Fan, satt och käka lunch med Tony häromdagen och vi båda konstaterade vemodigt att SM på Västerås gator, ja det kommer vi förmodligen aldrig mer hinna uppleva under våra små livstid (om vi inte anmäler oss bara för att nästa gång det mot förmodan hinner gå i Västerås innan vi kolar vippen). Och inte hann man racea av sig heller – jag dog värmedöden, Tony punkade och plockades av banan efter en sjujäkla ikappansträngning. Och även om mitt SM var ett slags töcken från början (det blev varmt och hemskt kvalmigt rätt tidigt förra veckan) så är det ändå lite tråkigt att något jag ändå sett fram emot är dels över och dels årets cykelfail liksom. Faktiskt, värre än min krasch tidigare i somras. Då fick jag i alla fall starta och ligga först och känna mig sådär snyggt stark innan klippningen i kurvan. Och nu, snuvning. Som när koltrasterna äter upp ens jordgubbsplantage dagen innan man ska skörda jordgubbarna, ungefär! Märklig liknelse jag vet men det för att jag hängde ute på landet hos en kollega igår. Då har man plantage och saker. Hur som! Jag tillåter mig faktiskt vara lite smått avslagen just nu. Inte bara på grund av SM självklart, mycket på grund av att det har varit så himlans mycket just nu, inte minst på jobbet. Min skalle och min kropp behöver lite mera skog och kravlöshet och jag tänker tillgodose dessa behov genom att resten av landsvägssäsongen enbart cykla sådant som jag känner för för stunden, med Jonas, med cykelvännerna. Just nu inväntar jag till exempel ett par nya mtb-dojs från vår sponsor Fizik (glömde mina gamla trotjänare i Dalsland Runt-Vänersborg) och om Valle fortfarande vill låna ut sin mtb till mig så blir det mycket skogshärj framöver. Jag ser fram emot vanliga, klassiskt svinjobbiga intervallpass med klubben, kanske leda ett och annat pass, något jag inte haft tid med sedan i våras. Jag kanske kör en och en annan till landsvägstävling. Jag tar semester (stavas det så? Har glömt!) om ett par veckor. Jag kanske går upp i vikt ett par kilon för jag kommer att fika och se till att ha tid att laga festiv sommarmat precis hur mycket jag vill men det gör inget för jag blir alltid (med Katja mått mätt obs obs) undernärd under den underbara crossäsongen som kommer. Jag är dessutom råkad anmäld till kvällens SMACK-linje i Skokloster och hinner jag repa mig till kvällen så blir det racerace (っ^▿^)? . Och Västerås gammtrottoarer, ja de finns förstås kvar att racea på. Ty nu har jag dessutom en minitraktorsadel till Brooksis och den får bli startskottet till caféracerbygget von ovan. Puss!
sm västerås
Hej, om SM, årets besvikelserace ungefär. Eller alltså det vart inget race. Anledningen är tyvärr värmen, min utevistelsefiende nummer två efter fågelfobin. Som ni som läst länge vet så tål jag inte värme, varken psykiskt eller fysiskt. Det psykiska kan man alltid jobba på. Vilket jag har gjort hela mitt liv. Det fysiska är svårare. Min kropp (och inte minst fötterna) går upp ungefär en storlek, jag får svårt att andas, blir illamående, får små hallisar och blir slö som en klubbad snigel. Jag har cyklat i snart fem år och statistiken failar inte – prestationsförmågan blir kraftigt nedsatt om inte närmar sig noll helt. Jag får ofta välmenande tips om att dricka mycket, öva på att cykla i värmen etc. och tack – tro mig, jag vet detta men det handlar om hur man är skapad, ens genetik. Inte fan tycker jag att det är kul att anmäla mig till saker och sedan banga innan det ens börjat bli jobbigt. Det var sjukt varmt i Västerås i lördags och hade varit det under ett par dagar så jag var överhettad redan från början. Benen var ok, kämparglöden fanns där men redan under uppvärmningen så förstod jag att loppet var kört. Glad idiot som jag är hoppades jag förstås på mirakel, på med raceläppstiftet, leende på startlinjen. Svullna ben, sockkanten skär in. Vi kör iväg, det är hur hett som helst trots att jag har de tunnaste kläderna på mig, jag är uppvärmd men vad gör det när jag ser rött, spyr av värmen redan under första varvet, benen orkar knappt trampa runt under det andra varvet. Jag blir yr och väljer att bryta. Pisstråkigt, ändå SM och allt, men det är bara att gilla läget. Går nästa SM i samma värme så kommer det att gå likadant. Går nästa SM i drägliga grader så kommer det att gå mycket bättre.
Jag vill i alla fall tacka alla mina vänner och bekanta för hejaropen och stödet. Är förstås aldrig roligt att vara en totalbesvikelse men ni vet att jag är en stark jävel normalt sett. För denna värmen, den är fanimig inte normal. Gissa varför jag aldrig reser till varma länder och håller mig till mina höga berg när jag cykelsemestrar. Det ska bli kallare med varje höjdmeter – inte varmare! Tack päronen för att ni skänkt mig era värmeotåliga men ändå himla jävlaranammiga DNA. Tack CK Valhall för att ni tror på mig även i lägen som detta. Tack Thomas på Bianchi för att du ser till att min cykel går som smord. Tack POC och Fizik för att jag kan #lidamedstil. Tack AK för ditt superba hjulbygge, ditt glada stöd och langningshjälp – även om det tyvärr aldrig hann langas. Du var också överhettad – glöm inte cykelkepsen nästa gång, om du ändå kör hjälmfri. Tack Jonas-uppe-på-backen för att du tog hand om mig och gav mig isigt bubbelvatten när jag trodde att jag hade hamnat på savannen fast jag tydligen var uppe på Ormberget. Och tack min Jonas för att du var där och tog hand om mig, även om det kostade dig ett sprucket revben och ett gäng tusenlappar i kameraskador när du paparazzade mig ♥
Och tack Frida och Fredrik, för att det ändå till slut blev fest med råge, hehe.
Det värsta jag vet är folks som skrävlar om sina prestationer hit och dit utan några resultat att visa upp. Därför blir det inget mer snack om detta nu annat än att jag rycker på axlarna och fokuserar på de kommande races. De tävlingarna jag (okraschad) har kört hittills i år har visat att jag är helt klart med och kan leverera i elitklungan. Så det är väl bara att fortsätta nöta på. Nu efter SM med mer och mer fokus på terräng och cross och skogen förstås, men utan att glömma klungleken.
Puss och alla resultat finns här.
Hej fredag. Det är ju mindre än två… herre imorgon bara en vecka kvar till landsvägs-SM här hemma i Västerås. Om jag är pepp på SM? Både och om jag ska vara ärlig. Linjebanan (jag tävlar inte i tempo) är svintuff. Kommer att bli tio (+/- ett) GP-ish varv där koncentrationen, fysiken och tekniken måste stanna på topp precis hela tiden annars är man rökt. Det är mitt första år i elitklungan; åren innan har jag egentligen mest känt på att tävla i landsvägscykling. Hittills har det gått både bra och dåligt. Jag har uppenbarligen kapaciteten att leverera rätt bra med power och teknik när det vill sig – men också kapaciteten att göra bort mig helt när det inte vill sig. En sak är sann – cyklingen är en sport som kräver mil och år av fysisk och mental träning. Det märker jag inte minst genom att ju fler år jag tränar cykel, desto lättare har jag för att prestera bättre och jämnare flera dagar på rad. Men ändå, jag ser ju skillnaden på mig och mina kvinnliga medcyklister som har tränat kondition och cykel i många herrans år – de återhämtar sig så mycket snabbare än jag. Eller så är jag helt enkelt skapt så, att min kropp behöver mycket återhämtning och vila mellan varven. Som bäst presterar jag faktiskt när jag inte cyklat på ett par-tre dagar innan loppet. Dagen efter ett tuffare lopp – även om det så är ett kort GP – är mina ben så gott som körd för tävling och pallar enbart distans.
Egentligen är jag en lekfull och rastlös klungtyp med en kropp och ett psyke som (efter min egna analys) passar bäst för två typer av tävlingar – GP (eller crosstävlingar som ju är ungefär lika långa och kräver ungefär lika mycket av hjärtat och fibrerna) och längre linjelopp där jag kan hålla mig i schack (händer nästan aldrig men men) och spara mig till spurten. SM-banan i år är annorlunda. På SM måste man vara snärtig och stark typ hela tiden. Det är inte precis som att ligga och mysa och återhämta sig ute på någon landsväg mellan varven – det finns visst ett par rakor men de är korta och det är bland annat där det kommer att gå himlans fort.
Vad har jag för målsättning med detta mitt första SM?
Jag tänker gå i mål.
För en som inte är så insatt låter denna målsättning kanske lite lame men seriöst, det är fan fint och en bedrift att gå i mål på SM. Nu har ju jag kört masters-SM och kommit okej men det är inte samma sak. SM körs av de allra bästa, typ Emma Johansson & Co. Och grejen med de allra bästa är att om när de drar igång värsta utbrytningen och samarbetar så går det så jäkla fort för dem att risken för varvning är hur hög som helst. Ah men som under Grand Prix i Göteborg – när jag hade varvat ett gäng damer så blev jag till slut själv varvad av Penton och gänget. Fast då var i och för sig varvet strax över en kilometer långt. SM-varvet är runt tolv kilometer. Men jag har ju sett på tidigare SM, både damernas och herrarnas. Och jag har sett hur folks mår efteråt – ju bättre det går desto mer slut folks.
Att gå i mål på ett SM är alltså ingen självklarhet. Min förhoppning är förstås dessutom att inte komma sist utan någorlunda ok osv. men ni fattar ju ändå ribban aight?
Men jag målar inte fan på väggen alltså. Hinner jag bara justera växlarna och kommer ihåg att smörja kedjan på tyskitalienaren så är jag hur ett som helst med den. Planen är att hitta någon vettig klunga att samarbeta med (om det vills och går) och hålla mig till den så gott det går. Typ. Men vi får väl se – faktiskt spännande ju!
Den mentala biten kan dra åt helvete, jag har sjungit motvind i trettio år så jag kan den skiten i dagsläget även om den fortfarande kommer åt mig, för så är det med vissa grejer, vissa oförklarliga straff för något jag aldrig kommer att förstå.
Jag tänker ändå ha roligt. Jag tänker ta till mig orden från alla dem som tror på mig. Jag är inte ensam.
Så.
Nu blir det väl ett par-tre lugnare rullpass kvar, körde ett gäng backryck på SM-banan häromdagen, det fick bli den sista tuffa ansträngningen inför SM.
Ses vi på SM? Säg hej och vinka och langa mig eller mina urstarka lagkompisar Eva Lindskog och Jessica Petrelius Eriksson (samt grabbarna i herrlaget) en varsin kall Ubuntu efteråt. Klockan 14.00 på lördag startar vi! Inte på plats? Följ förloppet via livetweets. Puss!