damklungan

“Don’t use bicycle slang. Leave that to the boys.”
(ur New York World, 1895)

Glad 8 mars! Let’s poop some party. Vi börjar med att ställa oss frågan:

Hur kommer det sig att kvinnorna år 2021 får tävla i kortare distanser* än männen?

Vi kliar oss i hjälmskallarna. Och åberopar hon den där historiken. Let’s roll:

Historiken

Det var ungefär i slutet av 1800-talet som de västerländska kvinnorna började ta sig an cykelsporten. Från allra början och många år efter det – och kanske i vissa kretsar/kulturer än idag – styrde den stereotypa och förstås fullständigt falska bilden av kvinnor om och på vilka villkor de skulle få tävla i cykel eller ens motionera. Vi har alla skrattat åt urklippen från gamla cykelböcker där kvinnorna fick en massa tokiga tips för att slippa “maskuliniseras” av cyklingen – men faktum är att den samhällsinställningen var just verkligheten för de modiga velocipedryttarna av kvinnligt kön. Precis som inom de flesta andra områden så gick det inte att göra rätt för sig som kvinnlig cyklist. Från början tilläts kvinnor inte cykla överhuvudtaget. När de väl gjorde det så ansågs ålades de antingen besitta för känslig hälsa för att få tävla på lika villkor som männen eller för snabba för sitt eget reproduktiva bästa. Det gällde förstås inte enbart cyklingen utan alla idrotter som tog tid och energi i anspråk. Idrotterna som bokstavligen frigjorde kvinnorna och gav dem ett för de patriarkalt byggda samhället hotfullt självförtroende. Kvinnorna som cyklade levde med att bli kallade udda, maskulina och cykeln –  denna freedom machine – kallades av moståndet prostitution on two wheels om det var en kvinna som satt bakom styret. Karikatyrerna haglade. Ofta avbildades cykelkvinnorna som byxbärare som hade lämnat sina barn hemma med maken. Ibland skämtade man om att cyklismen skulle leda till att kvinnorna skulle få för sig att rösta. När cambridgestudenterna protesterade mot att kvinnorna skulle få ansöka till den anrika skolan hängde de upp en anskrämlig docka föreställande en kvinnlig cyklist i luften.

Hur gynnsamma var dessa förutsättningar, denna mot- och kantvind från samtliga hållen (och inte minst från de övriga kvinnorna som inte orkade/vågade trotsa den rådande samhällsordningen) för utvecklingen av den kvinnliga cyklismen?

Inte särskilt. Trots att de kvinnliga cyklisterna gång på gång bevisade att de var lika och ibland till och med mer kapabla än sina manliga motsvarigheter så motarbetades de systematiskt. Färre och sämre sponsrade och uppmärksammade tävlingar. Lägre priser. Färre eller inga kvinnor på de verkligt makthavande positioner inom branschen och föreningarna.

Mindre utmanande banor** och kortare distanser. Och sist men inte minst – den klassiska beskyllningen om att kvinnorna hade sig själv att skylla – som var för få, som cyklade för klent, för tråkigt, för dåligt och tog för sig för lite.

Moderniteten

Trots att vi idag vet att det inte finns några som helst fysiologiska faktorer som skulle göra att kvinnorna inte kan tävla i lika långa distanser och under lika lång tid som männen

trots att de genomförda studierna på kvinnorna som tävlar på lika villkor inom ultra (alltså de längre) distanserna inom konditionsidrotterna presterar lika bra eller till och med bättre än männen

och trots att det redan finns många motsvarande idrotter (till exempel triathlon, orientering) där kvinnorna tävlar på lika tid och/eller distans som männen –

så får de kvinnliga tävlingscyklisterna fortfarande finna sig i att i de flesta fallen tävla i kortare distanser och under kortare tid än sina manliga motsvarigheter.

Alla kort härifrån.

Motståndet

Precis som med alla andra frågor som rör kvinnornas möjligheter så finns det de som är för och de som är mot. Här är de vanligaste argumenten som framförs av motståndet:

– om fler tjejer cyklar så löser sig det hela!

(läs: Ni som tävlar idag är för få för att ni ska förtjäna samma villkor (och säkerhet) som männen.
Nog för att det är fett få i vissa herrklasser med – men det nämner vi inte just nu)

– tävlingsdagen blir för lång om man ska ge damerna en egen start och låta oss cykla lika långt som männen

(läs: Inte värt mödan… Orka)

– det finns andra sätt att nå jämställdhet på än vilja göra som männen hela tiden

(läs: Genom att tävla i 60 min istället för i 40 gör ni precis som männen i samtliga avseenden av ert liv.
Vill ni verkligen ha det så? Nä just det. Tänkte väl. Hem och krama era cykelkompisar och fota blommor eller vad ni cykeltjejer nu gör på era rundor)

– (proffs)damklungan är inte mogen för samma lopplängder/-distanser som herrklungan. Det är för lite pengar, stöd och mediabevakning vilket stjälper mer än hjälper. Cyklisterna blir sina egna allt-i-allos, stressar och blir mindre fokuserade på racing.

(läs: man gör damerna en tjänst som förkortar deras tävlingstider)

Lösningar

Handen på hjärtat – som läget ser ut i föreningarna, i cykelbranschen och överlag out there så är det inte bara att fixa egna starter och ge kvinnorna samma distanser som männen. Kvinnorna sitter i klinchen på många sätt och vis. Ja, vi är för få och våra röster hörs lite för dåligt eller allt som oftast tystas ner redan innan de kommer ut till de som faktiskt kan påverka situationen till det bättre. Även om fler och fler rapporterar missförhållanden och rena tillbud från lopp med osäkra starter/förlopp samt hur osportsligt det blir att tävla i uthållighetsidrott på distanser korta nog att springas igenom så viftas dessa bort som typ gnäll av oinsatta människor. Och vem vill verka gnällig och oinsatt? Vem vill vara en bråkstake? Vem vill störa i myset?  För även om man innerst inne vet att man är både insatt och har rätt i frågan så är man ju som kvinna van att framställas som en blåögd bitch utan någon djupare förståelse för hur himla tufft det är att arra tävlingar redan som det är.

Men om vi nu för en gångs skull tänker konstruktivt. Vilka är lösningarna? Jag sitter på några som jag håller för mig själv till fortsättningen på detta inlägg. Men nu vill jag läsa era förslag.

Ge mig era förslag.

Tack. Och fett med applåder till er – privatpersoner som influensers som föreningar – som vågar höja er röster irl som online.

* och för lägre prispeng, och på ett mindre säkert vis genom att beblandas med killarna ta Vasaloppet 2021 till exempel (okej det är skidor men samma princip)

** Det där med banor är en viktig faktor att ha med när man diskuterar distansfrågan. Så länge alla tävlar på samma bana (vilket man oftast gör hemma i Sverige men inte alltid utomlands och särskilt inte när det kommer till proffsens lopp) så räcker det med att göra distanserna lika långa för att ge samma förutsättningar. Men är banan platt, oteknisk och icke-utmanande så blir distansförlängningen knappast någon räddning i sig. Då får man se över både distansen och banan.