Skickade efter några porträttdagerrotyper – tack Jonatan!
1. förpepp vid starten
2. gör bort mig vid starten
3. tar äntligen rätt spår i vurpbacken
4. ska ta mig an den dära springtrappan
Hej. Nu kommer den – racerapport Göteborgscrossen som kördes på min nya rödlackade Ridley X-Fire, testad en gång innan (alltid skönt med en disclaimer aight?)
Göteborgscrossen dag ett.
Vårt lilla gäng om fyra tävlingsskallar anlände till Göteborg sent på fredagskvällen efter det obligatoriska matstoppet i Laxå (som borde ha “Laxå – försörjer cyklisterna!” som slogan). Kvällste och nattedags. Göteborgscrossens första deltävling skulle köras dagen efter.
Vi vaknade till strålande sol! Eller okej, det gjorde vi inte eftersom vi sov nere i en källarlägenhet men vi visste att det var skönt ute. Efter den klassiska grötochägg-tävlingsfrullen och en rask promenad rullade vi upp mot Slottsskogen på Göteborgs fantastiska cykelbanor. Förra året hade jag tagit en annan, mycket lugnare men också backigare väg förbi Chalmers men nu cyklade vi förbi Ullevi (ingen Springsteen i sikte dock, vet inte vad han gjorde just denna helg) och på den flotta Vasagatan. På mig hade jag min nya crosskroppskondom, raphavindisen och inga alls ben- eller armvärmare, sug på den du hösten! Det blåste snålt men vad gjorde det – vi skulle ju crossa.
Banan var lika rolig som utmanande. De hade verkligen lyckats få till det. Banan innehöll ett backigt mtb-ish parti i den brunjordade Slottsskogen, en springtrappa, pumptracks, hopphinder, en babygrusvall, en liten “vägg” till springbacke, tungtrampad gräsochlerkleta, ett par snabba asfaltsrakor och så de klassiska rullgruskurvorna, kanske den tuffaste utmaningen för lillfegisen mig.
Jag började med en kopp slät svart kaffe och två vurpor på första träningsvarvet. Den första skedde i den första skogsnerförslöpan. Jag hade valt fel spår och lyckades inte styra rätt ut ur kurvan vilket resulterade i ett klassiskt OTB då framhjulet hade fastnat mellan två stenar utanför avspärrningen och jag flög ut och landade med handen före. Ingen handled bruten pust pust och ramen hel ännu mer pust dock lite småskämmigt att ligga där och inte riktigt komma upp samt den brutna avspärrningspinnen förlåt arrangörerna :( Den andra vurpan skedde också i skogen, som sagt så fick jag inte riktigt pli på cykelstyrningen (större ram, ovana etc.) och ramlade mitt i en simpel kurva under tiden min göteborgskompis Jonatan kom med goda kurvtagningsråd haha. Nåväl dessa vurpor var också de enda vurporna under helgen så tur de skedde under träningen!
Starten, tio damer, varav två tävlande i seniorklassen, jag och en till. Resten tävlande i elitklassen. Grymt starka tjejer jag minns från förra året. Många nästintill proffs, samtliga har idrottat i många herrans år. Jag har inte en chans mot de flesta av dem, de spelar i en annan liga, men som novis har jag en tydlig målsättning – att bli bättre och bättre och närma mig de starka så jag kör med ett stort leende.
Jag gör en usel start. Jag gör ofta usla starter på crossen. Jag måste träna starter, tror fan det är nåt mentalt som brister där. Kanske nervositeten, brukar göra helt okej starter på hemmabanan. Ligger sist men rakan är asfalterad och jag är rycksnabb så jag kommer ikapp tjejerna strax före gruskurvorna. Sedan ligger jag i svansen och försöker köra om dem längst bak. Det tar ett tag innan benen och lungorna vaknat till liv men efter nåt bentrögt varv har jag kört om två tjejer. Nu har jag bara en uppgift och det är att hålla min plats och minska avståndet till de där framme hela tiden. Inte ramla, inte göra några grövre misstag. På rakorna närmar jag mig de där framme. I teknikpartierna – som trappan och framför allt den påföljande påhoppningen – tappar jag hopplöst. Jag är lite stressad så tekniken finns inte riktigt där. Bär inte cykeln på rätt sätt. Snorar ner mitt ena växelreglage så det blir ruggigt hal. Men har förbaskat kul, förutom när jag nästan står stilla i gruskurvorna och skäms å mina fega vägnar. Märkligt egentligen, är kurvorädd på asfalt för att jämföra. Får många hejarop. Crosspubliken är den bästa publiken <3
Kommer i mål som total klungsjua, vinner seniorklassen och en sensuellt mörkröd Trek-pump. Önskar förstås att vi vore fler på pallen men är mest nöjd över att jag kört bra mycket starkare och snabbare i år än förra året. Äter en gudomlig brie- och valnötsbaguette från fiket och tittar på eliten. Solen fortsätter stråla och vi köper helvetiskt god grillad kyckling som vi trycker i oss väl framme i övernattningslyan.
Göteborgscrossen dag två.
Jag har sovit grymt gott trots märkliga drömmar. Benen är sega som sig bör. Jag fixar gröten och äggen och myser med Nadjas bäby. Sedan kittar vi upp oss, denna gången blir det “vanliga” cykelkläder aka mina snygga kurbitsbraxx och den blårange klubbtröjan. Råkar ta den gamla herrmodellen som alltid åker upp men tänker inte hindra den från att fixa mig en kalasfin crossdag.
Ute är det råare, trots att solen skiner lika starkt som på lördagen. Jag rullar och rullar med en enda tanke i huvudet – låt mig inte stumna idag. Väl framme i Slottsskogen får vi veta att banan är likadan som igår så när som på trappinslaget som är ersatt med en brant backe vid sidan om. Det är både småtråkigt (men förståeligt, alla som nånsin jobbat med en bana vet vilket jäkla jobb det är att lägga om den) och tryggt. Nu behöver jag koncentrera mig enbart på körningen. Jag har tagit till mig Ankis nu får du lova mig att bära cykeln ordentligt när du springer!-uppmaning och tänker prompt göra rätt, även om det skulle kosta mig mer tid.
Tävlingsförloppet skiljer sig inte mycket från gårdagens. Jag gör ännu en usel start (för låg växel, får inte in skon m fl dummieklassiker) och får åter köra om ett par tjejer. Gårdagens seniormotståndare är tyvärr inte här men jag har en annan senior samt en elitåkare bakom mig. Benen är bra sega men tekniken är bra bättre så det jämnar ut sig. Efter ett par varv känner jag av slitenheten och åker därför med ett stort leende upprepandes jag älskar att cykla jag älskar att cykla inombords. Plötsligt är jag i mål, skitig och uppriktigt lättad över att racet är över. Snackar lite med folksen jag känner, säger tackochhejdå till Nadja och hennes lilla familj som varit med och tittat till oss, hejar på eliten, tvättar Ridleyn. Tar god tid på mig så IPns damduschrum är tom och duschningen är långsam, varm.
Och plötsligt sitter vi i bilen på väg hem till Västerås och är glada och rejält utpumpade. Alla fyra har gjort bra ifrån sig, alla fyra har vuxit och blivit starkare sedan förra året. Jag ler lite försiktigt och längtar redan till nästa tävlinghelg i Uppsala och i Västerås.
Puss!