Hej.
Strax innan Hoppis föddes och när Garderoben (lägenhetens första och största riktiga förvaringsmöbel) äntligen blivit färdigbyggd gick jag igenom cykelklädbeståndet. Sorterade ut och slängde det gamla utslitna inte-Myrorna-dugliga, hängde upp de finare tröjorna och stuvade in ifall-att-kläderna i garderobens ”cykelklädfack”. Det slog mig hur lite cykelkläder jag äger och hur få av de plaggen jag äger som jag faktiskt cyklar i…
För att vara känd för att vara en _något_ stilbesatt cykelbloggare så har jag en ganska så statisk cykelklädstil om jag får säga det själv. Hur mycket jag än älskar att följa och gilla en massa cykelstilkonton på Instagram (ska vi göra ett inlägg om de snart? Länge sedan jag kom med ett länktipsinlägg men jag har inte bloggat från annat än mobilen en endaste gång ända sedan Ivar föddes) så klär jag mig själv i samma trasor om och om igen. Tills de blir så gamla att jag blir så illa tvungen att köpa nya som ser likadan ut… och på tävlingsdressidan – tills jag byter klubb/lag att tävla för eller att klubben byter sponsorer och en blir så illa tvungen att sluta visa upp de gamla sponsorerna på loppen.
Här skulle jag kunna vara lite PK och dra till något om att det beror på att jag tänker på miljön men tyvärr, i grund och botten handlar det mest om att jag är lat, bekväm och avskyr att gå i affärer. Och är väl inte så förändringsbenägen av mig heller? En konservativ typ helt enkelt. Kompenserar med att byta hårfärg och humör rätt ofta i och för sig så helt stiff är jag då inte.
Det intressanta är att min klädstil på cykel följer min stil i övrigt – ett slags stel men ändå feminin elegans som visserligen bejakar innovationen, bekvämligheten och friluftstänket men utan att riktigt bekänna sig till det hurtigt sportiga (herregud vad bajsnödigt det låter när jag läser det själv, men det är ju typ så det är). Det är tennis-igt, ridsportigt, punk-brittiskt med en liten stänk av rivieran-franskt, syntigt och retro utan att vara för mycket second hand från 70-talet. Dessutom är jag hemskt känslig för när ”alla” börjar med någonting som jag kört med ett tag (som säg cykelskor med snörning, eller rakrörade helsvarta och gärna tyska kolfibercyklar). Då om något uppdaterar jag stilen för att inte vara ”som alla andra”. Som när jag vägrade Depeche Mode för ”alla” inom Stockholms alternativa kretsar fullkomligen dyrkade dem, eller som när jag vägrade glo på Titanic för ”alla” mina tjejkompisar var besatta av rullen och på den tiden sliskige loverboyen Leo.
Så. Omoget.
Men sådan är jag då och man är väl vuxen nog att acceptera även sina barnsligare sidor eller hur?
Hur som trivs jag bra i min stil. Tighta figurnära tröjor i mörka kulörer – blekfisen jag gör mig bäst i mörkt – alltid svarta bibs och gärna med avskavd (icke-synlig) logga, supervita (på landsväg) eller helsvarta (på cross eller MTB, fast helst kör jag vita då också) strumpor, ett par svartlinsade holbrooks på näsan, någon silkesscarf för att mjuka upp det hela, tjocka bakfickor eftersom ingen sadelväska kommer på tal på icke-övernattningsdistanser och så någon mindre rundformad hjälm som pricken över det krokiga (en vill ju sitta så droppat det går) i:et.
När jag ska tävla är det alltid en liten stilkamp som utspelar sig inom mig. Kommer jag att klara av att känna mig lika elegant som ”på fritiden” i tävlingsdressen? Ibland går det bra – ibland inte. Ett år för inte så länge sedan led jag något jävulskt av att det årets klubbtröjas passform inte alls var gjord för min kroppsform. Det kändes hemskt att bli fotad och jag ville inte ligga i utkanten av klungan för att slippa synas. Jag vet att det låter stört men sådan är jag. Tack och lov lät jag inte tröjans dåliga passform förstöra min säsong utan gjorde i alla fall några bra race trots att jag dog stillöshetsdöden varje gång jag stod på startlinjen.
Skratta den som skratta vill. Men min stil är min borg – min fästning – min ritual – min uniform – precis som själva påklädningsprocessen. Snabb, snygg och och fri från vardagskatjaryggsäcken vill jag känna mig när jag ska hoja. Bort med bekymren! Bort med de dumma tankarna. Bort med spöken. Låt ekrarna sjunga.
Tack och lov är jag inte ensam om att bry mig _något_ om hur jag ser ut. Vi är ju ”några” stycken inom sporten och i min kompositets som gärna lider med stil och tar våra cykellooks på största allvar även om vi själva gärna driver med denna vår inställning.
Igår fick jag förresten hem min lilla pushpresent (en cheesy amerikansk grej, kvinnan får av mannen en present för att hon varit så duktig och krystat ut bebisen) till mig själv. En midnattsblå Classic Jersey II. Mitt livs tredje långärmade cykeltröja. De två första har helt enkelt hål på ett gäng ställen av all slitage :’( Tack coach Tony som levererade den – du ser kanoners ut i din old gold-variant.
Här ska det lappas, lagas och återställas. Gamla cykeltröjor och mammakroppen. Så som det känts ”där nere” och så länge sedan som jag satt på cykel kommer jag att få lida för att få upp en någorlunda form… Tur det går att lida med stil i alla fall. Så viktigt att känna sig fin när kroppen är som överkörd av en ångvält efter denna förlossningen.
Fin på foto i alla fall.
Och när man sorterat bort alla ”munnen vidöppen saliven rinner ner och en bit av energikakan har fastnat i ögat”-korten.
Puss
från amningsfåtöljen, med blicken över min nya fina tröja som förorsakat detta utlägg
