Det känns så himla annorlunda. Tomt? Ja, kanske känns det lite tomt utan en digital flygbiljett till min älskade apelsinö i den mobila fickan. Eller till något annat ställe som bjuder på berg, hav, klara färger, fantastiskt starkt kaffe latte (på dubbelespresso och med minimalt med mjölk, och i en liten glasmugg förstås) och torra prassliga ödlor som springer över vägen rakt framför ens hjul. Nu svär jag i min egen kyrka men det är faktiskt inte själva cyklingen som jag saknar just nu – utan den heta, saltstinna luftens och den oändliga horisontens evighetslöften.
Samtidigt vet jag att det är här jag ska vara just nu. Här hemma, med min Jonas och vår fantastiska bäbis som växer till sig dag för dag. Här är luften kall, och min hals är fortfarande något förkyld. Här är min lägenhet med sina slitna trägolv att trampa runt på. Här någonstans är vår nya lägenhet, den som vi inte hittat än men som vi letar efter i lugn och ro. Här lever min lilla familj och öarnas och apelsinöarnas evighetslöften får allt locka några andra i vår, för vi haft fullt upp med att skapa här hemma.
Så jag sjunger sånger om fjärran länder och havet och bäbisen dansar i magen.
