Jämn och ständig självkärlek, that’s not my thing. Har i ärlighetens namn i smyg alltid undrat hur det är fatt med de som faktiskt älskar sig själva konstant och hela himla tiden. Är de psyko eller lever i en livslögn? Hey vi är alla defekta på något sätt, är inte däri härligheten ligger? Det är inte för inte vi är skapta så pass komplexa att vi är ömsom överens ömsom osams med oss själva, så att man inte stagnerar och blir förnöjd och egal. Sedan är det ju förstås obra när vågen tippar över på den negativa sidan. Dit vill vi inte och dit bör vi inte.
Och så den där kroppskärleken. Varje gång jag får för mig att offerkofta ner mig totalt när jag plötsligt finner [infoga valfri kroppsdel] ful och ond så tänker jag på farfars ord – enda gången man är fullständigt salig och smärtfri är i graven, och dit vill vi inte.
Ja dit vill vi verkligen inte.
Vart vill jag komma?
Till duschen, schampot och sockerskrubben så klart.
Älskar ligga här, svettig och dan, och må mig och känna harmonin.
Självkärlek de luxe, tacka fan träningsendorfinerna för det.
Puss och glöm inte njuta av livet babies
