CYKELKATTEN

cykloteket västerås

Katja om cykel

Hur log du när du gjorde det första gången?

av Katja 4 år ago
skrivet av Katja

Jag noterar dem när jag står och klämmer på en racer för dyr för att ens överväga och därför fullkomligt självklar att önska äga.

Vid ekiperingshyllan intill racerhörnan står en säljare och förklarar något till en man.

Mannen är lång, solbränd och medelålders och bär genomgående mörka arbetskläder. En företagslogga på den solblekta t-tröjan, ett verktygsbälte på sniskan. En man som är van att jobba med händerna. En man som i likhet med hundratusentals andra män dagligen ser till att något byggs, något driftas, något lagas, något levereras i landet där vi bor.

Ingen särskilt annorlunda man med andra ord för oss som inte känner honom och ändå är det något i hans uppsyn som fångar min uppmärksamhet flera gånger om då jag går igenom det uppdukade racerutbudet.

Jag vill inte glo. Jag vänder bort blicken. Jag har ingen uppsåt, ändå tjuvlyssnar jag.

Säljarens ivriga röst skär igenom den torra luften, plasten och metallen som utgör en cykelaffär. Säljaren pratar om sittbenen, klossar och vikt, om bromsar och växlar och dämpare, om kanske och så småningom och lika bra att köpa direkt.

Mannens röst är mer dämpad, han nickar mest och kommer med korta ja, ah okej, mm och jo till svar.

Jag råkar möta mannens blick och då hajar jag plötsligt. Det lyser i mannens ögon. De är smala och fredagströtta men de kan inte dölja det speciella ljuset.

Sin vardagligt sammanbitna uppsyn till trots kan mannen föga hålla sig från att le, om än knappt märkbart. Har man inte lett så här själv någon gång så noterar man inte det speciella leendet.

Jag har lett just så här. Jag har sett andra le just så här. Så jag noterar.

Mannen är lika delar nervös som begeistrad för han ska precis bli med sin första riktiga sportcykel. Han må ha lagat och lappat ihop sin del av Sverige ett gäng tusentals gånger. Men han har aldrig ägt en sporthoj och han fattar ingenting annat än att han känner en ny lycka han minns vagt från barndomen.

Mannen är ett enkelt byte. Tålmodigt suger han åt sig säljarens tips, tar emot hennes idéer lika medgörligt som han tar emot basvarorna hon rekommenderar honom. Fyller famnen full med skor, SPD-pedaler, flaskställ, handjägarpump, långfingrade handskar, kortfingrade handskar, extra synliga sockor. Hjälmkartongen staplas på skokartongen. Det är grejer så att mannen och säljaren får hjälpas åt när de bär det ner till kassorna.

Vid kassorna står den och får det mesta runtomkring, inklusive mannen, säljaren och mig själv att blekna. Den är inte den dyraste. Förmodligen inte den allra styvaste och inte den allra lättaste. Men den är fin, så fin. Glansig i lacken. Stark i färgen. Sprillans från fabriken. Så noga utvald. Så härligt framdrömd. Med en plastpåse innehållandes garanti och lite andra viktiga papper hängandes på styret.

Jaha då var det klart nickar säljaren och räcker över kvittot till mannen med leendet bara vi ler som har någon gång blivit med vår första riktiga sportcykel.

Mannen tackar. Han släpper inte cykelstyret.

Jag undrar hur lång tid det dröjer innan cykellyckan får hans ansikte att spricka upp i ett öppet grin.

Minns ni hur det var när ni fick eller skulle köpa er första cykel? Hur kändes det? Berätta gärna! 

Inlägget skrevs i mobilen på bussen hem från cykelaffären.
Och faktum är att jag är snart där – eller nästan där,
för det blir ju ändå inte riktigt första gången.

För jag har äntligen hittat min perfekta racer :)

4 år ago 2 kommentarer
5 FacebookTwitterLinkedinEmail
Cykel

Katja med racer fem år

av Katja 6 år ago
skrivet av Katja

Titta vad som poppade upp i mitt facebookflöde imorse! En påminnelse om vad som hade hänt för exakt fem år sedan:

nämligen att jag hade köpt min första sportcykel – min första racer

en Specialized Dolce Sport-damracer för femtusenniohundra avbetalningsriksdaler på Cykloteket. Det var på gränsen med vad jag hade råd med. Hade ju precis börjat bygga upp något slags eget liv med en någorlunda vettig månatlig avlöning för förvärvsarbetet på ingenjörsbyrån där jag träffade er som fått mig att trilla dit på konditionsträning igen, och dig som fått mig att trilla dit

Jag kunde prick ingenting om landsvägscykling men hade tydligen redan innan jag började cykla själv kommit på mig att snegla på män i tighta bibs

ja, jag var en lyckligt ovetande sexist med en nyfunnen stolthet över en kropp som började anta en någorlunda muskulös form efter att ha börjat längdskida igen

Föga anade jag hur fort det skulle gå för överkroppen att förtvina av intresset som skulle sluka mig för en livstid framöver!

Jag var nyss fyllda tjugosex år och hopplöst nykär med Lana del Rey på repeat i huvudet

och tre Västeråscykeln-mil var tufft, så tufft i den västmanländska motvinden

inte fan är det lättare idag heller
i och för sig, ba hastigheten
som är snäppet högre

Jag cyklade utan att sitta fast de första månaderna. Jag avskydde att sitta fast.

jag fick komplimanger för mina retrocykelskor som egentligen var morsas avlagda promenadpjux i svart skinn. Men jodå, jag var en smakfull jäkel redan från början.

Det var ju precis det jag föll för hos cyklingen i första hand – att det var så fruktansvärt himla vackert, det man kunde göra med denna sporten. I den kunde jag leva ut mitt livslånga design- och stilintresse, kombinera det med de svunna tiders eleganta skugga över det moderna sportutövandet.

jag kunde cykla från bergen till Monaco och skita i att handla dricka därinne för att vattnet i mina bidons ändå smakade bättre

Jag var så skönt blasé! Minns första gången jag rakade benen. Första gången någon påminde mig om att det kanske vore ändå bra att cykla med hjälm, fast det är klart snyggare utan. Proffscyklingen var lika med herrcykling. Avhängd var jag efter varje pass med klubben – vadå finns det grupper för nybörjare? Och inte var det alltför poppis att lägga sig bakom bilar och köra heller. Tydligen ansågs det farligt.

att Rapha skulle bli synonymt med elitistiska rikemanskläder. Vadå, vi köpte ju bara ett gäng plagg från någon Matthew-dude i England som hade taskigt fotade knöliga ylletröjor på sin hemsida. Det kändes vettigt – då kunde jag ju ha en cykeltröja i många år framåt! De vanliga cykelkläderna satt inge vidare på mina former. Luktade gjorde syntetmaterialet också.

I somras var det någon relativt nytillsatt
Rapha-chef som sa till mig att hon
inte skulle vinka till mig på en tysk
mtb-stig om jag inte hade mtb-shorts (!) på mig.

Det fick mig att sakna Matthews knöligt
upplagda och grynigt fotade ylletröjor.

Jag hade ingen aning om att vikten var så pass viktig i cykling. Att en del redan tändstickstunna damcyklisterna spydde efter att ha ätit, för att inte riskera gå upp i vikt. Säkert vissa av männen med. och att det inte var klokt att försöka klå mina nyfunna cykelvänner som hade tränat hela sitt liv i en sport som krävde en enorm uthållighet. Inte klokt alls, inte bra för ryggen.

att man behövde speciella cyklar för att cykla på grus. Trots att det gick alldeles utmärkt att göra det på racern. Och att det inte gick att lämna in cykeln på omlackning hos cykelhandlarn, så märkligt?

Idag skålar jag för att jag trots att jag lärt mig ett och annat på vägen fortfarande lär mig nytt varje dag, och för att jag är både klokare än tvåtusentolv men fortfarande lika oklok också

jag menar, till skillnad från mig så har min första vita instegsracer gjort en och en annan vätternrundan medan jag har fullt upp och leker oavlönat proffs här. En gång gröngöling i mina egna ögon – alltid gröngöling i vissa andras ögon, för all del.

För hundrafemtio skitsamma, nu kör vi-år till, skål!

6 år ago 4 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
CX och gravel

Vårrullarna, Quebert och måndagsrullet

av Katja 6 år ago
skrivet av Katja

mandag

Klar men jobbet, cyklar hem, stannar till vid Gröna Woken och köper en påse vårrullar åt oss, fem styckna nyfriterade goda. Byter om, småäter lite macka, läser samtidigt på Sanningen om fallet Harry Quebert-boken, vet inte om jag gillar den eller ogillar den, ogillar i alla fall översättningen, men boken är likt förbannat spännande så svårt att slita sig från den. Du kommer in, alldeles ångande, med jobbstressen i pannan, stora ögon, långa fluffiga ögonfransar. Vi äter vårrullarna och dricker apelsinjos. Hoppar på våra crossar, vi kanske har en ljus timme till, sedan kommer det att bli svart.

Idag har vi inget högre syfte än att ge våra ben lite rull, våra hjärnor lite avkoppling i form av fokus, våra hjärtan lite lisa i form av skog.

Så vi beger oss till den stadsnära stigarna, ut på åsen, det är bitvis tekniskt, bitvis fartvänligt. Ibland kör du före, ibland kör jag före, det är röttigt och stenigt, axlarna sjunker ner på oss båda, snart cyklar vi utan glasögonen, och snart är det lite för mörkt för att cykla tekniskt utan lampor. Vi bestämmer oss för att dra förbi Cykloteket, jag tar en varm choklad, du tar en svart kaffe, butikschefen pratar om proffsens träning, jag köper ett par vattentäta skoöverdrag för de (trots att det är svårt att tro just nu!) oundvikligt blöta dagarna och tävlingsuppvärmning, sedan åker vi till Coop och jag halvsover vid cyklarna medan du handlar ingredienserna till linssoppan och en energikaka för att jag inte ska sjunka ihop helt, lågblodsockrad som jag är så här dags. Sedan far vi hemåt, dags att fortsätta måndagen fast då har cyklisterna tagit av hjälmarna och ber bloggaren att lämna dem för kvällen.

Puss och strava här för de ruttnyfikna.

6 år ago 0 kommentar
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Cykel

Västeråscykeln, ekerbrott nr tre och en fotosession.

av Katja 8 år ago
skrivet av Katja

17457952748_ce514b262f_o (1)

Min glada fotograf Jonas!

Hej. Nu undrar ni kanske varför jag inte skrivit en jota om Skandisloppet som jag peppade för så mycket i fredags. Helt ärligt beror det på att jag inte riktigt vet hur jag ska formulera mig utan att låta neggo. Men låt oss så länge ta upp det positiva – det var som vanligt skitkul och trevligt att hänga med supergänget Eva, Jenny (2a i masters-VM-kvalet idag, grattis!) och Cissi. Fy fan va bra ni körde! Nu till gårdagens nöje – vårt fina lokallopp Västeråscykeln. Eftersom jag jobbat med sponsring av loppet unnade jag mig att inte vara på-plats-funkis idag – det fanns tack och lov så många andra som kunde vara det (eloge. Seriöst, ni äger). Så jag startade som ordinarie lydig cyklist under ledar-Kents handfasta välde (på samma sätt som jag startade som ordinarie lydig cyklist på Skandisloppet men men). Vi vart ett färgstarkt gäng på typ tio gubbs och mig (sen fick vi ett par-tre – man fattade inte riktigt hur många de var eftersom alla hade likadana Garmin-Sharp-kit på sig – till gubbs och en stark Hofvet-dam). Tony och Jimpan kvastade bakom oss eftersom de skulle köra sin petite inför-SM-distans på tjugotre glada mil. Latmaskar.

Vår distans skulle bli något blygsammare, nämligen tretton snabba mil (blev strax över tolv till slut, Strava här och känn er inte hotade av min overall tempo-QOM girls, vinden var gynnsam, hemlängtan stor). Det var kul! Jag firade med ett tredje ekerbrott på bak(låne)hjulet, klungan var snälla som gav väntade in mig när Tony och Jimpan undersökte läget och bände av ekern. Ett par-tre av snubbarna var fladdriga och inte riktigt klungvana men de flesta var starka, solen sken så att holbrooksen glittrade i all sin repiga plastighet och humöret var på topp. Men så är ju vägarna häromkring som gjorda för fint humör. Motvinden var lika jävlig ut som den var bärande hem. Mina ben var fortfarande muskulärt slitna efter förra veckans GP, träningen och Skandisloppet så det brann rejält i uppförsbackarna, men det verkade inte märkas alltför mycket som tur det.

Likt förbannat var det skönt att komma i mål och erhålla en gudomlig ubuntucola av Anna som stod funkis för dagen. Jag hade förstås glömt att en fotograf skulle komma och fota mig för en helgbilaga. Men där stod han och hängde. Det var bara att bita ihop och hänga med och cykla fram och tillbaka och cykelposa. Tur att Cykelkatten redan har vanan inne efter reklaminspelningar, publikfrieri på diverse tävlingar och bloggande. Och tur att Jonas som fotografen hette visade sig vara riktigt proffsig, duktig och trevlig. Det hela avslutades med ett par-hundra bilder för Jonas del och afterbike med buffé och kaffe-med-godbit-till på goda Bianchi för min del. Cykloteket som fanns med på torget var snälla nog att plocka med sig min ekerbrutna hoj till affären så jag traskade hem till duschen och värmen i ett par lånade skor storlek fyrtiofem.

Hejhopp det var min västeråscykelndag – helt godkänt fartpass, bra förspel till  smygracet Engelbrektaren imorgon och pr0racet Mälarcupens Barkarölinjet på onsdag. Körde ni nåt skoj igår?

8 år ago 4 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Katja kör landsväg

Of spokes and (mis)fortune.

av Katja 8 år ago
skrivet av Katja

2015-05-02 10.47.00

Hej hej. Sitter i soffan med blött hår i två långa cykeltjejsflätor – mitt naturliga latmannasätt att fixa lockigt hår inför kvällens cykelfest och borde äta nånting men typ orkar inte. Fan ta den här cykelveckan – tur den är slut snart för den har bara varit så himla… oturlig, typ? Som om de högre makterna vill hålla mig borta från sadeln ett litet tag till och jävlas med mig så fort jag trotsar och försöker cykla. Förrgårdagens enkatjarunda slutade med hemsk knäsmärta (trots tre justeringsstopp) pga. inte kompis med nygamla rosen ännu. Gårdagens crossförsök krossades av rethosteattacker from hell.

Idag tänkte jag ta det lugnt, ta det fint men ändå ta det kallt – och joinade klubbens medelgrupp som starkt kämpade mot de västmanländska mot- och kantvindarna. Knäet ömmade lite men kändes bättre snarare än sämre, blåsten var snål och omkullvältande men hanterbar med snabba växlingar, ja helmys tur om man är lagt åt det väderpositiva hållet. Plötsligt smällde det. Helvete. En eker gick av mitt ute ingenstans utanför nån pyttisavfart med ordet “Ändesta” (passande nog) på. Jag försökte att bända av ekern för att i alla fall kunna rulla hem men nähä. Satt hårt som tusan. Surt. Bad ledare och gruppen att fara vidare på egen hand och skickade en Glympse till Tony. Stod och frös häcken av mig förgäves sökandes vindskydd vid nåt fjuttigt lindträd i den lilla allén tunnisar nära vägen. Lekte engelsk glesbygd, nynnade på Kate Bush. Efter ungefär tjugo minuter dök den lilla Saaben upp med Tony, sesamkakor, mysjacka och kaffemedmjölk i. Bäst! Trots att jag hatar se Tony förkyld och icke-tränande (ja alla ni som tränar vet hur man mår och är mot omgivningen när man inte fått träna på ett gäng dagar) så är det ändå passande med hans bilburenhet just idag. Så nu är cykeln åter borta, inlämnad på Cykloteket för ekerfix och hjulrikt.

Men se där – jag har hunnit sätta på en kastrull linguini under tiden jag skrev det här inlägget. Ska få i mig mat och rycka upp mig. Imorgon får jag hem cykeln och kommer nog ändå vara för trött för att cykla tidigt på morgonen. Får kanske bli en crossrunda på eftermiddagen. Ändå söndag och allt, vill vara nycyklad men fräsch till SMACK:en, (kanske) Stockholmscup-GP:et och Skandisloppet nästa vecka.

Let’s eat them linguinis!

8 år ago 2 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
  1. Anna-Maria om Lådcykelpremiären.

    Vad kul och praktiskt med lådcykel! Hoppas den fortätter att kännas lika bra, om inte bättre, när du fått trampa…

  2. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack! :D <3

  3. Jonatan om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Spännande. Heja dig Katja!

  4. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack bäbis! Faktiskt så tänker jag på ditt ST; tänker om Anna har fixat ST - THE ST - nog…

  5. Anna Lindén om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Helt rätt!! Dör av awwwwww inför ditt projekt. Ser så mycket fram emot att poppa målgångs/årgångs-skumpa med dig och allt…

Bon courage! Puss, Katja

CYKELKATTEN