jonas wiking

Hej och jag är lite tom. Plötsligt är säsongen 2016 över.

Över!

Igår låg jag ner och läste deppiga artiklar på mobilen medan Jonas redigerade fotona från årets sista officiella race och det slog mig.

Jag har ingen tävling i helgen att vara nervös inför.

Jag ogillar den känslan. Luften har inte gått ur mig. Det beror förstås på den gångna säsongens brokighet så jag är liksom inte riktigt färdig än. Den har liksom inte varit linjär någonstans. Som amatörtävlande får jag alltid finna mig i att cyklingen (för det mesta) följer det övriga livet. Denna säsongen har varit ett tydligt bevis på detta – även om den har levt sitt eget liv också.

Voilà, här är den korta (men i bloggformat långa) versionen.

Det började fint och starkt. Jag hade inte varit sjuk lika mycket som vintrarna innan och kunde därför träna hårdare och oftare och köra fler utepass så distansbenen fanns där hela tiden. Trots att jag inte tränade lika mycket med blårange klassiska snabbgäng pga. trött på att höra massa skit från de mindre sportsliga gubbarna så fanns det en stabil raceinriktad kärna och bra intervallmotstånd även i de andra sammanhangen. Nykär äventyrscyklist offrade jag dock ett antal tuffare pass till förmån för hinder och fara-cyklingen på cross och racer (ni har ju säkert läst om alla mina kostsamma tubdäckspunkor genom sommaren). Att jag blivit en del av det nystartade CK Valhall Damelit-laget gjorde också att tävlingspeppen steg och jag såg fram emot att tävla på riktigt – landsvägscyklingen är ju en lagsport!

Så kom våren och med den årets mallisläger – en fin upplevelse med många glada VCK:are men som handen på hjärtat mest handlade om att jag och Jonas trevande sökte efter varje liten möjlighet att cykla på tu man hand utan att riktigt erkänna det för varandra för blyga osäkra inte officiellt kära än och så. Det var skitkul att visa Jonas mina favvovägar och även upptäcka nya hörn och stigningar tillsammans med honom som inte varit i den delen av världen tidigare. Benen var inte riktigt pangpangish, kanske berodde det på alla nattpromenader – men de hade ändå fått sig ett gäng tusen höjdmeter.

Checkar in på årets första race (innan mina klubbkläder kom)

Väl hemma blev det dags att prioritera rätt. Jag började med att testa formen på ett tidigt SMACK-GP (vi var typ, fyra tjejer som körde det?), fortsatte sedan med ett antal GP (inte minst årets kaxigaste GP – Prioritet Grand Prix i Göteborg där jag utan att överdriva ägde tekniskt, dam efter dam blev avställd av moi tills jag blev ikappkörd av Olsson och Penton på det superkorta varvet, helt rätt åt oss icke-proffsen alltså) och några linjetävlingar. På hemmaplan försökte jag köra det jag kunde ihop med någon från laget och försökte skapa något där jag kunde – oftast genom att sätta igång och laga rycken för att få loss någon av våra tjejer.

Tove, jag och rising star Erica (VCK) i våras

Tyvärr kantades denna säsong även av krascherna. Nästan alla aktiva i vårt lag kraschade på ett eller annat sätt. Det var ruggigt tråkigt – dels för att det gör ont att krascha på landsväg och framför allt för att vägen tillbaka är rätt lång speciellt mentalt. Min krasch var ruggigt onödig. Jag ställde upp i ett (superroligt!) men rörigt hemma-GP och blev “klippt” av en nybörjade i innerkurvan. Jag OTB:ade, gjorde sälen på asfalten, rev upp min nya fina tröja jag fått låna av Anna och blev med ens kurv- och klungrädd, något jag aldrig varit tidigare, inte ens under mina första klubbrundor. Jag kände mig vingklippt – om jag var snuvad på min starkaste sida, vad fan hade jag då att ge i tävlingssammanhangen? Skulle jag bli en sådan där nervös vingelfia som var mest till fara för mig själv och mina medtävlande?

Jag skrapade upp mig själv och åkte till SWE CUP ATTR, ett GP som jag nån månad tidigare dansade mig genom ty så roligt och fint upplagt för ryck och lek. När jag på startlinjen (vi tjejer fick starta ihop med seniorerna B) såg the vingelpellen som hade kört in i mig så fick jag värsta panikattacken, vinglade (yes) av banan och cyklade hem till Västerås. I racetempo. Där och då insåg jag att jag skulle få lära mig på nytt. Och varför alla proffs jobbar med proffsstöd på den mentala sidan. Själv hade jag varken råd eller tid att gå till en hjärnskrynklade så jag fick agera min egen.

Kvällstid cyklade jag ut – ömsom på racern, ömsom på crossen – och lärde mig att ta kurvor. Klicka ur med ena foten. Sladda lite med bakhjulet i gruset. Körde några lugnare klungpass. Fikade, gick runt i klungan. Gjorde mitt jobb.

Grusskoj under Dalsland Runt!

Körde Dalsland Runt med bästa gänget och gick på bröllop med sexigt såriga knän.

Till slut så stod jag på startlinjen igen, denna gången på Markim-linjet. Vi hade superkul (även Norbergs Jenny hon också med gipsad arm!) och jag kunde pusta ut. Min tekniknivå var klart fegare än under göteborgshelgen men jag hade roligt igen.

Återupplivad av en vänlig MTB:are efter äckelhettan under SM

Så kom linje-SM och årets kanske varmaste dag och jag spydde av värmen på första varvet och sedan gav jag kortbane-SM en chans på en cykel med trasiga växlar (visade sig väl efter starten så frihjul i ett gäng hundra meter och sedan jakt) och sedan tävlade jag inget mer på ett tag utan körde lite social rides som fantastiska Women’s 100 med grymma brudar i Stockholm, och sedan satte jag mig vid ratten med Jonas vid min sida och cyklarna bak på bilen och drog ner till bergen i södra Europa. Resan kantades av hetta och stormar och väg, väg.

Väl hemma torskade jag spurten under Anundsloppet (bästa höstloppet alltså!) och började jag peppa för crossäsongen!

men så jobbade jag mer än någonsin. Det blev långa, ansträngande dagar men jag gillade ju mitt jobb och mina kollegor. Samtidigt flyttade företaget till ett nytt kontor. Det nya designade fabriksgolv-landskapet utan någon som helst fysisk eller mental avskärmning fråntog mig allt vad arbetsro hette. Jag började låsa in mig där jag kunde, undvek fikarasterna och luncherna. Jag förvandlades till en jagad maskin med hjärtat ständigt nere i gropen och bygghörselskydden på huvudet. Tror ni jag gillade mig själv då? Nä, självhatet under arbetstid blev ett faktum. Eftersom min hjärna är byggd så att den inte klarar av att filtrera bort uttryck och känslor så grät jag av ren psykisk utmattning om kvällarna och mardrömde varje natt. Alla minnen kom tillbaka.

Jag blev påkörd av en grön moppe på cykelbanan utanför mitt hus och brände av ena lårsidan.

Min syn förändrades också då så plötsligt fann jag mig nästan helt utan balanssinne och med sämst mörkerseende. Senare skulle jag få helt nya linser utskrivna, men då fattade jag ingenting.

Ja fan ni hör, en jäkla soppa alltså. Jag var ett vrak. Jag visste att jag var på väg in i väggen, jag visste vad den berodde på, men jag kunde inte sluta bry mig om mina projekt, mina nära och kära.

Jag tränade så gott jag kunde – men även de korta delmomenten som klä på sig, skruva av flaskhållaren på cykeln, smörja in kedjan började väcka prestationsångest.

Så crosstävlingssäsongen sket sig big time. Jag åkte upp till Falun, startade, klarade av halva första varvet, hoppade av cykeln och glömde vad jag skulle göra med den sen. Cykla? Hoppa på? Vart skulle jag? Cykel, just ja tävling var det här. Kanske måste av banan? Hurdå? Just ja, man kunde ju gå. Huvudet flöt. Hm. Ehm. Det vart för mycket helt enkelt. Civilingenjören snedstreck tävlingsamatören var på väg att bli störd på riktigt.

Utan någon idrottslig hjärnskrynklare men tack vare något vett kvar i skallen, Jonas änglatålamod och underbara stöttande vänner så taggade jag ner de luxe. Jag avbokade samtliga mina engagemang, alla tävlingar. Under vårt egna Groopencross flippade jag burgare. Så gott jag kunde, var det för mycket folk så hjälpte Erica till. Jag offrade värsta superdupererbjudanden i mina dåvarande projekt och bytte jobb. Jag sa ifrån på skarpen om något tog mer energi än att det gav. Jag gick till optikern och fick nya linser.

Jag åkte ner till Groopen på egen hand och gjorde några nästintill perfekta varv. Jag log försiktigt, och världen var vacker åter.

Med bästa Anna Jansson under årets backigaste non-race-race 12 Hills!

Jag visste att säsongen var över prestationsmässigt så jag bestämde mig att ha kravlöst och roligt och ingenting annat resten av den.

Med den inställningen körde jag CX-SM och Sjöängscrossen i Eksjö, gjorde ett festligt speakerjobb under Malmöcrossen och fulade mig genom banan helt ouppvärmd på lördag (dock med bankännedomen inför nästa säsong i åtanke förstås). Jag avstod köra den på söndag – normalt ogillar jag att tävla om jag inte hinner förbereda mig mentalt och fysiskt.

Jessica (vänster) och jag tampas med Stockholm C hehe

Så det var det kära vänner. Mitt första år i elitklassen. Som både attackerare och tjejen längst bak. Två krascher – en fysisk och en mental – men också många grymma erfarenheter, ett starkare hjärta, ett par starkare ben och nästan ingen startnervositet längre! Mitt lätt roligaste cykelår hittills också.

Ibland får jag påminna mig om att jag må vara trettio år gammal, men jag är en unge i så många träningssammanhang.

Nu börjar jag blicka fram mot säsongen 2017. Jag kommer att fortsätta tävla för CK Valhall Damelit på landsväg och för VCK i cross och fortsätta utvecklas. Mitt mål är att tävlingspeaka om cirka tio år hehe så det är bara att köra. Men vi tar målen och tankarna inför nästa säsong i ett särskilt inlägg.

Tack mitt lag, tack mina klubbar, tack mina sponsorer, tack mina nära, tack ni som läser. Ni är med i vått och torrt. Puss!

Pixen i inläggen är tagna
av Jonas Wiking, mig själv och Jeppman
(om det är för lite racekort från lvg-sidan så är det för
att jag är självkritisk och ogillar hur vissa plagg sitter på mig
så vill inte fotas hehe. Ska åtgärdas till nästa år!)