Känner mig för ett ögonblick som en sådan där modern kvinna på språng™ som äter, dricker, mailar, ligger och sköter pensionen och aktierna samtidigt som halvspringer med de höga klackarna smattrandes mot asfalten. På väg mot ett tydligt definierat mål, som sig bör för kvinnorna som mäter sitt värde i antal kontrollstationer på vägen mot Framgång AB.
För ett mycket kort ögonblick, alltså. Bara under tiden jag trycker i mig en fralla från April som jag sköljer ner med äppelmust medan jag rör mig de tvåhundra metrarna gata ner och sedan fem hissmeter upp till gymmet.
Jag äter fort för att jag är svinhungrig, har bommat mellanmålet vid fyrasnåret. Mitt enda mål är att styrketräna mig trött men inte så trött att jag blir sjuk igen. Mitt tidsmål är att hinna göra det innan klockan blir för mycket och jag blir för låg och övertrött.
Klinkergolvet i omklädningsrummet är svinkallt och halt trots avsaknaden av de hundratals fötter som solkar ner det i pandemifria tider. Förutom mig är det en ensam äldre dam som byter om några skåpraddor längre bort.
I trappan upp till gymmet krockar jag nästan med en man. Hej, hör jag mig själv säga. Hej, svarar mannen.
