Ingen får se mig. Ingen får höra mig. Jag har sett mig noga för; det jag kommer att göra är regelrätt stöld. Jag har siktat in mig på dig som håller just på att nicka till och cykla hem den till en annan. Blir jag stoppad så får jag skylla på att jag inte kan låta bli, att det Tour de France har äntligen börjat och det måste firas, jag får hitta på att jag är typen som inte kan låta bli pennor, hotelltvålar och hjärtan.
Första september igår!
Stick och brinn om jag inte får fira in hösten på mitt sätt.
Med gileten på fladder och en tunn yllemössa i bakfickan ifall att som höstens enda tecken.
Resten kortkort.
Ute råder total klorofylla.
Blir så klart hög och måste prompt testa racern i ett par småbranta babybackar next door.
Tar mig ut ur stan, tänker försöka krocka med solnedgången.
Har inte bråttom, låter solen gosa mig bakifrån.
Blir andlig av att se ett herrejösses spindelnät och spelar lite ska.
Dags att sprätta lite
Se upp för himlen, lätt att drunkna!
Är exemplarisk roadie och håller mig till asfalten tills jag ser ett solrosfält.
Får cirka noll creddpoäng av träningsjunkies men jag stannar till igen och njuter järnet av de små.
Åh vive le Tour!
& vive them kor!
Och plötsligt mörkare och mörkare, men ljusare i sinnet.
Kommer hem strax innan det blir olagligt att cykla utan lysen. Ögonen rinner, näsan likaså. Hödammet har gjort sitt. Nyser, hostar, kissar, äter, duschar, ler.
Vet med mig att det blir en grym cykelhöst i år – både tränings- och njutmässigt. Ni hänger väl med? Puss.