CYKELKATTEN

hälsohets

Katja om kärlek

Jag är inte duktig för att jag tränar.

av Katja 7 år ago
skrivet av Katja

2015-06-04 12.07.58– Tja, nån som ska med och käka lunchpizza? Jag drar nu i alla fall.
– Vad duktig du är Katja, som äter varje dag.
– Nej men tack va snällt, jag blygs och rodnar.

Väldigt ofta när jag nämner att jag ska ut och cykla lite så får jag höra vad duktig du är! av någon välmenande kompis eller kollega. Jag brukar förstås tacka artig flicka som jag är, men blir alltid lika förbryllad.

Vari ligger min duktighet?

Jag gör en grej jag tycker om och jag gör den ofta. Grejen innebär en viss mån av uppoffringar och fysisk och mental ansträngning. Men jag gör ju den grejen enbart och bara enbart för min, Katjas skull. Jag cyklar inte för min familj. Jag cyklar inte för mina vänner. Jag cyklar inte ens för nån välgörenhetssak, och ärligt talat så är adrenalinlängtan och äventyrslustan större anledningar än miljönyttan, även om den finns där förstås. Men jag vore lite väl uppblåst om jag började gå runt och känna mig mallig och duktig eftersom jag indirekt bidrar till bättre miljö genom att råka gilla cykling. Visserligen blir jag gladare, lugnare och allmänt bättre drägligare som person när jag fått träna av mig – men hur är jag när jag inte fått träna av mig? Just ja. Bättre att cutta the crap då.

Men andra ord är mitt cykelintresse ett renodlat egoprojekt.

Så varför kallas jag duktig av etablissemanget?

Varför kallas inte Bertil som ser film lika många gånger i veckan som jag cyklar duktig, när han berättar att han ska gå och se på film med sin kompis?

Varför kallas inte Åsa som går ut och dansar sig lycklig på klubbarna fem gånger i veckan duktig, när hon berättar att hon ska gå och rejva till en ny dj på en torsdag?

Varför kallas inte Kim, vars största intresse är att testa nya cigarrsorter och veckovis recensera dem på sin blogg duktig, när hon berättar att hon ska gå och testa en ny cigarrsort som Brobergs tobak tagit in?

Men jag som berättar att jag ska ut och trampa lite blir plötsligt duktig.

Det finns en röd tråd. En röd tråd som bekymrar mig lite grand och som gör att jag undviker att säga att jag ska ut och träna när jag ska ut och cykla utan säger jag ska ut och njuta lite av solnedgången eller strax ska jag möta upp min kompis och testa det nya fiket i Enköping istället.

Den röda tråden är skadan som sker när en viss aktivitet utgör en norm som plötsligt ses som en allmän sanning och som kan få dem som av någon (icke mig angående) anledning inte kan eller vill bekräfta och på så sätt känner sig utanför, skuldtyngda eller som en sämre sorts människor. I 2000-talets sekulära Sverige, där träning och kost har blivit närmast en religion, bombarderas vi ändå hela tiden av budskap som ger oss skuldkänslor och gör oss missnöjda hur vi än gör.

För äter vi för mycket riskerar vi fetma och vara dåliga förebilder för våra barn, om vi nu lever så länge att vi inte lämnar dem i sticket dvs.

För äter vi för lite bidrar vi till idealet som ju är sjukligt och fy på de smala för man måste njuta.

För äter vi balanserat och mycket kål och morötter så vi vet väl att för mycket fibrer gör att man blir bubblig i magen och bidrar förresten inte morötterna till cancer, bättre köpa de nya superbären malda lingon för 99 kronor/hekto?

För tränar vi inte så är vi en belastning för skattebetalarna, för vår partner som kräver en aktiv och rolig person att vara med och ingen sån som “bara ligger i soffan”, för våra barn som kräver starka moderskroppar för kvinnor ska vara starka och hallå, man kan ju faktiskt springa barfota för det är ju gratis.

För tränar vi för mycket så är vi ju helgalna och sjuka och så flyr vi våra bekymmer och vi borde göra saker för att det är kul istället, alltså kul som i delta i kravlösa jippon där man får ha rosa t-shirt på sig och gegga ner sig lite lagom med sina kollegor, men inte för snabbt nu, för tävla, det är skrytsamt och prestationsfyllt.

För tränar vi lagom så är vi så tråkiga, kom igen och våga utmana dig själv, köp resan till Aruba och delta i det nya crossfityogaprogrammet, du får 30% rabatt och en rosa t-shirt på köpet!

Ni fattar vart jag är på väg. De annonsköpta (no offence, de måste också tjäna penningar) medierna älskar att trycka på de ömma punkterna som är enkla att åskådliggöra och till synes enkla, att åtgärda. Träna mer. Ät mindre socker men mer grönsaker. Källsortera. Prioritera. Så är lyckan biff.

Men no woman no cry kära vänner. Oss träningsintresserade emellan går det förstås utmärkt att diskutera träningen så som den är – avskalad, med alla dess aspekter. Men det kan vara bra att tänka efter en extra gång innan man trycker upp de tyvärr så prestations- och skuldladdade begreppen träning, kost, vikt och hälsa i ansikten på dem vars känsloliv och självkänsla man kan väldigt lite om. Det får de att garanterat börja tänka på sina egna vanor, ovanor och begränsningar. På sina kroppar. Så himla onödigt! För hur kroppen ser ut är väl ganska så skitsamma i förhållande till hur kroppens ägare är som person.

Så varför rikta om min glada, mänskliga omgivning utåt mot sina kroppar istället för inåt, mot sina själar?

Bra mycket roligare att få dem att tänka på solnedgångar och sjyssta fikaställen istället.

Vilket i mitt tycke är en mycket mer konstruktiv inspiration till att upptäcka resan Cykling än att än en gång få höra hur duktig man är fast man egentligen än en gång bekräftat prestationsnormen.

7 år ago 12 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Between the ridesLivsstil

Min ohälsosamma blogg.

av Katja 8 år ago
skrivet av Katja

2015-05-29 16.26.14

Cyklisten, uppvuxen på fisk,
rotfrukter, kvalitetshits om läkare typ denna
och en smula jävlaranamma förstås
(foto: J Larsson)

Ibland frågar vissa, men du som bloggar om cykling, kan du inte blogga mer om hur du äter, dina sömnrutiner, ja komma med hälsotips helt enkelt?

Då brukar jag säga nej och komma med följande förklaring:

(eller okej jag brukar egentligen pipa fram Öh okej…
visst kan väl försöka… men gör det sen ändå inte)

Jag kommer aldrig med hälsotips

…därför att jag har varken medicinsk utbildning eller någon längre yrkesmässig erfarenhet av hälsoarbetet. Därför att jag är en helt vanlig amatörkonditionsidrottare som visserligen gärna ser till att skaffa mig den informationen som krävs för att få ut så mycket som möjligt av mitt idrottande men som gör lika mycket rätt som fel (om det nu finns rätt och fel) och inte riktigt ser mig själv som nåt slags förebild heller

…därför att begreppet hälsa är – kanske tack vare samhället, kanske tack vare kommersialismen, fan vet jag – så tätt förknippat med de skadliga, stressande normerna, idealen, vikthetsen och annat jox som får folks (främst kvinnorna) att må piss över sina kroppar snarare än lägga fokus på sitt inre att för mig… ordet smakar beskare än pepparrotsvisp.

…därför att jag är empiriskt övertygad om att överdriven hypokondri skördar fler själar än de flesta tobakssorter

…därför det är så svårt att raljera om hälsa utan att komma dragandes med antingen reklam för nån produkt eller mer eller mindre subjektiva pekpinnar. Hur man än vrider och vänder så brukar hälsosnacket i slutändan ändå anspela på ångesten och det dåliga samvetet. Trots att det inte är en skyldighet att bry sig om sin hälsa överhuvudtaget. Faktiskt. Även om “välmenande” fraser som det gäller att fokusera på hälsan för att kunna ge sina barn den bästa fritiden bla bla florerar som ett slags sanningar ändå. Och riktas självklart mest mot de redan stressade kvinnorna!

…för att jag vill fokusera på det inre istället (som till exempel processorn i nya Edge jag är bra sugen på)

…därför att vi dagligen matas med rykten och “revolutionerande” produktnykomlingar hit och dit – oftast i samband med när större matconcern skakar fram lukrativa avtal med utvecklingsländer som producerar alla de exotiska superbären, superfrukterna, superfröna vi plötsligt måste få i oss för att inte dö av “oxidativ cellstress” eller vad det nu som tutas i oss frestade konsumenterna. Och det säger jag inte för att missunna den exotiska maten dess nyttighetsvärde – jag tror bombis på att man mår bättre av att äta den än klämma i sig hamburgare efter hamburgare som fanns det ingen morgondag. Jag förstår dessutom att man kan bli urless på att trycka i sig våra nordiska ganska så tjatiga alternativ i form av primörer, rotfrukter och de aldrig riktigt söta röda bären tranbär lingon hallon etc. Precis som man längtar resa bort till främmande länder där färgerna är grannare och ljuden mer stereo så är det inte så konstigt att man vill förgylla vardagsmatträsket med de lite roligare, lite häftigare, lite pilligare ingredienserna. Det är så urbota tråkigt att laga och äta samma käk dag in och dag ut (förutom frukosten då, den kan vi äta samma så länge vi lever ungefär, märkligt eller hur?). Men jag vill inte utan att få betalt bidra till typ Nestlés framgångar. Privat testar jag mycket. Men på bloggen? Då vill jag ha cash. Fett med cash. Per frö.

…därför att jag inte anser ett långt liv och god hälsa vara ett självändamål. Jag anser snarare att ett innehållsrikt liv är det. Vem bestämmer vad god hälsa är?

…därför att det vackra med cykling är att vem som helst – oavsett om vikten, de så kallade “lasterna”, antalet friska celler i kroppen (eller för den delen i knoppen) – kan utöva det och göra det till sin egen hobby.

Ah men typ så. Jag kommer förstås att fortsätta posta grymma #mättacyklisten-recept samt när jag orkar, optimera min fagra lekamen så att den svarar bra under de tävlingarna jag kör. Jag kommer att fortsätta bjuda på i mitt ultimata tycke snygga kläder och prylar och tipsa om feta ställen att ta fina kort på. Men jag tänker inte undervisa i hälsa. Nej nej.

Kom gärna med era egna tankar kring det där med hälsa och så. Puss.

8 år ago 0 kommentar
1 FacebookTwitterLinkedinEmail
Katja om kärlekLivsstil

Låt folket bry sig om sin vikt.

av Katja 8 år ago
skrivet av Katja

Pommes och rötjut 2067 möh.

Nuförtiden är det nästan lite fult att erkänna att man tränar för att gå ner i vikt. Tränar man för att gå ner i vikt så ses man som ett slags offer för både patriarkatet, klimatkrisen (när vi ändå är igång) och den globala hälsoindustrin som ju är ondskan personifierad. Nä, det är störtute med viktnedgång idag. Idag ska man träna för att må bra, bli glad, utmana sig själv alternativt bli stark för att orka med vardagen eller för sina barns skull. Ingenstans kommer utseendet med i bilden. Statistiken som visar att de flesta börjar träna för att gå ner i vikt alternativt hålla vikten i schakt beskrivs med orden tragisk, tidstypisk, oroväckande och hemsk.

Vet ni vad jag tycker är hemskt?

Att man på så sätt måste- och skambelägger en stor del av träningsbefolkningen som trots alla uppmaningar och stigmatiseringar ändå tränar för att faktiskt gå ner i vikt. Klyschorna som “lägg av, du är fin som du är” och “det är fel att träna för att gå ner i vikt, man kan bli sjuk i [infoga valfri latinterm]rexi” haglar över de stackars viktmissnöjdas huvuden. Kvinnorna som erkänner att de tränar för att tappa kilon får dessutom – i välmenande ordalag förstås och gärna genom trendpressens obarmhärtiga artiklar – gärna höra att de utgör dåliga feministiska förebilder, att de bekräftar normen, att de bidrar till att allt fler unga tjejer mår dåligt (som vore de unga människors psykiska hälsa nåt så simpelt som enbart beroende på utseendenormen, även om det enklaste är förstås att skylla på den) etc.

Känner ni igen den? Oavsett hur man gör så döms man och gör fel. Är man tjock så döms man för att man är ohälsosam och skräms med läskiga exempel från USA (av alla grannländer också!). Är man smal så döms man för att man är ytlig, bekräftar normen etc. Plötsligt fråntas man (varning för modeord) “tolkningsföreträde” i utseendefrågor. Hepp. Fast wait wait, bryr man sig ens om sitt utseende döms man för att man är ytlig då med, som vore det ens personliga skuld att man inte mår bra för hur man ser ut, oavsett anledning. Och som vanligt slutar det med att den enda som inte döms är den normala, gråa, instängda. Hon som inte vågar öppna munnen, gå utanför ramen för vad som är okej. Hon som känner och lider i det tysta.

För fuck sake folks, speciellt ni journalister, författare och träningsbloggare med många läsare. Ni som ändå utgör ett slags förebilder för alla som läser er.

Lägg ner det där med att orera om vad som är rätt och fel för ens välmående. Allas våra vägar är rätta för oss. Bara det är att människor vill åstadkomma en positiv förändring – bara det är värt en applåd! – oavsett hur “rätt” eller “fel” vägen är i omgivningens ögon. Det finns lika många anledningar till att man vill gå ner i vikt som det finns människor. Den gemensamma nämnaren är att de redan inte mår bra och säkert redan hört och läst det mesta. Dock: de flesta som börjar träna för att gå ner i vikt sugs sedan in i träningsbubblan och fortsätter träna för att de upptäcker att det är kul oavsett hur mycket man väger. Ska de behöva ljuga om varför de började? För att motsvarade normen om den glada, obryende och förmodligen blinda, individen som inte alls påverkas av omgivningen och samhället hon lever i.

För det är där vi ska gräva – i samhället, i de stora sammanhangen, i förhållningssättet och mekanismerna som gör att människorna mår sämre över sitt utseende och hemmainredningen än vad de mår över sitt själsliga utseende. Det är det vi ska undersöka och få bukt med – det tragiska i att unga tjejer, och även alltfler killar lägger otaliga timmar på att tänka på det yttre istället för det inre.

Men under tiden får vi ge blanka fan i att skambelägga och marginalisera dem som tränar för att de av någon anledning vill slimma till sig. Låt oss aktiva istället välkomna dem som de är, och visa dem hur underbar och stor frilufts- och träningsvärlden är. Ju fler dörrar som öppnas, desto lättare det blir för människor att börja ha genuint roligt istället. Och att ha gentemot sitt ego genuint roligt tillsammans är, om ni frågar mig i alla fall, det säkraste sättet att bli av med sina eventuella nojor.

Så som gamle Floyd lär – together we stand, divided we fall.

Puss!

8 år ago 5 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
  1. Anna-Maria om Lådcykelpremiären.

    Vad kul och praktiskt med lådcykel! Hoppas den fortätter att kännas lika bra, om inte bättre, när du fått trampa…

  2. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack! :D <3

  3. Jonatan om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Spännande. Heja dig Katja!

  4. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack bäbis! Faktiskt så tänker jag på ditt ST; tänker om Anna har fixat ST - THE ST - nog…

  5. Anna Lindén om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Helt rätt!! Dör av awwwwww inför ditt projekt. Ser så mycket fram emot att poppa målgångs/årgångs-skumpa med dig och allt…

Bon courage! Puss, Katja

CYKELKATTEN