1. Småkatterna fyller på krafterna
2. Den heliga (och eviga?) cafékatten i Cura
3. Meridan (innan bortplock av sadelväskan) och hjälmen och vyn
Hej. Nu är jag äntligen hemma i Sverige. Jag har en barnförbjudet läcker cykelbränna, slitna hårtoppar och näsan och halsen fulla av onödigt förkylningssnor. Och jag har haft en fantastisk vecka – så rolig att jag knappt hunnit ta några kort. Tänka sig! Men nu vet jag att ni är småless på omskrivningar hit och dit så vi går på saken direkt och kör den första recapen från dag ett.
Turen upp till klostret Cura förbi den lilla byn Randa är en VCK-klassiker. Alltså var det ett rent under att jag under mina tidigare träningsläger med klubben missat turen helt och hållet. Men i år skulle jag vara en duktig icke-trotsig flicka och hänga på och köra turen under den korta eftermiddagstiden vi hade på oss från att vårt lilla gäng bestående av mig, Grannen, KCK*, Peter, Fredrik och Kjella hade hämtat ut våra cyklar (vilket är en historia i sig) på stammisstället Ciclos Quintana tio tramptag från vårt hotell.
För att ni ska få in känslan för turen så är det så att man först kör ett par-tre mil på “slätan” upp till Lluc Major och får säg, sketna 300 hm uppför, och sedan börjar det luta nånstans mellan 4 till 8 % upp till den lilla byn Randa. Från Randa är det sedan serpigt upp till Cura och lutningen ligger på kanske mellan 5 till 9 % med några få låg-/höglutningsknäppor. Typ som i videon. Trots att mina ben fortfarande befann sig i Westmanland Mode (ni vet stabbiga och intervallstinna) så gick passet ändå finfint! Inga rekord uppför Cura men väl upp precis bakom de två starkaste grabbsen i klungan, trots att jag tog det relativt lugnt eftersom jag ville vara fräsch till bergspasset dagen efter. Väl uppe i Cura var det turistigt superfint och superdyrt och plötsligt slog det mig att fan, nu var vi på Mallis och fan vad jag inte skulle vilja vara nånannanstans just nu.
Och medan Cykelkatten avnjöt den första koppen starkt mallorkinskt kaffe con leche vaktade huskatten i Cura den lilla meridaarmén som stod parkerad mot klostermuren. Jag petade lite på katten men den gav mig den heliga dra åt fanders-blicken så jag lät bli och krånglade ut min cykel så gentilt jag förmådde. Katten gäspade. Nerför gick det självklart fort och det började bli kvällskyligt.
▲ 817 hm, Strava här.
* KCK står för Klockartorpets CykelKlubb och är en högst inofficiell kompisförening av Grannen och några till som bor i området Klockartorpet i Västerås. Visste du att: Jag bodde också på Klockartorpet förut, dock innan KCK bildades.