Tisdag! Ibland känner jag mig ensammast i världen när jag promenerar/cyklar med mitt barn/åker buss runt om i Västerås (och särskilt utanför centrum). De flesta jag möter – till fots eller på bussen är antingen – nyanlända fattiga invandrare (been there) – arbetslösa eller pga annat dagdrivande (been there) – folks med intellektuella funktionshinder (not been there men kan ändå relatera pga. min mamma arbetar med människor som har liknande issues) eller – ibland – någon annan mamma, oftast klädd stereotypt ”vänster”. Runt omkring mig susar bilarna. I dessa sitter ”normala” människor – de med dräglig inkomst, utan synbara hälsoproblem, …
