Hänger lite med Super-Anna i starten!
Alla kom, alla frös, vissa segrade.
…fast nu med facit i handen (hatar det uttrycket) så borde jag stannat hemma på Örgryte och gosat med Nadjas baby-Levi istället. När jag vaknade på söndagsmorgonen var både jag och mjukispandan klibbiga av feberliknande svett. Struntsamma, tänkte jag peppt, är väl mest andra tävlingsdagen-hypokondrin! Men kroppen kändes slö och i halsen hade något bosatt sig som inte riktigt ville ut varken efter tandborstningen eller skållheta kaffeklunken. Det där med att känna efter är en svår konst – och efter en kanondag på SM så trodde jag helt ärligt att jag var lite sliten men inte mer.
Så jag upprepade uppvärmningssuccén från lördagen, fast denna gången hittade jag till Vallen utan att behöva rådgöra med fem göteborgare. Lite tråkigt i efterhand, borde låtsats vilsen, trevligt folkslag dessa! Benen rullade men inte mer. Försökte dra igång rage med hjälp av musiken men det hjälpte inte heller. Nåväl tänkte jag, jag kommer väl igång när jag ser banan och girlsen och den episka cheesecaken i fikatältet.
Skallen är dimmig, halvvägs till starten känner jag att det är lite väl varmt och skönt och lillhuvvet och kommer på att jag fortfarande har kvar min cxsweden-mössa på mig. Vänder, drar på hjälmen, glömmer att släppa på trycket på bakdäcket.
Blir lite gladare ståendes på startlinjen, snackar skit med tjejerna. Fryser som tusan, vill inte ta av mig värmejackan jag lånade av Tony. Till slut måste jag ta av den med, fryser ännu mer. Starten går men min hjärna är sirap, orkar knappt tänka, fumlar med trampen, får sämst start ever, och så fortsätter det. Ingenting funkar. Jag har ingen ork, ingen mojo. Varenda minut är en kamp mot DNF-demonerna och ingen jäkla bon courage-mantra hjälper mig på traven. För mycket tryck gör att jag slinter och fumlar i skogspartiet – samma som jag kände mig graciös i under gårdagens SM. Jag orkar knappt ta mig över balken, jag fastnar i leran, jag stannar nästan upp i sandkurvorna och jag sladdar pinsamt mycket i gräset. Jag lider, innerligt och inte ens med stil. Efter ett par varv inser jag att jag helt enkelt är förkyld. Saken blir inte bättre av alla hejarop (jo alltså jag är väldigt tacksam det är inte det men en känner sig än mer usel när folks hejar och tror att man gör sitt bästa när man mest, överlever typ). Till slut blir jag varvad, kramar grymma Åsa grattis till hennes fantastiska vinst, duschar och sätter mig i bilen där jag skakar tänder medan jag väntar på att herr prestige ska köra klart så vi kan packa ner allt i bilen och lämna Göteborg.
Väl i efterhand är jag inte bitter. Jag är förstås ledsen över att jag blev sjuk och mådde piss och därför inte gjorde bra ifrån mig – men nu har jag i alla fall en liten aning om vad jag är kapabel till när jag faktiskt är frisk. Mer träning, bättre form, snyggare förberedelser, denna cupen har varit otroligt lärorik och jag längtar redan till nästa höst. Då jag faktiskt vet vad det handlar om och kan träna och förbereda mig på ett förhoppningsvis mycket bättre sätt.
Tack alla ni som hejade!
Puss!
