Hej folksis! Idag börjar jag på mitt nya jobb. Överhuvudtaget är det mycket spännande som händer. Inte för att teasa eller så men en sak i taget – så börjar veckan med att berätta om gårdagens distanstur.
Turen bjöd på ungefär allt en vintrig tur kan bjuda på. Vi hade nog inte riktigt trott det skulle komma snö men vi hade förberett oss på kylan och vindarna. Eftersom jag vet att många är intresserade av vad man har på sig när man vintercyklar så kommer jag precis som de tidigare vintrarna berätta vad jag hade på mig för att ge ett hum om vad som funkar bra eller mindre bra (en gör ju sina missar med jämna mellanrum) när det är som tuffast ute. Igår var det alltså runt -3/-5 men ruggigt blåsigt och rått. Inte de tuffast förhållanden precis – men tillräckligt för en annan som knappt fattat att hösten är slut. Jag körde i alla fall med yllesockor, sommarskor med neoprenöverdragen på. Långbibs (fått av bästa Anna) med padding. På överkroppen – behå, tunt ylleunderställ, yllekrage och Raphas vinterjacka. På skallen – vintermössan med skärmen bak som brukligt. På händerna – mina lobsters, dock utan foder. Genomskinliga brills på ansiktet, mest mot vinden och snön. Om kittet funkade? Jodå! Alldeles utmärkt faktiskt. Klädde ju mig med fokus på att stå emot vinden. Frös möjligen lite om knäna, hade inte varit så dumt med knävärmarna under tightsen. Men obs obs – jag är som sagt väldigt varm. Jonas hade till exempel både bibs med vindtäta tights över och fodrade handskar och frös lite mer.
Här är mannen med cruxen. Här frös vi i och för sig inte – vilken lisa det var att komma in i den mjuka, nästan varma skogen efter att ha mosat på i den förjävliga (dock peppiga, skärper mig alltid extra när det är motis) blåsten ute på våra västmanländska åkerslättar.
I skogen passade vi på och åt en banan också. Sjukt intressant eller hur? Men gott var det i alla fall och tipset är – bananerna är som godast vintertid när de fått frysa till sig lite i bakfickan. Blir lite glass-ish smak på dem då hajar ni?
Fett snyggt med den röda ridleyn mot skogens alla milda vinterfärger eller hur?
Nog om skogen och kläderna. Nu till turen – vi drog alltså ut via Rocklunda-skogen och cyklade på motionsspåren ut mot den berömda och välgömda Häststigen som ledde oss ut mot Julpa. Sedan fortsatte vi förbi Pasta och in i skogen. Efter Pasta kom ett sugande motvindsparti som typ aldrig tog slut men sedan körde vi över 56:an och hamnade i Vad-skogarna. Vi körde runt Vad-badgropen (som inte är så olik Groopencross-gropen) och tog sedan en krånglig stig ut till det fantastiska grustaget. Det här grustaget:
Mäktigt! Ännu mäktigare irl kan jag lova er. Ser inte så farligt ut men fett spårigt och isigt.
Ridleyn skulle ju prompt posa mot eftermiddagssolen. Nä men hur gör den, står den av sig själv, odubbad och allt?
Hehe nädå. Eller jo, kanske nån sekund efter att trollkvinnan släppt den. Obs obs alla cykelfotografer – notera att kedjan
ve och fasa och hur ska det gå
ligger
på lillklingan <3
Nå, vidare i turen.
Efter att ha lekt och mumsat i oss en bar i grustaget så drog vi hemåt. Det gick plötsligt ruggigt lätt och anledningen var ju förstås att vi nu hade medvind. Samtidigt var det smått creepy eftersom det hade snöat så man såg inte längre vägen under all snön. Bara att mata på, chansa och hoppas på det bästa. Hemma i Västerås åt vi pastapesto. Och så blev det kväll!
För de ruttintresserade är turen här, gruppen Vintercyklisterna väntar på era turrapporter och inspo.
Nu ska jag göra mig redo för entré på nya jobbet! Puss och vi hörs snart igen.