Idag var min sista semesterdag :'( och den firade jag med att rasta Ridleyn.
Tanken var en meditativ grusdistans. Det skulle fladdras hår och tuggas styrlinda med eftertanke (detta med eftertanke är viktigast, tugga styrlinda utan eftertanke gör jag under nittio procent av passen). Men tji fick jag!
Eller fick och fick – gjorde mig skyldig till är nog mer rättvist uttryckt. Nåt står ju inte riktigt rätt till med mitt lokalsinne i skogiga områden, villaområden, radhusområden, höghusområden, områden utan tydliga landmärken, områden där man måste välja höger eller vänster, samt övriga områden utan gatunamn och husnummer.
Människor som jag hålls bäst innanför stadstullarna och förses med Garmins nya Edge 820 (host host). Nåväl.
Utan att dra hela den svettiga harangen så började, fortsatte och slutade det hela med att jag snurrade runt på vägarna runt Lista – Rocklunda – skultunanära hoods. Runt ställen som i Västerås mtb-kretsar brukar betecknas som “lajvarskogar” (lajv är poppis här i stan). Tittar man på stravafilen så ser den bra larvig ut. Jag hade liksom som plan att komma ut på större, mäktigare grusvägar, sådana vi brukar köra när vi kör grusdistans. Men jag kan den sidan för dåligt, och ingen beskrivning i världen fick mig att komma rätt på en gång, så jag blev kvar i skogarna och körde ömsom rotiga mtb-singletracks ömsom grussnuttar som ändå ledde till rotiga mtb-singletracks.
Det suddiga är ingen fotoeffekt, det är
ett försök att radera all jäkla svettdefekt
I början vart jag smått irriterad ty planen hade skitit sig och grät en skvätt, irriterad på min hjälplöshet men sedan la jag mig an med gilla läget-och-njuta-av-skogen-attityden. Alltså normalt gillar jag köra mtb med min cross men ni vet, när man egentligen ser distans och så blir det rot-och-stök av det hela så… Men skogen var skön, murrigt grön, lummig dock vindfri, myggfri, med fint ljus, lingona och enstaka svampar, på sensommarskogarnas vis.
Så jag njöt i alla fall och pulsen, den höll sig hög tack vare att det vart som en radda vilseintervaller. Nöjd ändå – och ruggigt hungrig och slö efteråt. Hoppas benen återhämtar sig lagom till morgondagens misstänkt episka distans Johan ställer till med.
Puss och glad fredag.