Rött som i tvåförfemton grapefrukten från Ica och rött som i hur jag ser just nu när jag återigen ligger hemma däckad i brutal förkylning. Med ett gäng böcker och så det dära grapefruktköttet som enda glädjeämne. Så fort jag är frisk ska jag börja rota i mina öronnäsahals-regioner. Nåt är uppenbarligen gravt fel för inte är det klokt att en flicka ska behöva vara sjuk exakt varannan vecka i tre månaders tid trots alla möjliga vidtagna åtgärder, en mycket tunnare plånbok och med nåt som börjar likna förkylningsångest på köpet.
förkylning
Hej.
Jag är rätt så nere. Jag är så trött på att vara sjuk. Visst, jag är inte jättesjuk den här gången men varit tillräckligt krasslig för att varken orka eller få träna. Nu är jag frisk men svag och får alltså avstå träning. Igen. Jag vet inte vad jag gör för fel. De rimligaste anledningarna skulle kunna vara att jag:
– inte får träna intensivt ute i kylan alltför många gånger efter varann utan inomhusavbrott dvs. tränar inomhus i värmen även om alla andra kör utepass efter utepass i kylan. Jag svettas väldigt mycket vilket gör att jag tränar blöt och kall; blir extra tydligt under de få men nödvändiga kisspauserna.
– får bli ännu noggrannare med rutinen träna – vila – träna. Tenderar bli lite för ivrig när jag väl får träna, även om jag nu lite uppgivet duktigt väntar ut förkylningar.
– har känsliga luftrör och andra “kanaler”
– har förbaskat otur ♠
– hänger mycket med småbarn (t ex min lillebror) som umgås med andra småbarn på t ex dagis samt småbarnsföräldrar
– utsätter mig för kollektivtrafik, nya människormöten och “nya” baciller varje gång jag är i Stockholm eller utomlands
– mår lite för b inombords, lite privata anledningar och så men jag tror inte att ständig oro och mental stress är särskilt bra för immunförsvaret
– är allmänt sjuklig av mig. De säger att människor som är ofta sjuka som barn blir friskare som vuxna men jag har varit sjuklig så länge jag har levat. Vissa år är bättre än andra men den röda tråden finns där, och ändå har jag alltid varit en hurtig friluftsknarkare.
En sak är i alla fall säker – i år är jag sjukare än på flera år och årets eländesradda började i samband med cyclocrossen, alltså den kalla utesäsongen.
Jag har en liten friskhetsplan som kommer att kräva en hel del tjurighet. Det blir bra detta, men tillåt mig deppa lite. Samt vara avis på alla mina kompisar som kan träna järnet dag efter dag utan att ens bli snuviga. Era lyckliga ena, vill bli som ni, I wanna train like common people, I wanna train like you. Det är ironiskt att jag som föredrar ett kyligt höstpass framför alla solöverhettade utomlandstimmar ändå tar stryk.
In the lap of the Gods (och Immiflex, tack Micke för tipset), hoppas denna sjukdomsradda tar slut nån gång.
Puss!
Det är synd om mig, det ser ni väl på blicken?
Hej.
Om ni undrar varför det är så lite om min träning sedan Vårgårda här på bloggen så är det helt enkelt för att jag knappt tränat. Det okända dumviruset angrep min kropp förra söndagen och har inte riktigt släppt fäste om mig än. Även om jag har börjat fungera normalt igen. Det var länge sedan jag hade en så dryg ihärdig förkylning i kroppen! I början var jag livrädd att jag återigen skulle få halsfluss (en klassiker de senaste två åren…) men det är det tack och lov inte. Så sent som i söndags (för två dagar sedan) så var jag tvungen att ta små pauser när jag och Tony var och försökte hitta svamp i skogen. Jag blev alltså slut av att traska omkring i skogen, jäkla virus!
Det som är surt är förstås att jag tyvärr inte får en tävlingssäsongsavslutning jag hade hoppats på. Pepp av min grymma utveckling den senaste tiden hade jag hoppats på att snyggt göra bort mig i Ramnäs på lördag (Sista Chansen-GP ni vet) för att sedan försöka bilda en läcker gruppetto bland (förhoppningsvis) lite tröttare elitdamer under söndagens Anundsloppet – som jag förresten kommer att blogga mer om. Men det är bara att inse. Jag hinner inte komma i tävlingsbar form till helgen, så är det bara. Eftersom jag är så pass ny på det där med tävling (läs: inte tillräckligt stark än) så är det en sjujäkla ansträngning för mig bara att hänga kvar och inte bli avhänd på första varvet, typ. Alltså måste allting stämma. Benen, mojon och framför allt hälsotillståndet. Just nu är jag glad att jag överhuvudtaget kan cykla igen. Körde VCK-lugn (!) igår och höll på att få spel så sakta det gick samtidigt som jag kände att kroppen fick sig nog med puls ändå. Typiskt rehab mode.
Idag känns det dock ännu bättre och då kommer ju det där med mtb och teknik passa bra. Mtb-onsdag står alltså på schemat och jag ser fram emot att leka i skogen med Grannen & Co.. I och med att jag är sämst på höga rötter och otäcka stenar så kommer det inte gå överdrivet fort. Förhoppningsvis kan jag satsa på lite försiktiga intervaller imorgon istället.
Livets små glädjen, aight…
Host host.