rocklunda mtb
Första september igår!
Stick och brinn om jag inte får fira in hösten på mitt sätt.
Med gileten på fladder och en tunn yllemössa i bakfickan ifall att som höstens enda tecken.
Resten kortkort.
Ute råder total klorofylla.
Blir så klart hög och måste prompt testa racern i ett par småbranta babybackar next door.
Tar mig ut ur stan, tänker försöka krocka med solnedgången.
Har inte bråttom, låter solen gosa mig bakifrån.
Blir andlig av att se ett herrejösses spindelnät och spelar lite ska.
Dags att sprätta lite
Se upp för himlen, lätt att drunkna!
Är exemplarisk roadie och håller mig till asfalten tills jag ser ett solrosfält.
Får cirka noll creddpoäng av träningsjunkies men jag stannar till igen och njuter järnet av de små.
Åh vive le Tour!
& vive them kor!
Och plötsligt mörkare och mörkare, men ljusare i sinnet.
Kommer hem strax innan det blir olagligt att cykla utan lysen. Ögonen rinner, näsan likaså. Hödammet har gjort sitt. Nyser, hostar, kissar, äter, duschar, ler.
Vet med mig att det blir en grym cykelhöst i år – både tränings- och njutmässigt. Ni hänger väl med? Puss.
Jonas och Jesper i rätt typisk västmanländsk terräng.
Glad fredag cykelvänner all around the world – hemmavid och utomsocknes! Planerandes söndagens distans (håller tummarna för att kroppen är helt frisk då) har jag kommit att tänka på hur det är att vara cyklist just i Västmanland aka “Sveriges närmaste glesbygd” .
För jo, hur är det egentligen?
🦌 Man har tillgång till ett fantastiskt vägnät. Visste ni förresten att det är magiskt och kan skifta med årstiderna? Är man en allroundcyklist som inte håller sig enkom på asfalten eller de uppcyklade stigarna så hittar man nya vägar hela tiden.
Vintertid byter vägarna skepnad.
Och vissa ovägar blir plötsligt till helreko vägar. Magiskt eller hur?
🦌 En annan grymmig sak är förstås Västerås smidiga läge geografisk sett. Är man som en annan sugen på att upptäcka nya platser, vägar, cykelbekantskaper och annat cyklish är kommunikationerna goda åt alla hållen
🦌 eller okej, kanske inte exakt alla hållen. Den där Mälaren är ju lite i vägen. Men det är också det fina – som cyklande västmanlänning har man aldrig långt till ett härligt afterbikedopp i Mälaren eller någon annan sjö (för övrigt något som min kära f d västmanlänning Grön Cyklist-Anna har gjort till en konst)
🦌 Det är konstaterat platt. Inte sådär extremt jätteplatt men tillräckligt platt för att man som landsvägscyklist ska längta till backigare ställen. Vilken tur då att vi är grannar med både Dalarna och Sörmland! Fast då får man cykla några mil. Och det fort…
🦌 och det är kanske därför vi producerar en hel del duktiga tempocyklister, triathleter och randonnörer.
Grymma Johanna kör Queen of Rocklunda
🦌 Är man en mountainbikecyklist är det inte fullt så platt här i Västmanland. Det döljs nämligen en och en annan ettrigt brant backe i skogarna… Och den brötiga miljön gör att det är både tufft och tacksamt att träna mtb här. Och arrangera lopp och SM-lopp på köpet.
🦌 Så vi har ju vinden. Alltid vinden. Den är vår följeslagare, vår backe-wannabe, ett extra cykelsällskap, en individ med en egen vilja som hon gärna använder både för att bestraffa och belöna oss på våra turer
Två som fattat det där med race och cykelkärlek –
svenska CX-proffset Ida och hennes Erik på Hässlo-GP :)
🦌 Vi har gott om urstarka motionärer men ganska ont om tävlingscyklister. Det är lite synd kan jag tycka som vet hur roligt det är att tävla.
🦌 På tal om belöningar så har man som västmanlänning aldrig särskilt långt till finfina cyklistvänliga fik här i trakten. Och då vi är typ mitt i bilbältet så kryllar det av sjyssta bensinmackar också.
Här är bara ett litet urval av alla fab cykelfik inom rimligt cykelavstånd från Västerås:
– Markan i Strömsholm (missa inte deras specialitet hästläpp)
– Magnifik, Drott, Fabian Flinks med flera finfik i Enköping (som förvisso ligger i Uppland men <4 mil från Västerås)
– Kopparlundens (surdegs)bageri i Västerås
– Gula Stallet i Målhammar
– Skeppshandelns Stenugnsbageri i Köping (deras laxmacka jag dör alltså)
– Elsa Andersons i Norberg
– Kuskens i Ramnäs
– Å-caféet i Skultuna
🦌 Tyvärr så har ju det där med bilbältet sina nackdelar också. Särskilt som landsvägscyklist i klunga blir man tyvärr lätt utsatt för provokationer och livsfarligt bilistbeteende av de med attitydproblem.
Starten på det omtyckta loppet Västeråscykeln är alltid en härlig upplevelse!
🦌 De flesta som är klubbanslutna är medlemmar i Västerås Cykelklubb, en anrik förening som har arrangerat ett och annat episkt lopp och som kan stoltsera med fantastiska motions- och träningsledare inom flera grenar. Ni glömmer väl förresten inte att läsa herr Ordförandes eminenta cykelblogg?
🦌 Som västmanlänning blir man lite extra glad när man hör Roberto Vacchis muntra stämma förkunna cykelsportens sång irl eller på teve – Roberto har nämligen tävlat för Västerås Cykelklubb en gång i tiden.
Heja Västmanland!
🦌 Man är bortskämd med många bra cykelbutiker, både kedjor och ett gäng fristående.
🦌 Som deltidsstockholmare uppskattar jag närheten till Stockholm och dess cykelevenemangs och cykelsällisutbud.
🦌 Till skillnad från de nordligare trakterna så kommer perioden av laglig djurskjutning rätt sent till våra trakter. Vilket innebär att vi cyklister har höstens grannaste period för oss själva.
🦌 Cyklar man i skogen nära Westeros man får akta sig på diverse kungar och drottningar som slås om några himla stolar och är livrädda för vintern. Herregud, börja cykelträna med er så har ni inte tid med det där spelet ni håller på med ;)
Nu får vi nöja oss med de här sakerna, kommer jag på mer så uppdaterar jag. Hur är det att vara cyklist där ni bor? Berätta gärna!
Visste ni förresten att Västmanlands landskapsdjur år Bambi… nä, menar rådjur förstås? När jag cyklar i bergen utomlands brukar jag låtsas om att bergsgetterna är själarna av alla gamla cyklister som har lämnat en bit av hjärtat i bergen. Här i Västmanland blir går man och blir istället ett vackert rådjur eller en ståtlig hjort.
Idag reste jag mig och tog mig till Rocklunda. Rocklunda är Västerås mtb-ställe nummer ett. Det är brötigt, rotigt, uppkört, stenigt och halt och den vanligaste beskrivningen av Rocklundas mtb-spår brukar vara något i stil med att man oftast går mer än att man cyklar. Idag gick jag hela hundra procent av banan. Eller två hundra kanske? Eftersom jag gick två varv. Fem komma fem gånger två kilometer. Eller gick och gick – småjoggade nedför droppen (ah men ni vet SM-dropet, Ahlbäcks drop och de där) och småklättrade i uppförsbackarna. Och småsatt på stenarna.
Varför gjorde jag det kan en vettig person undra? Jo, för att det var ju King/Queen of Rocklunda idag! Så många varv man orkar cykla eller gå på tio timmar. Till förmån för Barncancerfonden. Sjyrre grejer! Läs mer här.
Samtidigt som jag motionerade templet och varelsen i magen passade på att sova ut så snackade jag lite skit med de övriga deltagarna, käkade lite lingon och pussade på hetast bäbisfar på planeten. När jag väl lyckades få stopp på honom, alltså. Eftersom jag efter ett halvår fortfarande inte blivit kompis med min kamera (ingen Canon på ett tag, att jag inte lär mig alltså!) som dessutom verkar fått objektivsvett, fick jag ett smärre nervsammanbrott hemma när jag insåg att bilderna sög, ungefär varenda en av dem.
Imorgon går vi in i vecka trettio fem – ändå ett jubileum med väntans tiders mått mätt aight? Men det är imorgon det. Eftersom jag min vana trogen kanske tog i lite väl mycket på varv ett så ballade fogarna ut på varv två. Nu är både ryggen och ljumskarna (ett ytterst smärtsamt område kan jag lova er) småsura, men gissa vem som är glad ändå? Glad för att hon lever, andas, glad för att få må bra en sväng.
Årets ytterst självutnämnda Pregnant Queen of Rocklunda, ladies & gents.
Gonatt.
Idag var min sista semesterdag :'( och den firade jag med att rasta Ridleyn.
Tanken var en meditativ grusdistans. Det skulle fladdras hår och tuggas styrlinda med eftertanke (detta med eftertanke är viktigast, tugga styrlinda utan eftertanke gör jag under nittio procent av passen). Men tji fick jag!
Eller fick och fick – gjorde mig skyldig till är nog mer rättvist uttryckt. Nåt står ju inte riktigt rätt till med mitt lokalsinne i skogiga områden, villaområden, radhusområden, höghusområden, områden utan tydliga landmärken, områden där man måste välja höger eller vänster, samt övriga områden utan gatunamn och husnummer.
Människor som jag hålls bäst innanför stadstullarna och förses med Garmins nya Edge 820 (host host). Nåväl.
Utan att dra hela den svettiga harangen så började, fortsatte och slutade det hela med att jag snurrade runt på vägarna runt Lista – Rocklunda – skultunanära hoods. Runt ställen som i Västerås mtb-kretsar brukar betecknas som “lajvarskogar” (lajv är poppis här i stan). Tittar man på stravafilen så ser den bra larvig ut. Jag hade liksom som plan att komma ut på större, mäktigare grusvägar, sådana vi brukar köra när vi kör grusdistans. Men jag kan den sidan för dåligt, och ingen beskrivning i världen fick mig att komma rätt på en gång, så jag blev kvar i skogarna och körde ömsom rotiga mtb-singletracks ömsom grussnuttar som ändå ledde till rotiga mtb-singletracks.
Det suddiga är ingen fotoeffekt, det är
ett försök att radera all jäkla svettdefekt
I början vart jag smått irriterad ty planen hade skitit sig och grät en skvätt, irriterad på min hjälplöshet men sedan la jag mig an med gilla läget-och-njuta-av-skogen-attityden. Alltså normalt gillar jag köra mtb med min cross men ni vet, när man egentligen ser distans och så blir det rot-och-stök av det hela så… Men skogen var skön, murrigt grön, lummig dock vindfri, myggfri, med fint ljus, lingona och enstaka svampar, på sensommarskogarnas vis.
Så jag njöt i alla fall och pulsen, den höll sig hög tack vare att det vart som en radda vilseintervaller. Nöjd ändå – och ruggigt hungrig och slö efteråt. Hoppas benen återhämtar sig lagom till morgondagens misstänkt episka distans Johan ställer till med.
Puss och glad fredag.
- 1
- 2