cykla i västmanland

God söndagskväll kära läsare! Har ni fått något cyklat i helgen?

Jag kom till slut ut efter några dagars profylaktisk träningslöshet på grund av tisdagens förkylningskänningar. Till skillnad från huvudet som inte hade sovit så gott på grund av mindre glada tankar kändes kroppen helt okej. Kombot skrek distans och så blev det.

Det tog inte många hundra meter innan både crossen och Katja förvandlades till lermonster. Småbarnsmamma som jag är roade jag mig med att tänka på vem som egentligen äter mest sand – Ivar eller jag? Slaget ut på antal år leder nog jag ligan så länge…

Min tanke var en alldeles lagom reko träningsrunda, inte för kort men inte för lång heller. Jag varvade mindre asfaltsvägar med större och små grusvägar.

Den dova novemberfärgskalan; tystnaden.

Så vilsamt.

Grusvägarna bjöd sin novembervana trogna på mäkta tungmald cykling. Det kan inte ha sett nå blixtsnabbt ut, när jag matade på i den västmanländska vinden. Men vinden gjorde också att kläderna torkade snabbt. Ihop med att det var typ sex-sju plusgrader och ljummet bidrog det till att det kändes mer vårligt än höstligt att cykla idag!

Efter sisådär två timmar ute stannade jag ändå till för en tugga flapjack. Kom på att jag inte hade ätit någon lunch före, utan bara lite frukost. Ja ni ser ju på den något tomma blicken.

Några tuggor brittisk havrekaka (så står det på omslaget, eller egentligen står det brittiska havrekaka) gjorde sitt. Blicken fylldes åter med liv och jag gjorde de sista kilometrarna utan en tanke på vare sig käk eller varm dusch.

Med bara några kilometer kvar öppnades så himlaportarna. För första gången på flera veckor var det dock solen och den blå (!) himlen som visade sig och inte ännu mer regn. Men då hade jag redan stoppat ner kameran i tröjfickan.

Tack för en halv hunka finfina terapimil kära västmanländska slirvägar! I vissa lägen i livet betyder en vanlig himla distansrepa mycket mer än “bara” träning. Särskilt om det är så tungtrampat att varje kilometer ger dubbla endorfinpåslag per tramptag ;)

Hoppas att så många som möjligt ger höst(ute)cyklingen en chans – i det tungtrampade och skitiga sjunger hjärtat den alldeles särskilda rytmens sång.

Puss och här är stravan.

P.S. På tal om tystnad så har SvD gjort en vettig artikelserie om buller i allmänhet och om hur högkänsliga personer som jag upplever dem i synnerhet. Ett nog så viktigt ämne i dagens intryckstäta samhälle. Och jag – som får jämt förklara varför en sådan “glad och social” person som jag lider så oerhört av så mycket som utgör fullständigt normalt vardagsstök för de flesta – jo jag blir tacksam när “mina” egenheter kommer upp i ljus och bidrar till ett mer accepterande och icke-normativt samhälle.

Jonas och Jesper i rätt typisk västmanländsk terräng.

Glad fredag cykelvänner all around the world – hemmavid och utomsocknes! Planerandes söndagens distans (håller tummarna för att kroppen är helt frisk då) har jag kommit att tänka på hur det är att vara cyklist just i Västmanland aka “Sveriges närmaste glesbygd” .

För jo, hur är det egentligen?

🦌 Man har tillgång till ett fantastiskt vägnät. Visste ni förresten att det är magiskt och kan skifta med årstiderna? Är man en allroundcyklist som inte håller sig enkom på asfalten eller de uppcyklade stigarna så hittar man nya vägar hela tiden.

Vintertid byter vägarna skepnad.
Och vissa ovägar blir plötsligt till helreko vägar. Magiskt eller hur?

🦌 En annan grymmig sak är förstås Västerås smidiga läge geografisk sett. Är man som en annan sugen på att upptäcka nya platser, vägar, cykelbekantskaper och annat cyklish är kommunikationerna goda åt alla hållen

🦌 eller okej, kanske inte exakt alla hållen. Den där Mälaren är ju lite i vägen. Men det är också det fina – som cyklande västmanlänning har man aldrig långt till ett härligt afterbikedopp i Mälaren eller någon annan sjö (för övrigt något som min kära f d västmanlänning Grön Cyklist-Anna har gjort till en konst)

🦌 Det är konstaterat platt. Inte sådär extremt jätteplatt men tillräckligt platt för att man som landsvägscyklist ska längta till backigare ställen. Vilken tur då att vi är grannar med både Dalarna och Sörmland! Fast då får man cykla några mil. Och det fort…

🦌 och det är kanske därför vi producerar en hel del duktiga tempocyklister, triathleter och randonnörer.

Grymma Johanna kör Queen of Rocklunda

🦌 Är man en mountainbikecyklist är det inte fullt så platt här i Västmanland. Det döljs nämligen en och en annan ettrigt brant backe i skogarna… Och den brötiga miljön gör att det är både tufft och tacksamt att träna mtb här. Och arrangera lopp och SM-lopp på köpet.

🦌 Så vi har ju vinden. Alltid vinden. Den är vår följeslagare, vår backe-wannabe, ett extra cykelsällskap, en individ med en egen vilja som hon gärna använder både för att bestraffa och belöna oss på våra turer

Två som fattat det där med race och cykelkärlek –
svenska CX-proffset Ida och hennes Erik på Hässlo-GP :)

🦌 Vi har gott om urstarka motionärer men ganska ont om tävlingscyklister. Det är lite synd kan jag tycka som vet hur roligt det är att tävla.

🦌 På tal om belöningar så har man som västmanlänning aldrig särskilt långt till finfina cyklistvänliga fik här i trakten. Och då vi är typ mitt i bilbältet så kryllar det av sjyssta bensinmackar också.

Här är bara ett litet urval av alla fab cykelfik inom rimligt cykelavstånd från Västerås:

– Markan i Strömsholm (missa inte deras specialitet hästläpp)

– Magnifik, Drott, Fabian Flinks med flera finfik i Enköping (som förvisso ligger i Uppland men <4 mil från Västerås)

– Kopparlundens (surdegs)bageri i Västerås

– Gula Stallet i Målhammar

– Skeppshandelns Stenugnsbageri i Köping (deras laxmacka jag dör alltså)

– Elsa Andersons i Norberg

– Kuskens i Ramnäs

– Å-caféet i Skultuna

🦌 Tyvärr så har ju det där med bilbältet sina nackdelar också. Särskilt som landsvägscyklist i klunga blir man tyvärr lätt utsatt för provokationer och livsfarligt bilistbeteende av de med attitydproblem.

Starten på det omtyckta loppet Västeråscykeln är alltid en härlig upplevelse!

🦌 De flesta som är klubbanslutna är medlemmar i Västerås Cykelklubb, en anrik förening som har arrangerat ett och annat episkt lopp och som kan stoltsera med fantastiska motions- och träningsledare inom flera grenar. Ni glömmer väl förresten inte att läsa herr Ordförandes eminenta cykelblogg?

🦌 Som västmanlänning blir man lite extra glad när man hör Roberto Vacchis muntra stämma förkunna cykelsportens sång irl eller på teve – Roberto har nämligen tävlat för Västerås Cykelklubb en gång i tiden.

Heja Västmanland!

🦌 Man är bortskämd med många bra cykelbutiker, både kedjor och ett gäng fristående.

🦌 Som deltidsstockholmare uppskattar jag närheten till Stockholm och dess cykelevenemangs och cykelsällisutbud.

🦌 Till skillnad från de nordligare trakterna så kommer perioden av laglig djurskjutning rätt sent till våra trakter. Vilket innebär att vi cyklister har höstens grannaste period för oss själva.

🦌 Cyklar man i skogen nära Westeros man får akta sig på diverse kungar och drottningar som slås om några himla stolar och är livrädda för vintern. Herregud, börja cykelträna med er så har ni inte tid med det där spelet ni håller på med ;)

Nu får vi nöja oss med de här sakerna, kommer jag på mer så uppdaterar jag. Hur är det att vara cyklist där ni bor? Berätta gärna!

Visste ni förresten att Västmanlands landskapsdjur år Bambi… nä, menar rådjur förstås? När jag cyklar i bergen utomlands brukar jag låtsas om att bergsgetterna är själarna av alla gamla cyklister som har lämnat en bit av hjärtat i bergen. Här i Västmanland blir går man och blir istället ett vackert rådjur eller en ståtlig hjort.

Söndagsterapi på tysta höstvägar

Hur är det att vara cyklist i Västmanland?