CYKELKATTEN

cyclocross västerås

Katja om cykel

Om cykelstölden, änglarna och sorgen

av Katja 5 år ago
skrivet av Katja

Flåt fåfäng men knäppte kortet ståendes i mackkön – motorsportsgrabbarna stod och dreggla åt trekkisen, sedan kom deras pappor och dregglade de med :))) *litet plåster på såret*

Hej.

När en cykel stjäls en är det inte “bara” ett dyrt träningsredskap som tas ifrån en. Det är en bit av ens hjärta, ett stycke ens livshistoria och en bit av ens livsglädje som separeras från en. Cykeln är ens vän. För precis som Dan i gruppen Vi som älskar mountainbike uttryckte det: För oss som cyklar blir ju nästan cykeln en god vän. Man cyklar aldrig själv för vännen är med.

Knappt en timme efter att jag hade bloggat gårdagsinläggets glada ord om att jag skulle just ut och cykla distans (årets första långdistans på torr asfalt!) och fundera ut ett namn för vår nya lägenhet – knappt en timme efter att jag hade hyllat vår lilla Bomansgatan – så stals min bästa, dyraste och enda bockstyrade cykel, min nyfixade Ridley X-Fire, två meter utanför vår lägenhets dörr. Från trapphuset. Mitt på ljusa dagen. Under de max fem minuterna som cykeln stod obevakad inomhus. Under den lilla stunden jag skulle stoppa om Ivar, dra på mig hjälmen och skorna och traska ut ur lägenheten. Jonas hörde något, sprang ut och cykeln var borta. Jag förstod ingenting. Drog av mig skorna, hjälmen och handskarna och la mig ner bredvid vår varma bebis i storsängen under tiden Jonas sprang och sedan bilade runt i närområdet i ett svagt hopp om att kanske hinna ikapp tjuven.

Det kändes helknäppt. En cykelstöld inomhus i vår lilla bostadsrättsförening? Vem i helskotta kunde tjuven vara? Någon som kände någon? Någon som strök omkring med flit? Någon..? Äsch. Det spelade egentligen ingen roll men ändå så gick tankarna just så.

För det är nog det som är den värsta påföljden av allehanda tjuveri. För varje stöld så rubbas ens tro på mänsklighetens godhet något. Vare sig man vill det eller inte. I studens hetta frågade jag Jonas men hur ska vi övertyga Hoppetuss om att tro på människorna när vissa sabbar det så för andra? (det kommer förstås att gå alldeles utmärkt, det vet jag själv men ni vet hur det känns i sådana stunder)

Nåväl. Vad skulle jag göra? Jag hade ju längtat efter att få sprätta utomhus hur länge som helst. Det var bara att langa fram en assaver och hoppa på min andra… nu enda sportcykel – trekkisen.

Oändligt tacksam över att ha den att cykla på begav jag mig till första bästa stigen in i skogen, den vid Hökåsens motocrossbana. Jag ville inte tänka, bara köra. Distansplanerna hade skitit sig men jag tänkte i alla fall snurra runt ett tag och typ, finna nya och gamla stigar med målet att bli trött. Vid ett stigskäl (inte kan man väl säga välskäl om stigarna?) så stannade jag till för att komma på vilken väg jag skulle ta. Plötsligt så hördes några kända röster –

ut ur skogen uppenbarade sig Grannen (!), Helena och en som senare visade sig heta Anneli och djävulskt duktig uppför.

För efter lite snack bestämdes det att jag fick hänga på och det var ju tur att jag gjorde det. Eftersom jag inte hade cyklat med sällskap på… oj… jag kommer faktiskt inte ihåg hur många månader det hade gått? så fick jag koncentrera mig ordentligt. Det krävdes inte många hundra meter innan jag blev lite svettigare, lite skrattigare och lite mindre mörk i sinnet. Hörni Grannen Helena och Anneli – vet ni att ni räddade mig från att typ, spd-vurpa med flit i den hästskitigaste pölen för att döva cykelförlustsmärtan? Just så. Era små stigänglar.

När jag var hemma och cykelruset hade avtagit blev det åter tomt i själen. Eftersom jag lagt upp skriet efter förlusten i mina två favvocykelforum på Facebook så hade det droppat in hundratals kommentarer från medcyklisterna som brydde sig. Jag läste (och fortsätter att läsa, ni är fantastiska mina vänner) varenda en av dem, sög åt mig alla tipsen och idéerna och det blev åter lättare

för så länge vi som bryr oss om och känner för varandra finns så kommer inte ondskan att vinna. Punkt.

Men nu kvarstår faktumet – Katja är för första gången sedan hon började sportcykla utan en bockstyrad cykel och det är hur trist som helst. Hela tanken med Ridleyn var ju att använda den som asfalts-/cykelkärracykel sommartid och som tränings- och tävlingshoj under höstens crossäventyr. Med mammaledigekonomin och tidsbristen hade cykeln utgjort en perfekt allroundvän i år. Och så var den ju så vass och bra helt enkelt.

Nu återstår arbetet med polisanmälan- och försäkringsanmälan (här har förresten Anna skrivit ihop ett gäng tips till er i samma sits, usch att det ens behövs va?) och så håller vi tummarna för att jag får tillbaka någonting för cykeln och dess komponenter.

Under tiden letar jag en cykeldeals och påbörjar sparandet till en ny bockstyrig individ.

But I still miss someone

och förstår nog fortfarande inte riktigt vad som har hänt. Ännu ett avsked. Fan på att behöva orka sådant. Puss.

5 år ago 1 kommentar
1 FacebookTwitterLinkedinEmail
CX och gravel

Luciahelgmyset!

av Katja 8 år ago
skrivet av Katja

Eva tog massa grymma bilder – tyvärr förstörde Facebook kvalitén nåt men:
1) Cantibromsar gör att man får en lååång stoppsträcka inför stocksisar
2) Anna kämpar upp den något tunga Canyonpjäsen i supersandbacken, tur Anna har lätta ben!
3) Supersandbacken ger en tom blick och sexigt öppen mun
4) Starten… Kan ni hitta mig?
5) Björn och Markus besegrar stocksisar!
6) AK kan konsten att sitta i tempoläge även på MTB :P
7) Mr Helgmys himself!
Vann herrklassen gjorde förresten banchefen. Typiskt Tony!

Hej. Måndag och blogg igen, är ni utvilade? Jag är skönt mör i benen. Äntligen cykelhelg! I lördags körde vi som bekant Luciahelgmyset efter Johans fantastiska påhitt om extrainsatt cross – alltid rätt! – med välgörenhet som högre syfte – alltid rätt det med! Jag hade ju precis friskförklarat mig ordentligt (och ja, hade suttit hemma ett par dagar extra bara för att) men cyklade ändå till Gropen med noll krav i sikte. Hade med mig en extra tröja, cxswedenmössa (självklart!) och sköna vantisar. Väl efter provvarvet som jag ändå körde när jag ändå var på plats stod jag plötsligt på startlinjen och tänkte att jag ändå kör myset när jag ändå är uppvärmd och känner mig helkry. Efter klassisk katastrofstart körde jag ändå om ett gäng crossies och lyckades för en gångs skull mosa mig genom zonhoven-zonen utan att ens försöka vurpa, pust. Och plötsligt kände jag inte för att ta det så värst lugnt längre. Äsch då, benen kändes pigga och även om jag med flit höll igen lite för att inte börja med att rispa ihjäl de svaga luftrören (hur många är det förresten? Världssämst på anatomi)så flöt det på rätt bra. Jag körde på och njöt som tusan. Åh herregud jag var ju på cykel igen! Inget annat spelade egentligen någon roll även om det förstås var lite extrapeppande att köra om ett par medmysande till. Tyvärr gjorde jag bort mig zonhoven-zonen i de fyra resterande varven (vi kör fem) vilket förstås segnade ner min framfart men äsch, fick en bra placering, bästa dam, inte sämst herre heller, ja ni fattar – rätt så nöjd sjukling ändå. Det bästa kom dock efteråt! Johanna med familjen, Jenny, Eva och några till (?) hade fixat superfika. Alltså fika är alltid mums men det blir extramums när man inte förväntar sig fika aight? Så fatta glädjen liksom. Plötsligt radades ömsom kakor ömsom glögg ömsom pepparkakor upp framför oss frusna crossies. Så fett. Överskottet gick till Musikhjälpen – vart annars?

Fantastisk tillställning och ytterligare ett bevis på att cross för folks samman. För ännu mer crossglädje med hjärtat på rätt ställe – läs Annas rapport från Luciawåfflan. Tänk om man bodde nära och kunde kört båda.

Igår utsatte jag mig för dubbdistans men det får bli ett eget inlägg.

Vad gjorde ni för skoj i helgen? Puss!

8 år ago 2 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
CX och gravel

Två vurpor, kedjehopp och tallkramar.

av Katja 8 år ago
skrivet av Katja

Pics: Wetso på Linkans mobil

Helgmys alltså, lika oförutsägbart som tjusigt, underbart spännande syssla – lika roligt varje gång (förutom den där första då när växlingen var paj på crossen men det glömmer vi). Lördagens Helgmys bjöd på soft väder och kanonpådrag – hela tjugotvå cyklister från diverse små- och storsocken ställde sig på startlinjen. Vilket grymt jobb av Johan och Tony. Jag missade självklart de tre uppvärmningsvarven men var ändock rätt så varm efter ett gäng kilometers hetscykling. Kände mig trots knaper sömn rätt så pigg ändå och satsade på att hävda mig någorlunda. Drömmarna grusades när jag vurpade och sprätte liggandes, i den berömda zonhoven-ish på-skrå-sanden. Vurpade där ännu en gång efter två varv. Låg ändock stadigt bakom Grannen och siktade på att flåsa till i hans nacke ordentligt när den drömmen grusades med strax efter springbacken då min kedja hoppade av kassetten lika lätt som vore den en balk. Fan också, fick stå och pilla med det i vad som kändes en herrans massa sekunder. Så himla irriterande. Deppade nästan till. Satsade på att förbättra min teknik och fixade den lilla runt-tallen-i-sanden (allt i Gropen handlar om sanden)-kurvan. Kramade nästan om tallen under nedförsåkningen. Kom inte sist men tyvärr lite långt bakom Grannen – som förresten gjorde ett kanonrace med tanke på sin första gång på crossen.

Kan bara ser hur irriterade ni som inte kört Helgmys än på mig som drar interna tekniska partier och ni ba fattar noll. men tankesultan som jag är så har jag förstås en tanke bakom det – jag vill ju förstås att ni kommer och kör med oss så ni verkligen upplever Gropen! Nästa – och sista (under hösten i alla fall, lär bli nån vintercross men var har vi inte bestämt än) chansen att racea i Gropen är om två veckor alltså lördagen den 22 november. Samma dag som jag håller i min traditionella cykelfest, men det berättar jag om sen.

Helgmyset avslutades med att vi Västerås cross fantomerna* bjöd på Tonys kladdkaka (mums), Katjas kaffe (mums) och Johans cykeltvätt (plums!). Sedan var det bara att korka upp och spetsa glöggen och njuta.

* särstavas med flit, red. anm.

8 år ago 0 kommentar
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Allmänt om träningCX och gravelCykel

Första CX-passet nånsin

av Katja 9 år ago
skrivet av Katja

2014-09-16 19.23.30 2014-09-16 19.22.43 2014-09-16 19.22.05 2014-09-16 19.23.15

Bilder: T. Carlsson

Okej, nu får ni dras med en bildserie som ser ut att vara tagen av en spionerande skurk strax efter kriget, men det var lite mörkt, fotografen satt själv på cross och ja, det blev som det blev men jag gillar dem :)

Igår körde jag cross för första gången!

Det var skitkul. Jag hade liksom vetat att det skulle bli kul också. Känslan var magnifik. Jag gillar mtb, det är ett roligt och svettigt och häftigt komplement och jag kommer att fortsätta träna mtb och försöka bli rätt så bra på det med etc. men cross är så mycket mer Katja – med bockstyre, kulturen, tävlingsupplägget och allt. Men det hade jag ju förstått redan när jag började titta på cx-races på TV och irl för ett par år sedan.

Hur som!

Igår begav jag mig till Hökåsen-Gropen med enbart ett mål: att rida in Cuben och lära mig hur den dära maskinen med singelklinga fram och SRAM fungerar. Det kändes ovant förstås. Dels sittställningen. Mer höghus än på racer förstås, mindre höghus än på mtb… förstås? Eller..? Växla också, tog ett tag innan jag fattade det där med ett hack – två hack… Kändes märkligt också att jag fick veva på som tusan för att få upp skaplig fart på landsväg men väl ute i terrängen fick jag verkligen använda styrkan i benen för att ta mig uppför backarna. Där saknade jag nästan (men bara nästan) de lättare mtb-växlarna som tar en uppför vilken backe som helst typ bara man vevar tillräckligt snabbt haha. Efter ett tag fattade jag grejen och körde uppför den dära sandiga backen ett gäng gånger för att plåga benen.

Kvällen ägnades mest åt att snurra runt där på banan och leka med växlar, kurvor och andra skojsiga moment. Det skönaste momentet var att trycka på som attan på de packade skogsstigarna. Och känna hur fint blockstyret reagerade på svängar. Det jobbigaste momentet var helt klart sanden. Dels i kurvorna förstås men också nerför. Det är fanken slirigt i sanden nerför! På mtb så går det i alla fall att “sjasa” sig nerför – då tackar man de svampiga tjockdäcken – men crossdäcken är ju smalare och slirar lättare. Blev alltså inte riktigt klok på den dära sanden igår men är inte speciellt besviken. Kom igen, första gången på en helt ny typ av hoj, är ändå glad att det kändes relativt kontrollerat detta körande. Backen tar jag itu med en annan dag, så som jag gjorde när jag var ny på mtb.

Underbar kväll, allt som allt. Det återstår många, många teknik- och träningstimmar innan jag kan börja hävda mig på nån som helst crosstävling (ah men bara den dära hoppa på och av-biten) men jag är full av hopp och motivation. Johan kan förvänta sig ett gäng tusenlappar på kontot och Cuben ska få en skönare sadel.

Vet ni förresten – jag har äntligen nytt träningsvärk i benen! Undrar hur benen kommer att må under kvällens mtb-träning…

9 år ago 5 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
CX och gravel

n+1

av Katja 9 år ago
skrivet av Katja

Cuben vid den dära ökända Gropen. Bild från Johans blogg

Alltså så himla himla uppspelt men också oroad ni vet som man är när man får leka med ny cykel som nån annan haft och ställt in efter sin kropp etc.

Förstår att alla ni var upptagna med att rösta ut smygrassarna ur riksdan igår men vissa av er såg kanske att jag twittrade ut en liten bild på en viss Cube med vitt styre och singelklinga fram!

Cuben som har gett både Åsa och Johan ett helt gäng finfina placeringar, vurpor och annat cxy skoj.

Den blir kanske min i höst.

Och jag ser så fram emot att rida in den! Med start imorgon, nu har jag varit fartlös i dagarna tre så jag bara måste cykla av mig på racern nu när vädret är sådär vackert sensomrigt fortfarande.

Till att börja med så måste jag byta sadel. Jag tror jag börja med att slå på min gamla smala mtb-sadel som ändå är bredare än den som sitter på Cuben nu. Samtidigt så är ju cxande lite stötigare än hardtail-mtbande så egentligen borde jag satsa på bred skön sadelfåtölj på crossen. Vilket jag förstås tänker göra men jag måste banne mig provcykla hojen först och dessutom i sin rätta miljö.

Sedan det där med sittställningen. Jag och Johan är ungefär lika långa men han har något mindre ond rygg än jag. Dessutom är det ju lite scary att som crossn00b sitta för framåtlutad i den bistra västmanländska terrängen med sina fasansfulla sandbackar och annat otyg…

Men nu målar jag fan på väggen. På med ny sadel och så kör jag imorgon.

Nästa helg är det ju episk crosstävling i Hellas, ett fantastiskt tillfälle att både göra bort sig och göra det i TV dessutom, och vilken cykelkatt missar nåt sånt?

9 år ago 4 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
  1. Anna-Maria om Lådcykelpremiären.

    Vad kul och praktiskt med lådcykel! Hoppas den fortätter att kännas lika bra, om inte bättre, när du fått trampa…

  2. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack! :D <3

  3. Jonatan om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Spännande. Heja dig Katja!

  4. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack bäbis! Faktiskt så tänker jag på ditt ST; tänker om Anna har fixat ST - THE ST - nog…

  5. Anna Lindén om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Helt rätt!! Dör av awwwwww inför ditt projekt. Ser så mycket fram emot att poppa målgångs/årgångs-skumpa med dig och allt…

Bon courage! Puss, Katja

CYKELKATTEN