…så vi hörs imorgon, då är bloggen igång igen.
Puss och gnatt! ✨
Obs obs den svarta irriterande pricken på hakan är smuts och inte en död fluga obs obs
Häromdagen körde jag ett pass då precis allting sket sig.
Förutom vädret kanske. Det var perfekt. Kvällssoligt på det mjukaste augustiviset och törstsläckande friskt. Hade det gått att dricka kvällar så hade jag spenderat natten full.
Min plan var att cykla grus/asfalt till Skultuna, köra ett gäng varv på deras utomordentliga mtb-spår (ni har väl sett Johans swlogg från Västmanlands Cup där i onsdags?) och rulla sedan gracefullt hem i solnedgången. Knäppa ett gäng läckra kort och kanske något avstickar-QOM (QOM är pinsamt lätt att knäppa these sensommardays när en mest hamnar på skumma (o)vägar knappt någon annan cyklar på).
Det sket sig! Fast jag hade ändå lite kul i början. Råkade cykla förbi Orientalen på vägen ut. Orientalen är stället varifrån många mtb-turer utgår här i stan. Det ligger nära både Rocklunda och Rönnby-spåren. Startar man vid Orientalen så bådar det oftast för teknisk cykling; de lättare turerna startar liksom sällan där. Hur som, där stod Grannen och typ trettio friluftsfrämjare och skulle köra sin onsdagsträning. Vart ska ni frågade jag, ut mot Lajvarnas fick jag som svar. För er som inte vet så är Västerås värsta lajvstaden. Det är så pass att lajvarna har fått ett eget skogsparti uppkallat lite halvt officiellt efter sig. De har det fint förspänt de, det är härligt sköna skogsbitar där.
Ny på MTB i Västerås och vill cykla ihop med andra sköna?
För Friluftsfrämjandet MTB:s samlingstider & regler, kolla här.
För Västerås CK MTB:s samlingstider & regler, kolla där.
Ah men då fick jag för mig att hänga på FF:are ut till Lajvarnas för att sedan hejdåa dem och köra min repa till Skultis. Jag joinade en mellansvår (eller mellanlätt?) grupp, den blåa. Som vanligt kändes det som att det gick för sakta för min “teknik” (min “teknik” är att köra fort över det mesta förutom de partierna där jag fegar ut helt, då hoppar jag av/kör i skogen bredvid. Ingen jättekanoners teknik med andra ord, men det är så det känns bäst för mig. Allt eller inget, lite typiskt mig ändå). Men man måste ju kunna köra bra även när det går lugnare än heta intervaller. Eftersom det som vanligt denna sommar hade varit hundra år sedan sista tekniska passet så hade jag svårt att få in flowet, snubblade lite väl mycket, bromsade på dumma ställen osv levererade allmänt taskig stigcykling. Det var förstås väntat – teknik är en färskvara. Men blev ändå ledsen som blev påmind om hur lite kvalitativ träning jag hade fått mig de senaste månaderna. Tur det var så bra folk i gänget så man kunde få lite glädje av det umgänget i alla fall <3
Nåväl, det var väl bara att bita ihop och köra men så började den elaka Crankbrothers-sänkstolpen krångla igen. Egentligen hade den behövt ersättas med en vanlig hederlig light-sadelstople redan före CV men magsjukan stoppade även den lilla planen. Stenströms efterjustering hade tydligen inte hjälpt heller. Mitt på någon av stigarna åkte eländet ner och vägrade att hålla sig uppe i högsta läget. Jag ursäktade mig och lämnade sällskapet. Ställde mig på någon random grusväg och gjorde allt jag kunde för att få stolpfan att hålla sig kvar.
Den vackra kvällen började övergå i kyligare förnatt, och stolpen fortsatte att åka ner. Det var ingen idé att ens försöka åka till Skultuna. Av en slump råkade AK cykla förbi och även han försökte skruva men det sket sig för han också. Jag skickade iväg ett par frustrationsmess till min stackars Jonas (inte lätt, inte lätt) och påbörjade färden hemåt, sittandes Ali G-style. Runt omkring mig utförde rullskidåkarna sina intervaller. Mina ben skrek efter mer kvalitativ träning. Mitt själ skrek efter mindre stress och huvudbry.
När jag kom hem så grät jag. Men herregud Katja, det är väl inte hela världen om cykeln krånglar någon gång, du om någon borde vara van vid det, som cyklar året om etc.?
Men det brast för mig litegrann där och då. Nattade plutt och grät. Stod i duschen och grät. Kände plötsligt en avundsjuka mot “alla andra mammor” som “får avlastning av snälla släktingar varje dag” och “är alltid friska” och “kommer ut när de vill” och “tränar hundra gånger i veckan”. Grät en skvätt extra över hur skämmig jag var som tillät mig att känna avundsjuka, typ hemskaste känslan av de alla. Skärpte mig sedan och skrattade en bit åt “alla andra mammor”-tanken. Somnade ändå gott efteråt. Med Jonas bästa lugnande fras Du hinner, Katja som ett lent täcke runt om mig. Kom på att jag hade klarat några partier jag bara hade drömt om förut trots taskig teknik.
Drömde Castle Rock-ish drömmar om konstiga människor och om min nya Trek Boone som kommer snart. Typiskt mammadrömmar.
Resten av veckan blev superbra, men det är en annan historia.
Idag blir det solocykling och imorgon cykelkärreäventyr för hela familjen. Puss och ha en underbar helg.
P.S. Glöm inte att följa Rapha #13hills-eventet på allas vår fåfängans marknad Instagram idag. Mycket cykelsnyggt förhoppningsvis, och då menar jag förstås inte bara naturen.
I skogen hängde åskan i luften. Ute bland åkrarna var himlen makalös!
Hej.
När jag var en liten lågstadietjej så fick jag en egen bandare att ha på rummet. Sin bildningsvana trogna gav mig mina föräldrar två kassettband att starta lyssnarkarriären med: For those about to rock med AC/DC och ett (svart så klart) blandband med Deep Purples bästa hits. Min goda mormor bidrog med Così fan tutti av Mozart och så var min lilla första samling komplett. Resten är min musikhistoria – men än idag är det Stormbringer som spelas upp i min skalle så fort ett riktigt åskväder rullar in.
Vilket det just gjorde igår när jag var ute på min första distans efter sjukdomsomgången nr två och mitt näst sista pass inför fredagens Cykelvasan Öppet Spår.
Min plan hade egentligen varit ren grus i ett antal mil. Inga teknikutmaningar annat än de torra gruskurvorna. Syftet var en rent mental föreberedelse inför fredagen. Fysiskt hinner man ju inte direkt bli bättre på under en vecka.
Det blev en sweet mix av diverse cykling istället! Jag mötte upp vårt MTB-lok Olles glada gäng vid samlingsplatsen Orientalen. Det hade utlovats grusdistans men blev en hel del lagom teknisk stig i början – norrut genom Rönnbyskogen. Jag hade nog aldrig riktigt cyklat de spåren så det gällde att hålla tungan rätt i mun. Efter några stigar fick jag bekräftat det jag hade varnat gänget om innan – jag var tvungen att tagga ner tempot för att skona hälsan. Så det blev ett hejdå och vi ses när jag är i form igen till dem.
Tony som hade kört långlopps-SM i Motala dagen innan hade sura ben så han hängde på mig och mitt tempo. Men eftersom Tony ändå är Tony och bland de bästa i landet så blev det ändå inte ligga och fisa direkt hela tiden. Vi tog oss ut mot Skultuna förbi Lajvarnas, körde grusväg och asfaltsväg och mellanlandade i Skultunas eminenta MTB-spår. Jag ville visa Tony hur bra spåren var. Vi hamnade mitt i spårfixardagen och körde den röda slingan. Trots att jag var trött och det började hetta till sådär föråskigt så körde jag slingan betydligt säkrare och bättre än första gången. Alltid roligt när det känns så.
Efteråt blev det Ica-kaffe med blåbärsmuffins (puss på Icor med kaffemaskin) och ett gäng grusvägar inne i Mot-Sura-Skogen.
Och hela turen så hotade den oss – åskan! Blixt och dunder och ena himmelhalvan svart hela tiden. Det växlade mellan supersoligt och hett och kusligt mörkt och kyligt. Hu så vackert var det och vilken lycka när regnet äntligen kom ikapp oss strax vid infarten till Västerås!
Hemma var jag trött, så trött. En liten döing i duschen. Det märktes verkligen att jag hade varit sjuk länge innan. Var ändå supernöjd med passet, med att fem mil kändes men mest för att tempot inte riktigt var ”eget” ändå. Och med att jag återigen kunde notera att tekniken hade blivit bättre. En bonusglädje helt enkelt, precis som det lilla QOM jag tydligen knäppte på en femkilometerssträcka och de fem personbästa på stigarna.
Håller jag mig frisk så blir de nio milen på fredag en fin och positiv upplevelse.
Här är Strava för alla ruttintresserade – studera på, många fina snuttar döljs i våra västmanländska skogar.
Puss och vi hörs snart, har en annan rolig grej att berätta.
Glad lördag folksis.
Idag fyller min stjärnögda gulleplutt Ivar hela nio månader.
Det innebär att jag har gått utan mage i prick nio månader, eftersom min pojk var artig nog att göra entré på sin beräknade dag. Sin vana trogen översköljs Ivar med uppmärksamhet idag <3
Därför tänker jag köra en navelskådarreflektion utifrån cyklisten Katja.
Men först
Känslor och kärlek
Nio månader utan mage. En period så ofattbart kort att hjärtat snörper sig så fort jag tänker på att jag ska börja jobba redan i september – hur ska jag klara av att vara borta från min plutt hela arbetsdagar varje dag, när jag saknar honom så fort jag är borta från honom några timmar? Och samtidigt en ändlig oändlighet av livets kanske samtliga känslor. Precis som alla andra mödrars, föräldrars? Både ja och nej, men detta inlägget handlar inte om det. Ni kan i alla fall vara säkra på att den Katja som skriver idag har fått sin oktober tillbaka, och på köpet en styrka att vid trettiotvåårsåldern ta steget mot det det hon längtat efter hela sin existens nämligen rätten till sitt eget handlings- och känsloliv och så lite lycka i det på köpet.
Så, till cykel-Katja. Cykelkatten. Var står jag nu?
The evil heat
Nu som i nu står jag i och för sig mitt i en frustrationspöl orsakad av den taskiga sommarhettan som bara fortsätter. Den här våren/sommaren har tyvärr sabbat många av mina cykel- och äventyrsplaner. ”Bortsett” från min sjukdom WED/RLS som blir värre i värmen så har jag helt enkelt inte orkat träna eller ens vara alltför aktiv som jag hade velat. Från att ha gått 10-15 km så gott som varje dag, joggat med cykelkärran och cyklat i höstas och i vintras till detta – en tröttsam jakt på svala tillfällen för träning. Korta, lite sega pass. På köpet drabbades jag av den värsta influensan (eller vad det nu var) på många år. Den stal minst fyra träningsveckor.
Sketasur?
Hade det varit en barnlös sommar förr i tiden så hade jag varit sketasur (eller ställt om dygnsrytmen för att sova bort dagarna och träna på nätterna).
Men nu har jag Ivar, och nu har det funnits så mycket annat att fylla dagarna och tankarna med att det inte har varit tråkigt (om än ibland fysiskt ledsamt ty min kropp kräver sin rörelse för att må bra) en endaste dag. Och så är jag glad att jag redan före Ivars ankomst hade förbjudit mig själv att sätta upp några storslagna tränings- eller raceplaner. Fy fan vad stressigt småbarnslivet hade varit då, och så mycket annan glädje som hade gått mig förbi i den jakten. Istället har jag tagit fram mina andra sidor –
– den lekande, den läsande, den dansande, den sjungande, den tittande, den sociala-med-andra-än-cyklister hehe m fl. Sådant som kanske försummats lite under de senaste åren.
Alla de korta passen
Men cyklingen, min passion, den finns där hela tiden, om än på ett för tillfället mer avslappnat och kravlöst sätt. Jag kommer nog aldrig bli tjejen som finner glädje i lugn fikacykling för vyernas skull (vyerna gör sig bäst när pulsen är hög eller under återhämtningen). Men jag finner en viss ro i att köra när och hur det känns bäst för stunden. Tids nog är jag inne i racemaskineriet igen. Jag ser fram emot det – men jag hetsar inte in i det för att successivt jobba upp suget, styrkan och tekniken.
(O)viktigt
Kroppen är stark. Den är förvisso rätt tung. Inte jämfört med den och den och den utan jämfört med hur lätt den bör vara för att jag ska trivas till 100 % som cyklist (!). Samtidigt tvingar jag mig själv att inte lägga för stor vikt (hehe) vid den frågan just nu. Den läskiga ätstörningsvågen som sköljer över så gott som alla mammorna med tillgång till tidningar och Internet skrämmer mig. Jag är inte helt opåverkad – hur lätt är det att inte tänka på sin ”övervikt” när det inte finns en mammaartikel som inte tar upp ”mammakilon” och när även de spinkigaste tändsticksmorsorna drar sig i hudflikarna och ojar sig? men jag tänker att cykelformen, den kommer med träningen – vill vara formad av styrka, inte av hunger – och att min skönhet och personlighet, den mäts inte i kilogram.
Stål och bål
Min kropp har börjat bygga muskler och core. Jag har förstås inte gjort många mammamage… okej, jag har gjort noll mammamageövningar men jag tackar genetiken och cyklingen för att jag inte riktigt blivit av med corestyrkan helt under graviditeten och förlossningen utan den finns där men måste byggas på. Där gör MTB mycket nytta! Och CX förstås :*)
Kondisbiten
Min kondis är inte på topp. Jag kör ju aldrig några långa pass nuförtiden. Fem stigmil max, där har ni mitt längsta ”distanspass” hittills. Det blir så i början när man är en heltidsförälder. Och visst kommer de nio milen i Cykelvasan att märkas av. Men det är okej.
Så mycket bättre
I år är allting okej. Jag fokuserar på att glädja mig åt det jag är bra på. Det MTB-tekniska till exempel. Jäklar så mycket modigare, mer teknisk och därmed snabbare (ja, man blir snabbare när man inte behöver gå över hindren) jag har blivit! Kortdistans here I come. Vilket gör att jag ser riktigt fram emot crossäsongen då jag med gott samvete kan fortsätta med mina kortare träningar och använda mina nyfunna skills på höstens crossrace. Och fortsätta bli starkare, mer teknisk och snabb.
Fan också
Bara jag inte glömmer att göra en sak.
Ni vet vilken. Stretcha. Den pisstråkigaste sysslan av de alla, och då har jag sovit genom två yogapass och tyckt det varit okej. För just nu är jag nog den stelaste mamman, cyklisten och personen i hela världen. Och då jämför jag även med farmor, 89.
Så! Här är jag. Förundrad över hur jäkla bäst min kropp är på att återställa sig – förbannad över hur jävla sämst min kropp är på att hantera värmen – en ojämn men glad cyklist och äventyrsmorsa!
Jag känner på mig att Katjaformen 2.0 kommer att bli något alldeles extra. När den nu tillåts slå in, hehe. Aldrig förr i livet har jag känt så lite träningsstress och samtidigt så mycket träningstillförsikt. Det löser sig. På vägen har jag skitkul.
Förutom när jag måste stretcha.
Puss.
Och om jag saknar gravidmagen? Ja – för vi hade så kul under graviditeten och nej – för all oron över dess invånares välmående och de nio månaderna utan sömn. Livet är bättre med dig utanför <3
Varm? Häll Cola på hjälmen!
Skojar.
Afton riders. Idag gjorde jag och trekkisen det beryktade Rörbäcksnäs – ett litet stort cykligt ställe ett par mil väster om Lindvallen. Tack alla ni som hypat stället – det var klart värt all hypen. Ska vi dra en passrapport? Let’s go!
Återhämtningsled
Efter mycket om och men och ledidéer så bestämde jag mig för att låta mig ledas genom det klassiska Kalugapasset (15 k) plus lite frilek före och efter. Så här i efterhand hade det kanske inte varit det smartaste att både fjällvandra (och kånka på ömsom 11 kg Ivar ömsom vagn) och cykla ”lite” backar på kvällskvisten under gårdagen. Men vaffan, inte var det ett lopp jag skulle köra idag eller hur? Dessutom måste man alltid ha minst en dålig ursäkt i fickan aight?
Fast just tröttheten gjorde inte så mycket. Som bäbismamma är man alltid lite småsliten ändå så orka lägga för stor vikt vid det.
Goa trekkisen som krossar alla myter om att 29” är minsann för ”snabb oteknisk cykling” only
Värre var det med sänkstolpen! Fråga mig inte varför jag har en sänkstolpe på min hardtail men jag gillar den. Den ger mig makten att leka downhill och övervinna lite nedförslöpespöken mm. Idag ställde tyvärr sänkstolpen till för mig. Den hade nämligen pajat. Typ, slutat hålla sig kvar i högsta läget. Vilket innebar att jag behövde stå upp under största delen av åket för sadeln, han ba åkte ned så fort jag satte mig på den. Kul? Mindre kul! Usch så tröttsamt det var. Stå upp, stanna försöka justera bla bla. Kände mig trött på konstiga ställen efteråt. Vi ska kika mer på den ikväll. Blir oavsett service på Stenströms väl hemma :’(
Everybody must get stoned!
Men om vi skiter i sänkstolpstrulet då. Vilken cykling, va? Ni som bor på backiga och eller fjälliga ställen är kanske vana och ba äsch men en annan som bor i Västmanland är salig här. Upp och ner gick det, hela tiden. Stenigt, oj så roligt stenigt! Hålla tungan rätt i mun, tänka ut bra spår, låta de stora hjulen svälja bumlingarna, tackla stenarna uppför, succé för det mesta, fail ibland. Krumelurer till rotiga stigar, mörka rotvältor lurpassandes i skogen, låtsas att det är diverse skogsväsen som hejar på en, go go Katja!
En klassisk rullstensås-ish backe som på backarnas vis ser flack ut på kortet
Snälla grusvägar. Transportled mellan stigarna. Även de backiga, inte för mycket vila. Klokt dragna leder.
Jag hade superkul. Tog det rätt piano, njöt av min nyvunna uppförsbacklycka, åt ett och annat blåbär under sänkstolpjusteringsstoppen (!) och lät cykeln dansa under mig när det gick fort.
Ett livsstilskort i skogen.
Hade jag haft mer tid och det hade varit svalare (hemskt, hemskt varmt här idag, var är du min svala fjälluft?) så hade jag gärna kört passet en gång till. Det är ju alltid lite vanskligt att testa en ny led första gången – man vet inte vad som väntar så man håller igen lite, väljer kanske inte alltid det bästa spåret etc. Jag gör i alla fall det och det hämmar mig lite. Men nästa gång så vet jag ju.
Oh noes she didn’t – en celeste flarre till en Trek 😱
Tack Rörbäcksnäs! Till dig återkommer vi – kanske redan imorgon (om vi löser stolpfrågan) men absolut en annan gång. Bara de 20 k idag har gjort mig till en gladare och jag törs påstå det, bättre mountainbikecyklist. Mera sådan cykling tack.
Tänk att motljuset gör allting så dramatiskt.
Nu är Jonas ute och kör sitt pass (hoppas han väljer samma led så vi kan snacka dem efteråt). Jag och Tuss tittar på Tour de France på norska. Så kan det gå. Puss.