CYKELKATTEN

mobbing

Mellan rundorna

Smärtan går över. Skönheten består.

av Katja 4 år ago
skrivet av Katja

Det levde en gång en konstnär, han blev gammal och vek i reumatism, men han fortsatte att måla med sin darriga smärtande hand, med penslarna inklämda mellan de krokiga fingrarna. En vän frågade konstnären. Men varför håller du fortfarande på när det gör så förbannat ont? (okay det där med att vännen sa ”förbannat” hittar jag nog på, men de var fransmän och fransmän gillar att svära) Och då svarade konstnären att smärtan, den går över. Men skönheten kvarstår.

Konstnären ifråga var Renoir. Med sin oneliner satte han (det stela, gulnade och oljefläckiga) fingret på något viktigt. Har man ett driv att skapa något vackert – vare sig det vackra har en ytlig eller en djupare (eller både och) mening så måste man få det ur sig, hur ont det än gör.

Ontet kan anta olika former. Det kan vara en ren kroppslig smärta, som i fallet Renoir. Men det kan också vara vissa människors oförmåga att klara av någons talang, ork och driv – vilket får de att känna sig så små och misslyckade i jämförelse med denna någon att de kommer att göra allt för att jämna ut obalansen.

Det kommer att göra ont att utsättas för dessa människor. De har en redig uppsättning sätt för att jämna ut din självkänsla med marken. Att få dig att tro att det är du som är fel, och osjysst, och ointressant, och inte förtjänar deras uppskattning och att få vara med i deras gäng.

Vad har jag gjort för fel, kommer du att undra då. Vad har jag gjort för fel? Jag har varit hur snäll som helst. Jag har gillat och hejat och bekräftat. Jag har aldrig framhävt mig själv. Jag har ju bara varit mig själv och stått upp för det rätta. I alla lägen.

Du har inte gjort något fel, kommer jag att svara bestämt. Men det är inte dig själv de vill ha. Det är sig själv speglad i dig de vill se, för annars står de inte ut med sig själva. Det är därför de gör som de gör, och det är därför du börjar tvivla på dig själv, och det är därför det gör ont.

Men kommer det någonsin att sluta göra ont, frågar du då.

Nej inte riktigt, är mitt svar, för den sortens folk finns i alla led, den sorten överlever oss alla. Såvitt du inte utplånar dig själv så kommer det att göra ont. Så länge du inte beter dig som på dessa studiofotografier – i kläderna du aldrig bär till vardags, uppvisandes känslor du aldrig upplever utanför studions väggar, bara för att bli omtyckt av de som bara tycker om de som är som de – så kommer det att göra ont. De kommer att göra ont. Det enda du kan göra är att lära dig att hålla dina känslor och dina tankar borta från dem. Det kommer inte riktigt att lyckas, för så ser världen ut. Och du kommer slås av hur ensamt det är ibland. Och trots att du kommer att ha en del goda vänner så kommer flockdjuret i dig att då och då gråta.

Lev med det. Tårarna torkar. Minnet av de bleka bleknar. Fortsätt att skapa. Fortsätt att känna. Fortsätt att följa ditt inre ljus. Fortsätt att forma om gruset till guld. I tankar, gärningar och relationer.

Smärtan går över. Skönheten består.

4 år ago 0 kommentar
10 FacebookTwitterLinkedinEmail
Punk

Asfalten är hård mot de orättvist hårda.

av Katja 8 år ago
skrivet av Katja

Fan, jag försöker vara sjysst. Jag vet själv hur svårt det kan vara att höra, att märka, att notera, att hinna när man är ute i gång- och cykeltrafiken (ännu ett argument mot gemensamma GC-banor). Därför är jag för det mesta överdrivet försiktig och artig när jag stadscyklar. Jag stannar kanske en extra gång, tackar en extra gång trots fotgängarens sura min, jag tar ut svängen lite extra för att tydligt visa att jag inte tänker cykla ihjäl nån med min livsfarliga tralla (eller cross eller vilken cykel jag nu rattar). Jag är helt enkelt den klassiska cyklistunderdoggen och jag får finna mig i det eftersom jag är både snabbare än fotisar och mitt fordon är hårdare än fotisarna. Precis som bilarna bör resonera om cyklister, aight? Hursom, detta är inte ett bitter cyklist-inlägg. Vill inte bli bitter. På Mallis till exempel erkänner bilisterna ofta att de formligen avskyr them damn cyclists som jämt ska vara i vägen men vi är alla under samma himmel och samsas så det är väl lika bra att vi är kompisar med varandra ute på vägarna och så var det inte mer med det.

Med tillbaks till det där med att vara sjysst. Då och då kommer det lägen då jag inte pallar vara sjysst hur mycket jag än försöker. Ett vanligt sånt läge är smågäng av yngre killar (jepp, det är tyvärr killar i nio fall av tio) looking smågangsta som brer ut sig över hela GC-banan och som vägrar flytta på sig hur mycket jag än försöker säga ursäkta, plingar flera gånger, höjer rösten och nästan skriker URSÄKTA. Den här typen av killar tittar bak över axeln, skrattar lite och fortsätter gå. I bredd. Så att jag inte har en chans att cykla förbi på ett säkert sätt. Utan måste hoppa av cykeln och återigen ursäktande tränga mig förbi. Gåendes. Och då har de satt mig på plats. Småskrattar och kanske visslar lite.

Som ett mobbgäng ute på en satans skolgård i en satans förortsskola full med ungar vars päron gör allt annat än lär sina barn vett och artighet. Som ett mobbgäng som inte låter en tjej passera utan att vissla, dra i hennes hår, skrika nåt om hennes utseende, kallar henne för ord som drar ner hennes självkänsla i botten.

Det banne mig grinds my gears.

Som nybörjande stadscyklist gjorde jag ofta så, hoppade av hojen och trängde mig förbi. Trängde mig förbi, sedan förträngde det hela. Med negativt resultat – kvar lämnades av känsla av klassiskt förtryck.

Men idag har jag slutat med det. När världen ser ut som den gör hjälper inte naiviteten i alla lägen. Världen blir inte bättre av att blunda och sedan odla bitterhet inombords.

Fan ta smågangstaz som försöker förnedra mig, den fredliga stadscyklisten på kurvig damtralla.

Så nuförtiden – om jag stöter på ett sånt kvinno- och cykelfientligt gäng som fast de uppenbart noterat mig vägrar flytta på sig, hoppar jag inte av cykeln. Jag ber inte om ursäkt. Istället säger jag stadigt: nu kommer jag förbi och så siktar jag mittemellan två smågangstaz. Har de tur så hinner de hoppa åt sidan. En gång så hade en otur och snubblade nästan och ramlade ner. Då trampar jag lite fortare för jag är ändå lite feg och så hör jag kvinnoförnedrande ord från den som jag råkat nudda, och så skrattar de andra. Åt kompisen som nästan ramlade. G-code har segrat.

Det är inte snyggt, men det är street. Vissa förtjänar inte min finfina cycling advocacy (hittar inget bättre svenskt ord). Asfalten är hård mot de orättvist hårda. Boom.

8 år ago 4 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Snack

Saker som är läskiga.

av Katja 9 år ago
skrivet av Katja

∇ sekunden när man ligger längst framme i klungan och hör krasch och dunk och skrik bakom sig och inte än vet vad som har hänt 

∇ när man vaknar och ser att man har fem missade samtal från nån man bryr sig om, kl 04:30 på natten

∇ fåglar speciellt duvor och speciellt när man tittar på dem

∇ när gamla människor ser unga ut och man vet att de har opererat sig till det

∇ bilister som leker med cyklisternas liv ute på vägarna genom att bete sig som svin mot oss

∇ meningen “aldrig mer”

∇ när vidrigheter ursäktas med hänvisning till yttrandefriheten

∇ människoliknande robotar

∇ att befinna sig på en hårdrocksfest och så slår nån på vitmaktsmusik och stämningen i rummet höjs

∇ vanliga människor som dresserar sina hundar så att dessa kan sitta i flera timmar och vänta på ägaren utan att våga röra ett öra

∇ när rättshaveri går före empati och medmänsklighet

∇ mobbing

∇ när de man trott sig vara ens kompisar undviker en utan att berätta varför

∇ att fråga “är du kär i mig?”

∇ när man ser föräldrar cykla med sina småbarn i barnstol men utan hjälm

∇ när min lillebror är ledsen för att de på dagis har sagt att man måste bo i hus och vi bor i lägenhet

∇ när det ringer på min dörr utan att jag väntar besök

∇ vara den som säger “hej” först

∇ tävla på ny bana för första gången

∇ avsked

∇ fjärilar i sommarskorna

∇ tjejmiddagar innan jag fått i mig ett glas rött eller två

∇ navelns innanmäte, brrr

∇ början på Skattkammarön, när de gömmer sig från den läskige Pew.

Vad tycker ni är läskigt?

9 år ago 9 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
  1. Anna-Maria om Lådcykelpremiären.

    Vad kul och praktiskt med lådcykel! Hoppas den fortätter att kännas lika bra, om inte bättre, när du fått trampa…

  2. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack! :D <3

  3. Jonatan om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Spännande. Heja dig Katja!

  4. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack bäbis! Faktiskt så tänker jag på ditt ST; tänker om Anna har fixat ST - THE ST - nog…

  5. Anna Lindén om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Helt rätt!! Dör av awwwwww inför ditt projekt. Ser så mycket fram emot att poppa målgångs/årgångs-skumpa med dig och allt…

Bon courage! Puss, Katja

CYKELKATTEN