vän i nödan (fast vem hjälpte vem egentligen? Bästa sättet ju att få ut någon apatisk kompis som bara ligger ner och plågas hemma – ring och be om hjälp! Då måste ju hen upp och göra något och plötsligt känns det lättare <3) och kolla på när mina cykelkompisar crossade. Sedan åt vi gott hemma. Alltid något!

I torsdags skulle jag åter gå – jag vet att det är mycket gång nu men det är typ det enda som min kropp gillar och klarar rätt mycket av fortfarande – och gick gjorde jag! Ett gäng terrängkilometer med min kära Gröna Cyklisten ute på Frösåker.

Om fredagen skrev jag “ingen aning” – men det blev ett sjujäkla damtrallerace! Jag skulle möta upp Jonas för långpromenad (igen) hem från hans jobb men eftersom det åter var varmt, svettigt och kvalmigt så pallade jag inte gå dit utan damtrallade och lyckades till och med förnedra några medcyklister i de få backarna som bjöds på vägen. Flåsigt men ack så tillfredsställande! (de såg ju ändå inte hur jag stod och frustade efteråt) Det blev än varmare så vi sket i promenaden och cyklade en fin omväg hem istället. Jonas fick dessutom extra träning genom att hjälpa till och dra upp mig i de backarna jag annars hade behövt ställa mig upp och ha lite ont i bäcken.

Och i helgen blev det mer naturhäng och vandring. Och om det hunnits med Mario Kart? Jodå. Torskar dock fortfarande lite för ofta för att ha något att skryta om.

Så vad säger vi, har planen lyckats? Jag satt inte hemma och glodde precis, inte varje dag i alla fall. En riktigt energisk vecka blev det. Jag hade förstås velat (sport)cykla mer men kroppen kände tyvärr inte riktigt för det och då fick det vara. Det blev i alla fall en del damtrallelallande och det är bra det också när man är så pass långt gången som jag är. Hela poängen med planen var inte att ställa några krav på min träning utan att helt enkelt ha något att se fram emot i rörelsefrågan. Och då anser jag planen lyckad. Och vad gäller crossandet… tja, har man snyggt droppade hojar så blir de smått ocykelbara i sena gravidveckor, så är det bara.

Den här veckan blir dock precis tvärtom – planlös värre. Eftersom vi har så många andra ärenden inplanerade så hade det känts för stressigt att planera träningen också. Idag är i alla fall planen att sova ut ordentligt. Håll tummarna för mig folksis.

Har ni några skoj planer för veckan? Puss!

6 år ago 2 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Katja kör landsvägKatja reserKatjas tips

Katjas mästerliga Rapha Rising-masterplan!

av Katja 9 år ago
skrivet av Katja

Från västmanländska stäppen till italienska kurvigheten –
hejdå tempomojon!

Hej. Lite coolt detta med internets och tidsmek – när ni läser detta är jag och yrslar bland parfymerna nånstans på Frankfurts flygplats eftersom vi mellanlandar där (här) på vägen till Verona. Verona, smaka på det, romantiskt värre ju.

Hursom.

Jag har ju i år bestämt mig för att köra stravautmaningen Rapha Rising igen. Har ju skippat frukostmackor på jobbet i typ två månader och låtit bli Cola till lunch så jag borde känna mig redo.

Igen förresten, för första försöket – lite halvhjärtat från min sida eftersom jag var helt ny på detta med cykling – genomfördes år 2012, utan vare sig rätt ben, Garmin eller ens någon plan. Det gick bra ändå fast det sket sig med utmaningen liksom. Men i alla fall.

I år har jag en plan.

Masterplan.

8800 höjdmeter ska tas punkt slut. Så här tänker jag lägga upp försöket, med en masterplan.

Mål: 8800 meter mellan den 19 och den 27 juli.

Syfte: Ha nåt att skryta om förstås, va tror ni annars? Nädå… eller okej, jodå. Men förutom det – att utmana mig själv och på köpet få den efterlängtade, nödvändiga backträningen som kommer göra mig till en bättre cyklist. Plus att jag knarkar berg, finns liksom inget som får mig att känna gränslös storslagen kärlek till naturen mer än de jobbiga rackarna.

Plats: Bergen runt Gardasjön i Norra Italien.

Soundtrack (kanske viktigaste biten): Främst Kattens superduperlista (som Grannen håller i) men även annat, rota gärna bland mina spellistor!

Förutsättningar: Någorlunda goda om jag tar det i min takt. Jag är en stark rackare men ingen naturlig bergsget. Dessutom är jag en vårklassikertjej och presterar alltså som bäst när det är svalt. Borta runt Garda kommer det att vara brant och väldigt varmt. Jag behöver återhämtning och slits ut rätt fort om jag kör tunga (alltså bergsspecifika, ej blanda med simpelt backiga) bergspass i flera dagar utan återhämta mig emellan.

Bränsle: Flottiga brödfattiga frullar, hemskt mycket vatten och vätskeersättning och brakmiddag väl hemma. Jag börjar känna min kropp!

Taktik, i punktform:

  • Börja lugnt och öka men inte vänta för länge med att köra lite fler höjdmeter. Må låta paradoxalt men jag känner mitt psyke rätt väl vid det här laget. Jag kommer att prestera bättre när jag vet att jag kommit rätt så långt på vägen så att säga, än om jag sitter på typ 3000 höjdmeter efter 5 dagar och ba häpp, bara ett par dar kvar och jag har inte hunnit nånvart. Samtidigt så kommer jag att va rätt slut tjej om jag börjar med Formentor-like-pass och typ, förkyls dan efter för jag inte hunnit komma igång ordentligt.
  • Köra i mitt eget tempo. Måste vara världens klyschigaste tips men mitt resesällskap är en manlig elitcyklist med backar som specialité. Lycka till att köra i hans tempo uppför. Jag hoppas förstår på att serparna kryllar av diverse manliga och kvinnliga cyklister en kan sällskapa lite med men. Stort men. Jag är för det mesta långsam uppför, så är det bara. Alltså får jag helt enkelt ta mig den tiden det tar. Tough shit Katja men det är bara att acceptera. Mer tid att njuta av naturen och tänka grymma tankar helt enkelt!
  • Ta mig tid för sömn och återhämtning. Tyvärr tenderar jag att vilja hinna med allt och lite till men denna gången tänker jag försöka mest hinna med att göra nada. Sova mycket, äta mycket, läsa precis sådär lagom mycket. Har därför tagit en lite svårare bok med mig som inte är för spännande så att jag måste hetsläsa den om ni fattar va jag menar.
  • Starta tidigt på morgonen – helt enkelt för att det är otroligt drygt att klättra i berg när det är sjukt varmt ute. Det blir en tuff delutmaning i sig…
  • Ge fan i att vara dum mot mig. Jag tenderar ofta att nedvärdera mina prestationer. Jämföra mig med andra, känna mig plufsig och tung och alldeles misslyckad (som berodde dessa på varann!). Men det är ju bara kontraproduktivt. Det är inte normalt att vara konstant självnöjd och positiv men det är ändå semester vi snackar om. Palla stressa. Palla vara neggo. Det är ändå två hjul och några siffror det handlar om. Och jag är perfekt precis som jag är. Så.
  • Njuta in i det sista – oavsett om utfallet blir positivt eller om jag ger upp och börjar träna fikacykling på strandpromenaden istället.
  • Prata massa italienska på vägen. Får jag inte ihop mina höjdmeter så får jag ett till cykelspråk att tala förföriskt på. Och det är så himla mycket värt bara det!

Kort sammanfattning: Att på ett seriöst, beräkneligt men ändock luftigt sätt ta mig uppför höjdmetrarna och hinna njuta på vägen. Det ska bli så himla spännande, jag har liksom ingen som helst aning om vad som väntar mig.

Heja mig!

Tänker ni också köra Rapha Rising i år?

Berätta gärna!

Puss!

Tidsinställt inlägg

9 år ago 5 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
  1. Anna-Maria om Lådcykelpremiären.

    Vad kul och praktiskt med lådcykel! Hoppas den fortätter att kännas lika bra, om inte bättre, när du fått trampa…

  2. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack! :D <3

  3. Jonatan om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Spännande. Heja dig Katja!

  4. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack bäbis! Faktiskt så tänker jag på ditt ST; tänker om Anna har fixat ST - THE ST - nog…

  5. Anna Lindén om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Helt rätt!! Dör av awwwwww inför ditt projekt. Ser så mycket fram emot att poppa målgångs/årgångs-skumpa med dig och allt…

Bon courage! Puss, Katja

CYKELKATTEN