CYKELKATTEN

stålis

CX och gravelCykel

Här slutar allmän väg.

av Katja 3 år ago
skrivet av Katja

Min vän, här slutar allmän väg.

Ser du vad jag ser?

Ser du alla diamanter?

Sänk blicken, våga hoppa av och ge naturen tiden den förtjänar. Säg hej till skogens vackra medborgare, stora som små.

Utrusta dig med en pålitlig häst, en som du inte är rädd om men som du håller så kär.

Utrusta dig med tålamod.

Men också med en blixtsnabb reaktion, det tar inte många sekunder innan räven som hoppar ut från brynet snabbt försvinner in i snåret igen.

Glöm inte höstens vindar leka med din själ;

men glöm för guds skull inte att leka

även när vemodet gör sig påmind som en gammal låt du borde låta bli.

Känn dig stark, för du är inte bunden till årstidens ramar.

Våga lita på att skiten löser sig, som gamla ruttna löv i Svartån.

Unna dig ett stycke värme och något sött mot tungan.

För en stund så är du skogens drottning eller kung.

Ler ett leende bortom allmän väg.

Puss.

Rutten finns på min (f t låsta) Strava,
hojta till om du vill ha den.
Men höll idag till på favvovägarna
i skogarna mellan Skultuna och Sura.

3 år ago 0 kommentar
13 FacebookTwitterLinkedinEmail
Between the ridesCX och gravelKatja om cykel

Den osannolika historien om en gravelbikes utbrytningar

av Katja 3 år ago
skrivet av Katja

Känner ni till utbrytarkungen Harry Houdini? Han som föreföll sig besitta en närmast osannolik förmåga att kunna bryta sig ur kedjor, handklovar och tvångströjor?

Klart ni gör (och gör ni inte det så slår jag vad om att ni äger minst en Houdini-fleece var).

Men visste ni att Harry egentligen var ganska medelmåttig och till och med ganska så B jämfört med de andra utbrytarkungarna? (Tydligt ett poppis yrke under sekelskiftet, innan TikTok och sånt).

Det som skilde Harry eller Erik Weisz som killen egentligen hette från mängden, var hans öga för PR. Harry insåg till exempel tidigt att fler skulle titta om han drog av sig alla kläderna. Och att ännu fler skulle titta om han lät sig filmas samtidigt, för att sedan visas på journalfilm (TikTok var med andra ord verkligen inte nytt med att göra cash av rörliga nakna kroppsdelar).

Erkänn att ni sitter och googlar: “Houdini + naked” nu :P

Dirty Harry eller inte, det gemene man eller som i mitt fall kvinna ändå kommer bäst ihåg är väl ändå Houdinis ädla utbrytarkonst.

Kanske är det även just utbrytarkonsten och inte förmågan att klara all slags city- och offroaddirt som jag kommer att minnas min allt-i-allo gravelbike Stålis för, när dennes sista stund väl kommer.

Om den nu någonsin gör det?

Stålis verkar ju besitta en närmast osannolik förmåga att kunna komma tillbaka från de döda, aka från de stulna.

Fast okej. Första gången Stålis stals stals han inte på riktigt. Eller jag trodde förstås att han hade stulits för gott och drog på stora tårögda växlar i alla medierna och inte minst här på ck. Jag skrev så här:

Stålis är inte min första stulna cykel. Ändå blir jag så skärrad.

Kanske är det för att mina cyklar är så mycket mer än bara träningsredskap och transportmedel.

Kanske är det för att de är näst efter mina allra närmaste just mina käraste allt-i-allon: mina vänner, mina mediciner, mina flyktvägar från stressen och oron, mina sånghäften och tröstligg, mina minnesframkallare och tankeväckare.

Ni skrev en massa gulliga trösteord i mina kanaler och jag fick en faktisktheltokej summa från Länsförsäkringar.

Några veckor senare tog jag bakvägen ut från jobbet och se där. Jag hittade Stålis tryggt fastlåst i ett cykelställ lite längre bort från det vanliga vid jobbet. Trots att jag lidit av ett antal tuffare minnesförluster i samband med utmattningen var det ändå skämmigt att erkänna för mig själv, LFB och omvärlden att eh jo, kanske hade tjuvarna hållit sig borta denna gången.

Men Stålis var tillbaka, lika tung och gnetig och okrossbar som vanligt.

Förrförra måndagen, från idag bakräknat alltså, så stals Stålis på riktigt och det utanför min husport. Seniliteten var att utesluta. Vinkelslipen hade varit framme vilket låsskärvorna nere på marken vittnade om.

Jag deppade till rejält men drog inte i några större växlar i them kanalerna annat än på min privata FB ty tröst, det vill man ändå ha och tjuvarna, de bör hateas smaskigt och rejält. Denna gången fanns det dessutom ett vittne.

På lördag samma vecka fick jag och Plutten skjuts av Tony hem efter en glad busdag i Sala. När vi skulle svänga in på min gata så vinglade en pundig-looking snubbe ut i korsningen – på min Stålis! Sedan blev det som i en sjysst b-rulle. Tony bromsade in, jag slog upp dörren, tog tag i Stålis och konfronterade snubben och hans polare. Hörru det är min hoj! sa jag med något vilt i rösten. Det är min hårtofs som sitter fastlindad runt styret! Hur som vart det inget tjafs, grabbarna hade precis fått cykeln av en annan så vi _lät_ dem gå. Jag skickade Tony efter han de hade fått hojen av. Ta kort! sa jag. Själv tog jag hem Stålis. Ivar satt där bak i passaten, stora runda ögon. Tyvärr blev det inget kort då snubben hade slunkit in mellan husen men vi hann se riktningen.

Och viktigast av allt – Stålis var

är

tillbaka.

Förvisso utan lås (måste köpa) och med några skrapsår.

Naken! Skitig!

Men ändå.

Min tunga, gnetiga, okrossbara utbrytarkung ♥ Det ni. Puss.

3 år ago 5 kommentarer
7 FacebookTwitterLinkedinEmail
Katja om cykel

En grym västmanländsk kurs med Bike in Bergslagen och Sweden by Bike på Färna

av Katja 3 år ago
skrivet av Katja

Med fokus på det viktigaste :P

Morgon! Det där med att jag inte bloggat sedan 8 maj tar vi en annan dag.

Nu till cykel:

Igår hade jag förmånen att gå en skitrolig och viktig kurs.

Misstänker att jag försöker mig på ett elegant anti-covid-hej här.

Det var Tobbe Öhman som hade hört av sig och tyckte att jag borde gå.

Tobbe projektleder Tematisk utveckling av cykel och vandring 2020 som är Region Västmanlands satsning på utveckling av “hållbara leder med tillhörande utbud av produkter och service samt etablera en länsövergripande organisering för utveckling, förvaltning och försäljning av cykel- och vandringsprodukter”.

Eller kort och gott – en satsning på hållbar och nåbar cykel- och friluftsturism i Västmanland. Något som ligger mig mycket varmt om hjärtat.

Kursen hölls på Skinnsbergs stolthet Färna Herrgård (dit det leder en myriad urfina grus- och asflatsvägar).

Fick skjuts av Plutt och Jonaspappa. Plutt ville mest cykla med Jonaspappa och äta bamseglass så det fick han förstås.

Kursen gick ut på att utbilda oss i grunderna av turistig cykelguidning och moneymaking som cykelentreprenör.

Samt göda oss med lite reko närproducerat käk förstås.

Men vänta, vilka oss?

Ett härligt gäng engagerade cykelnördar – klubbledare, inspiratörer, ledbyggare, turismverksamma – från Västmanlands mången fab cykeldestinationer.

Många nya ansikten men vissa bekanta, länge sen Johan!

Kursens första del leddes av ingen mindre än min “gamla” CX-medtävlande Katarina Rönnbacka Nybäck som driver Bike in Bergslagen. Katarina har en gedigen erfarenhet av mtb-läger, guideverksamhet, föreläsningar mm inom cykel. En tvättäkta cykelentreprenör och en duktig terränghojare kan man säga (tack för dina fina ord om lillbloggen min btw, det värmde så <3).

Igår fick vi ta del av Katarinas erfarenheter som cykelguide och lägerledare. Katarina gick igenom de viktigaste sakerna att tänka på (som att ha med sig en matig guideväska, skaffa en smart försäkring och uppvisa en stolthet över uppdraget på prislappen). Trots att jag hade lett en antal cykelträningsrundor började jag förstå den stora skillnaden mellan att leda en kortistur för likasinnade en tisdagseftermiddag och att ansvara för en hel grupp okända människor på ett för de nytt ställe.

Andra delen leddes av Sweden by Bikes Katarina Bergstrand som bjöd på en fördjupad insikt kring skapandet av ett framgångsrikt cykelerbjudande. Föreläsningen kryddades med en hel del härliga anekdoter och en miniworkshop då vi fick spåna fram några spännande teman för guidade cykelturer. Och oh yeah, så klart satsade undertecknad på industriromantik i mystisk bruksmiljö.

Sedan åt vi lunch och snackade mer cykel vad annars liksom.

Och så blev det dags att rasta Stålis (min lilla utbrytarkung, ni ska få höra i ett annat inlägg!) bakom Färnas Handelsbod.

Believe me, just igår hade jag hellre suttit på en mtb (som Katarinas läckra Liv Pique kanske?) men jag har ju ingen. Än. Det är inte för inte som jag sålde min alu-Trek hehe.

För det blev äntligen dags för lek och hoj. Eller lek och lek, en knippe ganska seriösa teknikövningar som är bra att köra med grupperna man guidar (och inte minst med sig själv också) för säkerhetens och psykologins skull.

Fann både nöje och irritation att svänga än hit än dit med Stålis min tunga gravelherk.

Vi fick öva i säkerhetskoll, pausövningar (hur får man de snabbaste att tålmodigast vänta in de saktaste t ex?) samt cykligt värdskap.

Det delades erfarenheter, lämnades bromsspår och tävlades i den ädla konsten av bikestand.

Så plötsligt började det regna och solskenscyklisterna fick bråttom in i föreläsningssalen

för eftermiddagsfika och ihopsyende av dagens lärdomar.

Min skalle kokade av all info och mitt hjärta bultade av alla idéerna. Messade därför Jonas och bad om ett par mils cyklig respit innan hämtningen.

Och det fick jag, på den fantastiskt fina nyduschade vägen till Kolsva. Tungt, trögt, motvindigt, men äntligen sensomrigt friskt.

Tack för en fantastisk kursdag bästa Tobbe, Katarina och Katarina och alla medkursare förstås. Jag är imponerad av allas kunskaper och idérikedomen som finns bland eldsjälarna i regionen, samt i hela cykelsverige förstås. Nu vill jag bara lära mig mer och mer, samt våga använda den kompetensen jag faktiskt redan besitter.

Ska bli.

Nyfiken? Kontakta Tobbe här, Katarina Rönnbacka Nybäck/Bike in Bergslagen här och Katarina Bergstrand/Sweden by Bike här. 

3 år ago 5 kommentarer
9 FacebookTwitterLinkedinEmail
Äventyr med barnKatja om cykel

Från blod via bommar till blommor

av Katja 3 år ago
skrivet av Katja

Här är jag på morgonen. Står i köket, mitt eget kök långt bort från köket i Sävedalen, lyssnar på de sköraste bitar jag normalt undviker när jag inte är helsolo för att inte grina inför mitt barn. Har nåtts av ännu ett jävligt sjukdomsbesked. Ringt till ännu en förstörd person. Står tåras, vattnas, blöder inombords, inför mitt barn som är så stoiskt och harmoniskt som pysslar så tryggt i sina små leksaksöar utspridda i lägenhetshavet.

Vi kör ut flera timmar senare än planerat. Rakt in i vårblomsterhavet hamnar vi, mitt i de starka små rackarnas kamp med sitt. Upp till solen ska de och därmed basta.

Jag har ingen plan, jag saknar ett mål, jag vill bara cykla och bli trött och det ihop med min Ivar.

Kommer på att jag har glömt det där med lurre mitt i alltihop. Vi rullar ner till Öhrmans på Öster Mälarstrand och slänger i oss en varsin godbit (Plutten en sockerfri rawboll, om det nu finns ortorektiker bland mina läsare) och kryssar sedan mellan alla coronaförnekande övremedelklasspanschisar som flockas på strandpromenaden och dess caféer.

Och ju längre bort från staden vi cyklar, desto friare går det att andas, desto gladare glittrar Mälaren. Det gör Ivars ögon också – håll i dig på smala bryggor och yviga stigar!

Vi börjar med att föga otippat hamna i Gäddeholm. Här vill jag bo och tänker bo om inte snart så ganska snart i alla fall. Måste först skrapa ihop lite mer cashmoney bara, det är ju fisförnämt dyrt här. Men that’s okay with me. Det är det värt. Går enkom på känsla när det kommer till områden att bo i och hit kan jag åka varje dag utan att känna annat än tillhörighet och naturglädje. Dessutom är det fullt av fantastiska grusvägar och mtb-stigar runt omkring.

Än så länge är underlaget snällt. Vi snurrar runt lite på Gäddeholm (i Västerås säger vi på om allt, även om ställen där andra säger i) och snackar om allting vi ser. Älskar att Ivar kan numer snacka om det mesta. Utan några idare s-ljud och med något barnsliga uttryck men det är ok känner jag, han är ändå bara två plus.

Jag hittar en spännande avväg och frågar Plutten om vi ska testa den. JA MAMMA! säger han. Sedan testar vi vägen och det går ju fint och lite tungt men ändå smooth sådär. Vi växlar mellan att sjunga Sopbilen och Brandbilen (så. bra. hits!) och plötsligt är jag nära att

nästan krascha in i en bom!

Ops.

Men Ivar vet att mamma älskar vägbommar för vägbommar betyder HINDER OCH FARA 😍 och det är just de vägarna man vill cykla på. Vi krånglar in oss förbi vägbommen och kör en sväng på något som troligtvis, kanske, möjligen varit en väg någon gång i tiden.

Till slut måste jag ändå ge mig och vi vänder. Lite övermäktigt hindrigt vart det ändå, även med mina mått mätt. Vägen tog ju helt sonika slut mitt i skogen.

Vi kopplar istället på den gamla gäddeholmsvägen. Även i sitt bedrövligt gropiga skick känns den som lenaste asfaltsväg i jämförelse mot hinder och fara-vägen i skogen!

Vi sjunger vidare på Sopbilen och Brandbilen

Hamnar i värsta makadam-/krossgruspartiet, här måste jag cykla elegant och sakta, sakta för att inte punka mitt i alltihopa

Kross kross kross

Motor motor moootor!

Sedan dör min Canon och även benen lite grand, jag måste äta och även utfodra min unge. Efter någon mils kämpande i motvinden gör vi en klassisk scandorando-move och mellanlandar på Irstamacken för lite energi och pust pust innan vi cyklar hem

och jag kan duscha och fixa falafel under tiden Jonas och Ivar fortsätter cykeläventyret i lägenheten.

Och sedan kommer Anna förbi! Endorfinhög efter att ha gravvlat runt på sörmländska vägar. Och mycket efterlängtad. Så blir det folkbärs och skvaller och så lite allvar på det och sedan är det plötsligt kväll och hejdå och gonatt.

Somnar med skönt trötta ben och ett hjärta med fullt med sol, bön och hopp.

Puss från stålmamman.

3 år ago 0 kommentar
9 FacebookTwitterLinkedinEmail
Katja om cykel

Solskenet, gravidrykten och cliffhanger no more.

av Katja 3 år ago
skrivet av Katja

 

Hej mina små cykelkatter. Mår ni fint i solskenet som vi har välsignats med idag?

Jag ä l s k a r den sociala effekten solsken fixar här uppe i norr. Japp, i år gör jag verkligen det. Till och med riskgrupperna är ute och vädrar sina nosar. Folks – även de mest introverta svenssons – småpratar mer med varandra än annars. Ett gäng coronaveckor till och vi får kanske ett litet mer socialt samhälle? Vem vet, kanske kommer corona skörda fler smartphoneoffer än människooffer? Fatta om folks en gång för alla fattar att det är bra mycket mysigare att chitchatta med varandra fysiskt än genom att skärmstirra?

Äsch kom igen. Jag är inte teknikfientlig (lever typ åttio procent av mitt arbetsliv via Skype och sådant sedan typ tio år tillbaka) men den fysiska kontakten är oslagbar.

Jag är inne på vecka två med en subtil men likväl jobbig förkylningskänsla i kroppen. FYI så har jag inte producerat en enda snorkråka eller nysning men kroppen är likt förbannat ontig och halsen smått ontig likaså. Framför allt har jag ganska ont om ork. Inte så pass lite ork att jag kan däcka och hänge mig åt böcker och citronte med chokladbit till på heltid, eller skita i att gå i skogen (aka de närliggande smådungarna) med min storbebbe. Har jag sagt att jag har världens uthålligaste tvåplusåring? Det har jag säkert men herre vad det ryms energi och envishet i den späda kroppsisen. Är nog mitt fel som har vallat runt honom i naturen sedan dag fem istället för att typ, mysa hemma eller på caféer eller vad normalt funtade folks nu gör med småbarn. Eller så är det generna. Ja, vi skyller på dem.

Typiskt. Alla mina inlägg urartar i Ivar-hyllningar. Men sådana är vi. Folks med barn. På den fronten är vi nog alla lika.

Så. Kökskontoret på Haga fick precis ett sms av Jonas. Snart blir jag hämtad för en färd till Ikea. Ikväll ska det handlas kontorsbord och lite annat jox till kontorshörnan jag håller på och riggar upp i vardagsrummet. Nu har jag ett eget rum på konsultkontoret och håller till där så mycket jag kan för ergonomin, de stora skärmarna och kollegorna. Japp, även om vi bara är max tio närvarande pers utspridda på två större plan så är vi ändå fler än en. Och jag gillar liksom kontorskänslan. Det strama, ståliga och icke-hemmiga. I vanliga fall jobbar jag hemifrån för att det är ett mysigt avbrott. Mina vyer är urgulliga, med ekorrarna och grannarna som kivas och ibland även hånglar på tallarna utanför. Vill inte förknippa den vyn med alltför många jobbmöten och alltför mycket leveransstress. Men oavsett – det ska bli mysigt med en riktig kontorshörna! Så småningom måste jag frakta dit ett gammalt symaskinsbord (inget riktigt författande utan ett Singer-symaskinsbord). Men tills vidare får Ikea duga.

Oki mycket snack här. Men har längtat efter att få snacka till er. Med er. Tack för att ni finns där för mig, i alla mina små kanaler, via PM och sådant.

Till er kommer till slut ett litet paket – det jag kallade mitt lilla avslöjande häromveckan.

För nej, jag är varken gravid (I wish! Fast kanske inte nu i coronatider), har inte skaffat nya samarbetspartners (är en stolt tvåhjulsmästare ju), börjat inte knarka pepparmyntste (också en gissning?) eller startar en ny podd (fast tanken finns ju där fortfarande, den som hade orken bara).

Nä.

Min gravelsötnos är tillbaka. Stålisen.

Och jag är så lycklig för det. Mindre lycklig för att behöva köpa tillbaka den (!) från försäkringsbolaget men det är ju så värt. Värt värt värt.

FAN VILKEN TUR MAN IBLAND HAR 🎁

xoxo

Katja

3 år ago 0 kommentar
10 FacebookTwitterLinkedinEmail
  • 1
  • 2
  1. Anna-Maria om Lådcykelpremiären.

    Vad kul och praktiskt med lådcykel! Hoppas den fortätter att kännas lika bra, om inte bättre, när du fått trampa…

  2. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack! :D <3

  3. Jonatan om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Spännande. Heja dig Katja!

  4. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack bäbis! Faktiskt så tänker jag på ditt ST; tänker om Anna har fixat ST - THE ST - nog…

  5. Anna Lindén om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Helt rätt!! Dör av awwwwww inför ditt projekt. Ser så mycket fram emot att poppa målgångs/årgångs-skumpa med dig och allt…

Bon courage! Puss, Katja

CYKELKATTEN