Hej från Haga cykellovers.
Tänk att det är redan april och allt. Hade tänkt att skämta den första (ah men om triathleter, bar ends, sockor och cyklister, det vanliga ni vet) men hann inte. Lika bra kanske, färre kränkta triathleter och tyska touringturister är väl ändå trivsamt.
Nåväl, hey vad det stormar ute – helt underbart rivigt, stönigt, som en hit av Wuthering Heights-kalibern! Före Ivar skydde jag allt som våren hette (utom regnen och stormarna då förstås) men inte nu längre. Varje dag läker han mig och föder mig på nytt, min lilletutt, utan att veta om det. Har gett mig en extra snygg fylligare kropp och ruskat om i hormonbalansen ordentligt, säkert därför är våren inte lika läbbig längre.
Men just fanken, skulle ju cykelblogga. Något jag hade tänkt göra under hela påskhelgen i Hedesunda men som rann ut i sanden på klassiskt vis. Kan vid sådana tillfällen både sakna blogga och älska makten att skita i’t. Fördelen med att låta cyklingen och skrivandet förbli just en passion med betal enkom när jag själv känner för det.
En av målen med påskhelgen uppe i gästrikebyn var ju att träna Ivar på att handskas med sin nya Vitus 16. Det kom av sig det också – lillen blev så glad av att återse sin älskade cykelbana (aka byns fräna pumptrack) – att han hellre gled runt på sin något för lilla dandy horse än sökte bemästra trampcykeln. (I rättvisans namn tog han ett par varv inne i garaget med farmors stadiga hand som höll bak i sadeln men det var ungefär det också)
Jag inspirerades dock i alla fall.
Lycrade upp mig för en tur i skogen och lånade Jonas mammas fina hardtail, nu extra skön med en bred skårig sadel istället för den gamla smala.
Tackade himlen för dess vänliga uppsyn den bistra vinden till trots
och drog ut på min numer traditionella mtb-varv som i: upp på åsen (bakom pumptracken), åsen nästan hela vägen till elljusspåret, sedan mtb-femman (finns längre men ville inte äventyra kroppen pga. postförkyld som vanligt), och så tillbaka då.
Bjöds på diverse underlag och små utmaningar på turen – fallna grenar, uppstickande rör (måste dit och neonspraya så det inte slutar riktigt illa för någon!), vattensjuka myrar och så en backe eller två. Benen pallade tack och lov bära mig uppför de flesta backarna utom en, en ettrig brant rackare strax efter ett svampigt mossparti där jag aldrig lyckas få upp farten. Den dagen jag klarar den knäppan är jag en drottning alltså, i alla fall i mina egna ögon.
Hade oavsett dundermysigt, humöret åkte upp, fick till och med en hästpuss på vägen hem.
Dagen efter vankades en längre grusrunda på en annan maskin ↑ men den turen får bli en egen story!
Puss och tack för det alltid lika effektiva och intensiva lidandet bästa nöjesgrenen mtb <33
