På nåt sätt kändes ett coolt raybanfoto
som helrätt foto för detta inlägg.
Känner mig så Depeche Mode, uppe på ett berg och allt.
Hej folks. Igår fick jag mig en tankeställare som jag tänkte dryfta med er.
Alltså jag fixar inte det. Vad? Jo – jag kan inte förmå mig att klappa mig själv på axeln och skriva om hur stark och snabb och grym jag är (när jag väl är alltså) – herre vad skrytsam jag skulle känna mig.
Helt ärligt får jag fortfarande en tudelad del wow modig hen är ?/shit att hen har så lite självdistans ?-känsla av jäklars me #beastmode me killed that 5k ikväll!-inläggen i mina sociala medier-flöden. Jag skyller på den känslan på min uppväxt; det är helt ok att berätta saker man har gjort men man framhäver aldrig sig själv för att inte få den andre att känna sig “sämre”. Snarare tvärtom. Så fort någon i min familj berättar något häftigt en har gjort så försöker man med allt för att släta över sin prestation och säger saker i stil med Äsch, men du då, som gjort det och det häftigt! Mitt är väl inget i jämförelse! Och så säger den andra parten Jorå, för du… och så sitter man och hyllar varann in i det oändliga. Rätt så peppt faktiskt ändå i mitt tycke men rätt så omodernt har jag förstått. Och kanske till och med dumt av en träningsbloggare som ju faktiskt bloggar om sina idrottsprestationer?
När jag läser om mina inlägg om mina hittills-prestationer genomsyras de av så mycket tacksamhet och ödmjukhet att det nästan blir för mycket. Ibland känns det nästan som att jag ber om ursäkt för att jag har åstadkommit. Ibland känns det som att jag inte riktigt värderar min prestation lika högt som de andras (vilka de andras nu är). Och ibland är det helt enkelt så att jag undermedvetet lyssnat för mycket på janterösterna som i hoppet om att få sig själva att må bättre pikar en så många gånger att man till slut inte tror sig gjort ett skit. Rösterna som aldrig grattar en när man lägger upp ett inlägg om att man kommit trea i ett skittufft lopp men som gärna “artigt” påpekar att det minsann inte var så många som kom bakom en. Rösterna, som under en tuff intervall frågar hur det kommer sig att man sitter så högt på cykeln? så att en plötsligt känner sig fel och som följd av det, tappar kraften. De rösterna är ynkliga, de är få men de hörs, år efter år och det krävs tjockare hud än min för att inte påverkas av dem. Vilket är ju så himla dumt – för de grymma, feta, underbara rösterna som peppar en och tror på en är fler. Många fler. De är i majoritet. Jag spar varenda en av dem i mitt hjärtas inkorg.
Varför har jag så svårt att tro att någon är intresserad av hur det faktiskt går för mig?
Och när jag tänker efter så är det nog enbart till de goda rösterna jag ska i fortsättningen rikta min tacksamhet. De rösterna är värda min stolthet över mig själv. De rösterna är goda nog att unna någon hennes glädje. Eller hur?
Så!
Även om jag alltid kommer att återberätta mina lopp, race och övrig prestationer med självdistans och en viss humor (för sådan är jag född) så lovar jag härmed mig själv att efter varje prestation stanna upp, andas ut och tillåta mig själv känna en viss mått av stolthet. Och blogga om det. Och inte känna sig skrytsam eller ännu värre – inte värd min glädje – för det.
Ah men som efter jag vunnit crosscupen i mastersklassen.
Jag skriver om min inställning 2015
Den [vinnarpriset, statyetten] gör mig försiktigt glad. Min vinst kan ses med olika ögon – men för mig står den för hur mycket jag tycker om den roligaste sporten som är så mycket mer än bara sport.
till min inställning 2016
Den [vinnarpriset, statyetten] gör mig väldigt glad. Min vinst står för hur mycket jag tycker om den roligaste sporten och hur jävla ont det kommer att göra i benen nästa höst för då jävlar är jag värd ge mig själv och kanske förhoppningsvis någon annan däng i elitklassen.
som värsta motivationaltypen hell yeah!
Hurdana är ni? Har ni lätt för att känna stolthet och våga stå för era prestationer, eller är ni också mästare på att nedvärdera dessa?
