Gårdagens sista stopp – för knäets skull, inte för däckens
God måndag. Alltså en sak slog mig imorse. Jag har aldrig ever ever punkat. Det är egentligen helt sjukt! Visst, jag har cyklat racer i bara två helår – men jag har banne mig hunnit cykla på typ, diverse underlag!
Har cyklat inne i Stockholms innerstad.
Har cyklat på motorvägsliknande supertrafikerade vägar ute i Europa.
Har cyklat på gruspartier.
Har cyklat på fylletyska strandpromenader på Mallis.
Inne i svenska postlönelördagssmåstäder!
Osv.
Jag cyklar banne mig nästan varje dag.
Men punkar aldrig.
Min teori är att det beror på två saker:
Sak ett: Lite för tjockgodsade (och alltså lite för tunga) däck
Sak två: Att en punkfest utan dess like lurar bakom hörnet och då jävlar blir det inte nådigt för samtlig inblandad
Faktum är att jag liksom vill veta hur det känns att få olika slags punkor. Visst, jag har punkat på damtralla och grejs, men då går det segt sakta och man upptäcker oftast inte att det hänt nåt förrän man kommit hem, för det går så trögt ändå. Men jag blir orolig efter jag hört läskiga berättelse från tävlingar där folks däck typ exploderat mitt inne i en kritisk kurva eller pysits ut precis när det var spurtdags. Hade varit skönt att känt på det i civilsammanhang så man inte tappar fattningen helt när det väl gäller.
Måndagsreflektion utan dess like, hörs snart! Puss.
P.S. Jag kan laga punka / byta slang etc. Ba så att ni är lugna liksom ;) D.S.