rapha

Här är jag på morgonen. Står i köket, mitt eget kök långt bort från köket i Sävedalen, lyssnar på de sköraste bitar jag normalt undviker när jag inte är helsolo för att inte grina inför mitt barn. Har nåtts av ännu ett jävligt sjukdomsbesked. Ringt till ännu en förstörd person. Står tåras, vattnas, blöder inombords, inför mitt barn som är så stoiskt och harmoniskt som pysslar så tryggt i sina små leksaksöar utspridda i lägenhetshavet.

Vi kör ut flera timmar senare än planerat. Rakt in i vårblomsterhavet hamnar vi, mitt i de starka små rackarnas kamp med sitt. Upp till solen ska de och därmed basta.

Jag har ingen plan, jag saknar ett mål, jag vill bara cykla och bli trött och det ihop med min Ivar.

Kommer på att jag har glömt det där med lurre mitt i alltihop. Vi rullar ner till Öhrmans på Öster Mälarstrand och slänger i oss en varsin godbit (Plutten en sockerfri rawboll, om det nu finns ortorektiker bland mina läsare) och kryssar sedan mellan alla coronaförnekande övremedelklasspanschisar som flockas på strandpromenaden och dess caféer.

Och ju längre bort från staden vi cyklar, desto friare går det att andas, desto gladare glittrar Mälaren. Det gör Ivars ögon också – håll i dig på smala bryggor och yviga stigar!

Vi börjar med att föga otippat hamna i Gäddeholm. Här vill jag bo och tänker bo om inte snart så ganska snart i alla fall. Måste först skrapa ihop lite mer cashmoney bara, det är ju fisförnämt dyrt här. Men that’s okay with me. Det är det värt. Går enkom på känsla när det kommer till områden att bo i och hit kan jag åka varje dag utan att känna annat än tillhörighet och naturglädje. Dessutom är det fullt av fantastiska grusvägar och mtb-stigar runt omkring.

Än så länge är underlaget snällt. Vi snurrar runt lite på Gäddeholm (i Västerås säger vi på om allt, även om ställen där andra säger i) och snackar om allting vi ser. Älskar att Ivar kan numer snacka om det mesta. Utan några idare s-ljud och med något barnsliga uttryck men det är ok känner jag, han är ändå bara två plus.

Jag hittar en spännande avväg och frågar Plutten om vi ska testa den. JA MAMMA! säger han. Sedan testar vi vägen och det går ju fint och lite tungt men ändå smooth sådär. Vi växlar mellan att sjunga Sopbilen och Brandbilen (så. bra. hits!) och plötsligt är jag nära att

nästan krascha in i en bom!

Ops.

Men Ivar vet att mamma älskar vägbommar för vägbommar betyder HINDER OCH FARA 😍 och det är just de vägarna man vill cykla på. Vi krånglar in oss förbi vägbommen och kör en sväng på något som troligtvis, kanske, möjligen varit en väg någon gång i tiden.

Till slut måste jag ändå ge mig och vi vänder. Lite övermäktigt hindrigt vart det ändå, även med mina mått mätt. Vägen tog ju helt sonika slut mitt i skogen.

Vi kopplar istället på den gamla gäddeholmsvägen. Även i sitt bedrövligt gropiga skick känns den som lenaste asfaltsväg i jämförelse mot hinder och fara-vägen i skogen!

Vi sjunger vidare på Sopbilen och Brandbilen

Hamnar i värsta makadam-/krossgruspartiet, här måste jag cykla elegant och sakta, sakta för att inte punka mitt i alltihopa

Kross kross kross

Motor motor moootor!

Sedan dör min Canon och även benen lite grand, jag måste äta och även utfodra min unge. Efter någon mils kämpande i motvinden gör vi en klassisk scandorando-move och mellanlandar på Irstamacken för lite energi och pust pust innan vi cyklar hem

och jag kan duscha och fixa falafel under tiden Jonas och Ivar fortsätter cykeläventyret i lägenheten.

Och sedan kommer Anna förbi! Endorfinhög efter att ha gravvlat runt på sörmländska vägar. Och mycket efterlängtad. Så blir det folkbärs och skvaller och så lite allvar på det och sedan är det plötsligt kväll och hejdå och gonatt.

Somnar med skönt trötta ben och ett hjärta med fullt med sol, bön och hopp.