CYKELKATTEN

sharenting

Äventyr med barnKatja om cykel

Guiden för dig som vill lära ditt barn cykelkärlek

av Katja 3 år ago
skrivet av Katja

Bästa cykelfolksis! Här kommer en höstpresent i form av en äkta cykelkatten-guide som kombinerar mina tre stora passioner här i livet – ungar, personlig utveckling och så cykel förstås.

Har ni hängt med mig ända sedan de första trevande tramptagen med min lilla Plutt i Thule-kärran så vet ni att cykla med och numer bakom min unge slår prick alla andra cykelturer i världen. Jag vet att jag inte är ensam om den känslan. Om det är något gott som kommer ut ur denna hemska corona- och klimatkristid så är det att fler och fler kommer ut i naturen eller fimpar bilen till förmån för cykel i någon av dess former och format.

Jag tror på och vet att alla barn kan lära sig att cykla (eller annat [infoga valfritt intresse]), själva eller med pilot, tidigt eller sent i livet, på en klassisk cykel eller på något underbart fordon konstruerat speciellt för deras unika behov. Visst tror du på det också?

Om så – let’s go!

🌞 Låt kärleken komma inifrån. Först inifrån dig och därefter, inifrån ditt barn. Cykla själv. Först med cykelkärra, barnsits eller på lådcykel, sedan jämte din kiddo.  Man kan och bör aldrig tvinga ett barn till att gilla om något men man kan alltid föregå med ett gott exempel och hoppas på det bästa.

🌞 Välj en hoj i rätt storlek. Cyklar är inte stickade tröjor så köp inte något för barnet att “växa in i”. En för stor och tung cykel kan både kännas och bete sig som onödigt tungt och läskigt vilket är vanskligt både för cykelglädjen och för säkerheten.

🌞 Springcykel är att föredra som första hoj. Det finns en mängd fördelar med springcyklar (läs t ex här) men det jag gillar mest är att makten över cykelinlärningen hamnar hos barnen och gör de mer oberoende och självsäkra.

🌞 Håll efter barnets cykel. Även simpla springcyklar behöver rengöras, smörjas in samt kollas efter struligheter.

🌞 Hur trist det än kan kännas så kan det vara bra att montera bort alla gulliga pryttlar som ringklocka, diverse leksaksfigurer mm jox från barnets cykel innan barnet har lärt sig att hålla blicken och uppmärksamheten på rätt saker, som vägen och hindren.

🌞 Använd rätt sorts barnhjälm. Hjälmen ska dels ha ett grönt spänne som löser ut och dels sitta rätt på huvudet. Tycker att Trygghansas råd är lättlästa och täckande.

Jag brukar tycka att det är svårt att veta när hjälmen sitter åt tillräckligt. Där har jag fått ett bra tips av Bike in Bergslagen-Katarina: låt barnet böja sig neråt. Sitter hjälmen på plats utan att åka ner så är det safe! 

🌞Du behöver inte köpa några särskilda cykelkläder till ditt barn, i alla fall inte när hon är liten – även om det är förstås obotligt gulligt med “riktiga” cykeltröjor och pyttesmå bibs som finns att köpa på vissa cykelaffärer. Det viktigaste är att barnets kläder sitter tight nog att inte fastna i ekrarna, tramporna eller styret. Det är särskilt viktigt för småpojkar vars kläder designas ofta mer baggy än flickditon. För springcyklande kids är skor med ett rejält tåskydd att föredra att bromsa med (ni minns väl när Ivar tjatade om nya skor för han hade bromsat sönder sina?). För äldre barn som vill börja sportcykla är utbudet av “riktiga” cykelkläder numer bra, googla på barnkläder mtb till exempel.

🌞 Ge fan i tävling och tempo. De flesta barn älskar fart och när det går fort. Utifrån sin egen uppfattning om vad som är fort, alltså. Något av oss vuxna att respektera och tänka på även när det hettar till.

🌞 Ge också fan i att jämföra din unges framgångar och fails med det du ser IRL och på nätet. Även bortsett från det otäcka med de ständigt peppa logotäckta barnen till en del influencers så finns det en klar tendens med att överdriva avkommans succéer även bland föräldrar som inte säljer sina barns integritet. Vilket förstås är helt i sin ordning – man är ju stolt över sitt barn som ju är bäst, annars är man vrickad som förälder. Men man ska passa sig noga för att hamna i jämförelsefällan, för sin egen och sitt barns måendes skull. Det gäller för övrigt kroppar, levnadsstandard, sina egna cykelskills och annat också. Fast det visste ni redan förstås 🖤

🌞Hitta likasinnade! Barn älskar att inspireras av andra barn. Känner du inga cyklande familjer – fråga i ditt lokala cykelforum på nätet.

🌞 Glöm för guds skull inte sniglarna, stenarna och kottarna. Bered dig på att barnet kommer att stanna till, gärna och ofta, och beundra dessa och andra beståndsdelar i den magiska världen under och runt omkring sig. Det kommer att ta tid och det ska få ta tid. Jag brukar se det som ett tillfälle att träna på vad alla små växter och insekter heter, jag som är usel på flora och småkryp annars. Vilken djurfamilj tillhör mucklor förresten, någon som vet?

🌞Även när det kommer till små barns cyklande så är det för de flesta inte gratis med cykelkärror, cyklar, hjälmar och andra tillbehör. Men misströsta inte – du måste inte köpa en sprillans ny hoj varje gång din unge skjuter in i höjden. Begagnatmarknaden för just barncyklar är fantastisk. Bara inom Västerås får jag ett hundratal träffar på springcykel på Facebooks Marketplace, och då har jag inte kollat i alla köp- och säljgrupper, på Blocket mm. Däremot är cykelhjälmar en färskvara eftersom det kan finnas sprickor och annat som är svårt att se med blotta ögat.

🌞 Entusiasmera lagom. Hur cykeltokig du än är så är ditt barn en egen individ med egen vilja och ett eget, alldeles unikt livsöde. Istället för att sura över att barnet inte visar samma intresse för (i vårt fall) cykling som du – vänd på saken. Kanske kan du lära dig från henne istället?

🌞Ta med energi – dricka, banan, russin, mariekex eller annat smått och gott. Gudarna ska veta att hungriga barn är jobbiga barn. Det gäller iofs oss vuxna också…

🌞En afterbike är alltid på sin plats och är helt klart en fin tradition att föra ner i åldrarna. En afterbike med de små behöver inte vara något storslaget. Det räcker med en näve russin till lillhjälten, en kall läsk till päronet och en high five för båda. 

Sist men inte minst skickar jag med tio tips på fina cykelböcker för små cyklister:

Sune med cykel och skrivbok (Cykelblogg-Sune)

Puck lär sig cykla (modernt och tydligt)

Karin och Simon cyklar (med teckenstöd som bonus)

Cykelstaden (massa bilder att förlora sig i!)

Nicke Nyfiken får en cykel (klassiker med cykelbud-vibes)

Cool Cykel (vemodigt och vackert för serieälskare)

Visst kan Lotta cykla (Astrid ju)

Cyklar är fantastiska (för små hipstrar to be)

Mamma Mu cyklar (inte en bok men en skiva som innehåller min favvocykellåt)

Fakta om cyklar (främst för unga vuxna eller skönt nördiga barn)

Puss och hoppas ni gillar guiden. Som vanligt blir jag mycket tacksam för er input och kommer att uppdatera guiden vid behov. Nu fyller vi gatorna och stigarna med glada päron och våra cyklande kids eller hur? 🌞

3 år ago 0 kommentar
8 FacebookTwitterLinkedinEmail
Katja om cykelPower to the readers

Så bloggar jag

av Katja 3 år ago
skrivet av Katja

Jag skriver nästan alla mina inlägg tidigt på morgonen. Jag är ingen morgonmänniska men just författeriet fungerar bäst morgontid. Kanske är det för att min hjärna har fått vila på alla gårdagens intryck.

Ride- och racerapports skrivs bäst direkt därpå, när så hinns och orkas. Det är nog de enda inläggen som jag inte skriver på morgonen. Då blir de som härligast: endorfinstinna, adrenalinkryddade, ofiltrerade. Numer är det dock rätt sällan jag hinner blogga direkt efter cyklingen. Oftast prioriterar jag en annan liten aktör…

Jag läser nästan aldrig andra bloggar strax före jag skriver mina inlägg. Istället plockar jag min inspiration från de intrycken, människorna, böckerna, låtarna, miljöerna som lever i mitt huvud för stunden. Det för att hålla tankarna så fresh det går.

När jag har tryckt iväg mitt inlägg går jag gärna bloggrundan och hämtar en massa härlig inspo och kunskap. Jag älskar bra bloggar! Jag försöker alltid att kommentera om jag har läst ett inlägg jag gillar eller som har berört mig. Att kommentera eller länka och credda är ett fint sätt att “betala” för läsningen och står sig än idag i dessa fast food-ish informationstider.

I mitt skrivande vill jag åt en bra mix av lekfull spontanitet och praktisk vettighet. Även om det sällan går ett inlägg utan ett skämt eller en klurighet så tar jag alltid min passion på allvar. Jag skriker sällan högt om hur mycket jag kan hit och dit. Istället ser jag till att faktiskt kunna och dela med mig av min kunskap. Failsen får samsas med succéer!

Mitt träningsledarhjärta klappar extra hårt för den modigaste och finaste cykelgruppen däruppe – alla underbara nybörjare. Därför tar jag för givet i mina guider att alla kan allting. Är gärna lite övertydlig och så. Bare with me, ni rävarna.

Har jag stämningstorka under skrivandet av ett inlägg så lägger jag ner pennan, läser lite, lyssnar på lite musik, gör någonting helt annat och fyller på med syre och inspo. Då brukar det lossna.

När Ivar var pyttisspädis och skrivarlusten tog över skrev jag på gående/stående fot under alla våra barnvagnspromenader. Fatta vad alla tyckare skakade på huvud åt ”morsan som inte kunde lägga ifrån sig mobilen”. Tänk om de visste att den agerade blott en skrivmaskin.

Att blogga är för det mesta roligt och alltid essentiellt. Men vissa inlägg gör ont. Jag vet oftast i förväg vilka inlägg som kommer att göra det.

Dels är det de som vänder ut och in på det försiktiga och likriktade, tar en obekväm ställning och genererar shitstorms och en känsla av utsatthet och ensamhet. Sådana inlägg kan rubba min även normalt svajiga sinnesstämning en hel dag, kanske till och med flera dagar. Nu när jag är mamma och har ett känslomässigt ansvar gentemot Ivar är det tunnare med sådana inlägg. Jag skyddar mig och tar istället ställning och ifrågasätter i mindre portioner. Men ibland måste de inläggen ut. För tyvärr är det ju så att vill man verkligen göra gott så måste man aktivt ta ställning mot det onda.

Och dels är det de som öppnar på locket till mitt privatlivs mindre glada stunder. Fan vad jag egentligen är obekväm med att gråta ut offentligt men ibland måste man berätta eller hur. Ändå bespar jag er det mesta, inte minst av respekt för de övriga inblandades integritet. Är liksom inte smaskiga privatlivsdetaljer-tjejen även om ni får hänga med en hel del mellan raderna, samt i inläggen där Ivar spelar huvudrollen förstås <3

Jag önskar att jag skrev mer om proffssidan av cykelsporten, något jag gjorde en del före Ivar. Tyvärr hinner jag inte ha den kollen som krävs just nu. Funderar faktiskt på att ta in en gästskribent som skriver enkom om kvinnlig proffscykling. Sugen? Maila cykelkatten@gmail.com.

Innehållet i Cykelkatten är hundraprocentigt äkta. Att schemalägga sina känslor och tankar är inte äkta oavsett vad de lär ut i influencerskolan; en känsla känns när den känns, att framkalla känslor syntetiskt för att följa en mall vore att gå emot min natur. Tycker det är så isigt på något sätt när bloggare optimerar tiderna och ordningen för glada/ledsna/bekräftelsesökande/familjeliv/etc-inlägg. Man ba alltså, are we robots or are we human? Därför planerar jag aldrig för några inlägg andra än de rent “cykelfackmässiga”, till exempel guider eller informativa samarbeten. Men de kräver ett helt annat mindset ju och funkar perfa att jobba strategiskt med.

Men planeringen sköter sig själv rätt bra ändå. Efter ett mysigare inlägg om hemmalivet med min Ivar brukar det kännas fresh med ett sportigare cykelinlägg. Men känner jag för att skriva tre Ivar-inlägg på raken som gör jag det.

Jag tackar förstås nej till alla reklamsamarbeten som involverar Ivar. Det var jag tydlig med redan när Ivar var bäbis och PO.P (ett märke jag för övrigt älskar) frågade om han fick vara med på deras Instagram. Barn ska inte agera reklampelare punkt slut.

Jag skiljer på Cykelkatten och Katja. Cykelkatten tycker alltid som Katja, men Katja kan ibland skaka på huvudet och asflabba åt Cykelkattens glada idioti och tonårsromantiska uttryck. Överlag är Cykelkatten kaxigare och hetare än Katja som är en rätt eftertänksam varelse med glasögonmärken i näsan och en allmänt skelande uppsyn. Men man fattar ju varför – man växer för varje kvadratcentimeter lycra man tar på sig. Ni vet ju själva hur det är.

Jag anpassar alltid bild efter text och inte tvärtom. Hellre ett bildlöst inlägg än ett med en generic bild bara för att. Avföljer jämt instakonton med generic cykelpics som folks lägger upp bara för att hålla algoritmen happy.

Skriver ofta från tåg (bästa inspoplatsen), caféer, krogar, damernas, bussar. Hänt att jag har bloggat från sadeln också… Det här inlägget är för övrigt författat på expressbussen Västerås-Uppsala. Hej Uppsala!

Älskar att krydda inläggen med bra bilder. Vad är en bra bild? Smaken är förstås olika men en just en bloggbild ska vara lika delar stämningsfull som den är talande. Den behöver varken vara perfekt skarp eller ens tagen med en systemkamera. Det viktigaste är att den ska utgöra en tilltalande helhet ihop med texten.

För det mesta har jag inläggsidén färdig i huvudet när jag börjar. Ändå vet jag nästan aldrig vart inlägget tar mig. Ibland blundar jag och låter fingrarna följa tankarna. Oftast blir det småstökigt, snubbligt, lite längre än vad jag hade tänkt mig från början och så är plötsligt inlägget klart och jag känner en liten tomhet. Som efter ett minirace. Eller efter en kärleksakt

äsch

3 år ago 3 kommentarer
3 FacebookTwitterLinkedinEmail
  1. Anna-Maria om Lådcykelpremiären.

    Vad kul och praktiskt med lådcykel! Hoppas den fortätter att kännas lika bra, om inte bättre, när du fått trampa…

  2. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack! :D <3

  3. Jonatan om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Spännande. Heja dig Katja!

  4. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack bäbis! Faktiskt så tänker jag på ditt ST; tänker om Anna har fixat ST - THE ST - nog…

  5. Anna Lindén om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Helt rätt!! Dör av awwwwww inför ditt projekt. Ser så mycket fram emot att poppa målgångs/årgångs-skumpa med dig och allt…

Bon courage! Puss, Katja

CYKELKATTEN