Hej. Skulle ju tävlat igår. Gjorde inte det. Började med att må illa på morgonen. Eller snarare – började med att ta två magnesiumtabletter och en kopp kaffe på morgonen. Mådde illa efteråt och skyllde på frukostbrist (konstant hungrig tjej) men illamåendet försvann inte efter frukosten heller. Och inte efter lunchen heller. Satt i ett möte och mådde illa. När det blev dags att åka till tävlingen ute i Vallentuna så mådde jag fortfarande illa. Halvvägs in på motorvägen tog jag beslutet att nej, det blir ingen tävling för mig ikväll. Beslutet gav både
lättnad (slippa besudla shut up legs-klibban på överröret)
och ångest.
Känner ni igen er – hur drygt det är att banga racet eller träningen man peppat för fast man har en rejäl anledning till att göra det?
Även om man gör sin kropp en tjänst som avstår ansträngning när kroppen uppenbarligen strejkar så är träningsnarkomanpsyket inte att leka med eller hur?
De vanligaste tankarna som flyger igenom skallen är då (vi börjar med de minst överdrivna först och avslutar med de hemskaste):
Nähä fan ingen cykling ikväll. Fan så tråkigt.
Nåväl jag tar väl igen mitt en annan gång.
*stirrar tomt och dumt genom bilrutan*
Åh vad roligt att ha släktbesök över helgen, är väl bra att göra annat än cykla ibland?
HELVETE SKA JAG INTE FÅ CYKLA PÅ TRE DAGAR ELLER VAD?
*letar frenetiskt efter godis i ryggan*
Måste ringa Bredbandsbolaget be dem att klippa fibern så jag slipper se alla glättiga ÅH TITTA HÄR JAG KOM TREA MEN ÄR GLAD ÄNDÅ-uppdateringar på Facebook
Jag är slut som cyklist. Kan lika gärna lägga ner.
*känner märkliga dragkänslor i den extremt försvagade, försoffade, förslappande kroppen*
Jag börjar med snooker.
Kommer jag ens komma ihåg hur man klickar ur nästa gång jag ska cykla?
*ger upp och öppnar en kall*
Jag börjar med fotboll.