(med betoningen på a förstås hihi)
Hej snubblisar! Vadå snubblisar undrar ni nu, men det finns egentligen ingen annan anledning till det än att ni förmodligen snubblat över min lilla blogg. Har man inte bloggat på en månad så förväntar man sig inte någon trohet direkt heh
Igår skrev jag ett fett och inte lite blödande inlägg om tvåtusennitton. Eller snarare, om varför jag inte ville vara taskig mot tvåtusennitton. Precis som det ofta blir med texter där man vill få med mycket utan att säga för mycket så blev det snårigt och allmänt tungläst. Därför sket jag i att trycka ut inlägget. Gillade dock kontentan så den får ni
Inlägget om 2019. Kontentan
Jadu 2019. Jag skulle kunna välja att skriva ner dig rätt hårt. Om jag hade velat. Men jag vill inte.
För precis som 2017 och 2018 har 2019 varit ett år med vår älskade Ivar.
Så, nu vänder vi 2019 rumpan – lite suddigt sådär, min Canon är mer på dekis än mina neoprenskoskydd anno 2011 – och är glada åt 2020 istället.
För idag vaknade jag crisp, kittade upp mig i den varmaste färgen cykelnoir och gav mig ut på årets första runda!
Ute var det ruskigt vårligt. Klart, ljummut och inte särskilt kallt heller. På åkrarna hängde drösvis med bambisar som mumsade i sig något som bisarrt nog såg ut som färskt gräs.
Min rigg för dagen: boonen med lerdäck fram och randodäck bak. Ett fullständigt onödigt kombo på de torra landsvägarna men allt lite extra motstånd för träningens skull.
Målet: grannstan Enköping och saffransbröd i vilken form som helst. Och att känna på formen, efter att ha varit brutalt förkyld (nästan) hela lovet hittills.
Sällis: Bowie, Modern Talking, James och Prince i julklappen AirPods Pro (Jonas alltså <3). Även om ett av mina nyårslöften till mig själv är att cykla mer med (mänskligt) sällskap så pallade jag inte skaffa mig mänskligt sällskap just idag flåt
Cykelmojon: fantastisk! Jag kände mig glädjefylld och nytankad med hopp. Sjöng med i låtarna, tänkte på dittan och dattan men utan att grubbla för mycket och tillät mig att vara sådär simpelt nystartish. Herregu det måste man väl få vara ibland eller hur?
Här passerar en simpel nyårscyklist zoom zoom
Efter en obligatorisk felcykling som pajade mitt hastighetsmål ;'( anlände jag så till Enköping och fick mig mitt saffransbröd och en mugg cykelnoir dryck.
Cykelåret 2020 blev därmed invigt på ett klassiskt och tjusigt manér. Mötte dock inte en enda sportcyklist på vägarna. Var höll ni hus? Här höll jag iaf hus
Så nu kör vi 2020. Året då jag är tydligen 34, råkade fylla år igår också (tack för alla grattis i div kanaler folks)
I år tar Cykelkatten åter plats och det med en plan. Tiden är inne. Och tiden är cyklistens bästa vän, det är sedan gammalt. Det kommer att blir ett tufft och roligt tränings-, tävlings- och bloggår.
Och ni mina cykelhjältar kommer att översållas med det jag kan bäst – nakna och fängslande stories sprungna ur min passion för världens vackraste sport och så de om livet mellan rundorna.
xoxo
