Så här vill jag se jämt ut 2020 – leende, nycyklad, saltig i det väderbitna fejset!
Det är inte ett plötsligt infall ba för att jag har fått till ett kanonpass nyligen, utan en grymt fin allmän känsla. Det är nu det vänder.
Eller vänder och vänder. Utifrån omständigheterna har jag inte direkt haft några extremt dåliga cykelår egentligen, efter på smällen-beskedet alltså. Titta bara på bloggens arkiv – och då bloggar jag inte om precis alla passen heller.
Fördelen med att otvunget älska cykel djupare än att som en träningsform är att ens intresse har något för en under nästan samtliga omständigheter man lever under för tillfället. Och där tycker jag ändå att min cykelpassion har gjort bra ifrån sig. Trots den kroniska sömnlösheten (åh! Tänk om den enkom berodde på Ivar), alla sjukdomsperioder, oron, stressen och annat livsjox så har jag kunnat stjäla åt mig en och en annan underbar ride och ett och annat mer eller mindre lyckat lopp. Jag har hejat på mina vänner irl och proffsen på TV, jag har sålt och köpt en hel del material och jag har gjort det till en egen sport att äta mig genom Västmanlands fikasortiment under turerna med Plutten-i-Thule (de bästa!).
Efter den lilla mindfuckperioden direkt efter förlossningen, den där brötiga övergången från mitt “gamla” cykeljag då jag mådde rätt märkligt över att inte få vara cyklist typ 24/7 som förr så inställde sig ett lugn över mig. Jag visste att comebacken skulle ta sin tid, jag började njuta av att ha just den tiden och jag visste att jag inte ville hetsa mig in i något när jag äntligen hade chansen att helt enkelt dra mig tillbaka en sväng, få vara ifred och ta igen mig.
Jag har älskat den här tiden och den har gjort mig gott.
Likväl har det sugit i mile junkie-nerven.
Säg vad man vill men frekvent och regelbunden cykelträning är liksom det bästa. Bristen på stadig frekvens har med tanke på ovan varit förståelig men inte sådär jättekul.
2020 kommer att bli ett bra cykelår. Nog ser jag fram emot att åter gnabbas med gubbsen och kvinnsen i landsvägsklungan, att svettas floder uppför branta stigningar i något medelhavsland (vart bär tidigvårens cykelresa?) och att inte gå back på tävlingslicensen. Men först och främst ser jag fram emot att faktiskt hålla den träningsfrekvensen som jag behöver för att må bra och utvecklas som cyklist.
Jag kan förstås inte sia om hälsan. Även om vi hittills i terminen har haft tur men bara två kortare förkylningar och noll magsjukor så är det långt kvar till magiska maj då sådant verkar släppa i förisvärlden. Men skillnaden från de föregående två åren är att jag känner mig på något sätt mer motståndskraftig och har den mentala och fysiska orken att planera för min träning.
Jag vet när jag inte ska träna (sena kvällar till exempel, på grund av WED/RLS), och jag vet att jag behöver lite mer återhämtning och en något annorlunda periodisering i och med småbarnsföräldralivet. Jag vet mina styrkor och svagheter och vad jag i min nuvarande form behöver för att bygga upp en mätbart stabil grund inför våren. Klaffar allt väl då så kommer jag att ta hjälp av fysiologiska tester, bikefit och viss oberoende coaching för att vässa till sådant som ligger bortom min (och mina nära cykelvänners) inre coach och mekanikers analysförmåga.
2020 blir också ett år då jag för första gången på länge släpper in ett samarbete i blogglivet. Ett långsiktigt, givande och som på intet sätt äventyrar Cykelkattens egen stil och integritet. Nu på torsdag är planen att jag och en viss Emma – som jag har sett fram emot att träffa dig irl – sätta oss ner i en hotellounge i Stockholm och sätta det sista. Så. Spännande!
På grund av livets nycker kommer slutet av 2019 att bli en svår prövning för mig som Katja och som mamma. Jag förtränger inte den trista känslan och oron. Men med hjälp av Ljuset Som Heter Ivar, mina fantastiska vänner och styrkan som fylls på för varje cykelrunda går jag in i 2020 med hoppets fackla i ena handen. Och cykeldatorn i den andra, förstås.
Ser ni fram nästa cykelåret 2020? Några roliga planer? Puss