CYKELKATTEN

Corona

Between the rides

När jag blev rädd för att dö ifrån dig när du behövde mig som mest.

av Katja 2 år ago
skrivet av Katja

När du väl läser detta är du troligtvis så pass stor och påläst att du vet vad coronaviruset handlar om… har handlat om. Tänker jag efter så vet du med störst sannolikhet bra mycket mer om det än jag gör 2020. Bespar dig och internet ännu en visa om epidemins historia, frammarsch och vad det inneburit för oss i lilla stora landet Sverige. I efterhand så kommer jag nog att främst minnas tre saker. Ett att våra medmänniskor blev arbetslösa och våra städer livlösa. Två att det fanns de med tillräckligt med meningslös energi att gnälla på oss som sa corona istället för cåvinitton trots att alla vet att det är same shit som avses.

Sak tre kommer här.

corona akuten

I tisdags hamnade jag på coronaakuten på Västmanlands sjukhus i Västerås. Då hade jag haft svårt att andas och nästan drunknat i panikångestattackerna som hade börjat i söndags och gjorde att jag fick hålla i barnvagnen som en rollator för att inte tappa fotfästet.

Dessa ben är nu garanterat coronafria. Antikroppstest nästa.

På sjukhuset gjorde de det enda rätta. De tog mig och symtomen på allvar. De lät mig dra mina dåliga överlevnadsskämt medan de tog hundrafemtio prover på allt det väsentliga, hjärtat, lungorna, blodet, skallen. De stack och kände och tryckte och räknade och tvingade mig till både situps och avslappning. De agerade som empatiska drottningar och kungar av modern vård.

Och de nickade tyst när jag gång på gång försökte få fram att jag var mamma. Varannan vecka på papperet men varje sekund i hjärtat. Och att jag hade varit så rädd att dö ifrån min lilla son när han behövde mig som mest. När ansvaret var som störst.

Efter utskrivningen och en uppriktig undran hur det kom sig att jag kände mig sjuk trots att alla kända hälsovärden tedde sig värdiga en OS-redo triathlet trampade jag ut i natten med en ny sorts förtröstan i sinnet. Jag andades in den aldrig så söta novemberluften. Vinkade, trots att jag visste att han inte kunde se mig ute i mörkret, till en cykelkompis som satt och läste vid sitt köksbord i radhuset jag passerade på vägen hem till Haga. Log mot några smågangsters som hade ockuperat hela gångbanan. Och gjorde mig själv förvånad genom att nynna på en radiohit, något som annars händer bara när jag är salongs eller cyklar riktigt långt. Meddelanden från Jonas hade försäkrat mig om att du, Bimby och Lilla Bamse sov gott alla tre och ångesten hade släppt och ersatts med en känsla av fullt rimlig utmattning.

Ja du min lilla kärlek.

Sak tre jag kommer att minnas från pesttiden är dygnen då jag tillät rädslan för att dö ifrån dig att ta över och hamnade på coronaakuten.

Men det gick ju bra det också.

mamma Katja

2 år ago 0 kommentar
11 FacebookTwitterLinkedinEmail
Between the ridesKatja om cykel

Cyklistens överlevnadsguide i coronatider 🦠

av Katja 3 år ago
skrivet av Katja

Deppade smått ihop i lördags när jag insåg att min cykelresa v 13 inte skulle bli av.
Såklart kändes det plötsligt 90% mindre deppigt
efter cykelturen i kanonvädret och kanonvinden (åt ena hållet iaf)

Hej cykellover!

Du, jag vet att du är besvikelsen att inte få cykelresa (är där själv), att inte få tävla i närtid (är där själv), att inte veta om något pass blir av för man kanske måste vabba (är där själv). Det är tufft. Det är hårt. Det är drygt. Jag tänker inte förminska ditt lidande*. Du har rätt att vara ledsen, och du har rätt till att få tröst och stöd. Nu är jag varken en nätdoktor eller en witch doctor men mitt recept har alltid stavats bryt ihop – omgruppera – gör något annat kul istället – bli trött så du inte orkar älta ditt elände – ring/gosa någon du bryr dig om – sov. Det kommer bättre tider. Det gör det alltid. Så fungerar världen.

Här kommer i alla fall min lilla lista på saker du kan göra för att må lite bättre. Som cyklist och person. Voilà:

🦠 Cykla ute. Egentligen självklart men ändå inte – med tanke på att fler och fler länder infogar utegångsförbud (gäller det förresten även utecyklingförbud? Eh skojar). Men så länge det går – cykla. Eller som Anna förkunnar: förenen eder.

🦠 Om päron – cykla ute med ditt barn (som du förr eller senare lär vabba med tanke med nolltoleransen som råder). Det är lika tungt som underbart och man får eddimerckxben.

🦠 Lär dig att uppskatta soloturer. Lätt som en plätt för vissa, skittråkigt för andra. Soloturer är kanoners för exploring (det jag brukar kalla cykla vilse) och för soloteknikträning (till exempel påhott/avhopp på cykelcross), kanske lite mindre bra för ordentlig träning på vissa moment som kräver grupp.

🦠 Anmäl dig till ett randonnélopp (ett s k brevet). Det finns både kortare och längre brevetar. Då cyklar man typ solo men är ändå en del i ett sammanhang vilket känns ju fint i flockdjurshjärtat ändå. Hemmaklubben CK Distans har både bra brevetar och tips.

🦠 Börja edrotta. Som i köra Zwift, alltså. Det är socialt, modernt och fullt med rides och lopp. Och nu i coronatider så kommer det kanske att arras fler svenska e-lopp? Håll utkik i FB-gruppen Swedish Zwift Riders. Ny på Zwift? Här är en bra guide.

🦠 Cykla inne – utan Zwift. Det går ju faktiskt det också. Ta hjälp av cykelträningsvideos på Youtube, av musiken (helplattor är bra när man ska cykla “distans” inomhus!) eller av allt utbudet av bra serier och filmer på nätet.

🦠 Sponsra handlarna (och minimera stölden av varorna från riskgrupperna som verkligen behöver dem) genom att avstå från att storhandla och för att göra eget cykelkäk att ta med på turer. Skaffa istället kortblipp och handla lite men här och var – på caféer, bensinmackar osv.

🦠 Materialvårda. När gick du igenom cyklarna och prylarna ordentligt senast? Now it’s time. När pandemin är över är du på köpet ägare till Sveriges glansigaste material. Tadaa!

🦠 Stötta alltid din lokala cykelhandlare – men avstå kanske från att springa in och småsnacka bara för att. Cykelhandlare måste få vara off-risk de också.

🦠 Se ikapp en massa cykeltävlingar. Det är kul och ju mer man tittar och lär sig om åkarna desto mer engagerad blir man. UCI channel på Youtube är en guldgruva, börja där.

🦠 Se ikapp en massa härliga cykelfilmer. Googla “best cycling movies” så får du en masse tips (och yes, det finns en del på Netflix).

🦠 Gör någonting icke-cykligt. När gjorde du det sist egentligen? Det är rätt kul och givande faktiskt, om än lite läskigt i början haha

🦠 Isolera dig inte socialt bara för att du känner dig isolerad fysiskt. Du behöver inte bli en socialmediajunkie men att snacka med andra är trösterikt. FaceTime och liknande appar är inte samma sak som irl men ändå. Jag vet som bedriver umgänge med farmor och mormor via Skype.

🦠 Och sist men inte minst – följ myndigheternas råd och always look at the bright side of life. Cause we’re not dead yet.

Puss. Fyll på med egna tips!

*Så här i samhällskristider översvämmas nätet av pekpinnar (tänk att folks har tid att sitta och osa ur sig hur andra ska känna och må istället för att carpa sina egna himla diems). Jag har slutat räkna hur många gånger jag skrollat förbi inlägg vars officiella syfte är att ge perspektiv men som istället mest osar förmätenhet och empatilöshet. Förresten är det ungefär det minst snälla sättet att trösta någon på – genom att söka förminska dess oro eller olycka genom att direkt påminna hen att det minsann finns de som har det värre. Klart som fan att det alltid finns de som har det värre! Men seriöst, vad leder den vetskapen till? Tacksamhet? Dum eller? Ska jag känna tacksamhet för att någon har det värre? Det om något vore väl elakt av mig. De gångerna jag känner tacksamhet är det för att jag och/eller mina nära har det bra. I sig själv, för sig själv, inte i jämförelse med någon annan. Och särskilt inte i jämförelse med någon långt borta vars situation och livsfilosofi jag kan för lite om för att uttala mig om hens mående. Tvärtom mår jag sämre av att veta att det finns de som har det mycket sämre än jag. För det om något är inte direkt rättvist, att alla inte ges lika chans. Fattar ni hur jag resonerar? Tack. Var snäll mot varann & stay safe.

3 år ago 4 kommentarer
13 FacebookTwitterLinkedinEmail
Between the ridesCykel

Den stora oron och ett fantastiskt litet avslöjande.

av Katja 3 år ago
skrivet av Katja

Hej från bussen till Uppsala.

Jag är orolig.

Inte på ett panikartat sätt utan mer molande. Som ett envist moln över staden ligger påminnelsen om covid-19-hotet där och mal i katjahjärnans katastroftänkregioner.

De är ju så sköra, de jag oroar mig för. Lilla min Ivar, som trivs så bra på sin stora kommunala föris men som är mitt inne i trotsfasen och som varje gång kämpar in i det sista med att vägra handtvätt och tandborstning.

Brorsan, vackrast hjärta klurigast hjärna men med cirkus trettio procent nedsatt lungkapacitet, astma och taskigt immunförsvar, för så blir det ibland när man föds flera månader för tidigt.

Mamma, med sina andningsbesvär. Gamla farmor och mormor i mångmiljonstaden nordöst. Mina vänner, deras kids, bästisens äldre mamma…

Mina amatörihopknåpade böner har blivit fler. Om att snälla, låt aldrig någonting ske dem, de jag älskar mest, och låt så få barn som möjligt, mig kända som okända, råka ut för något.

Själv är jag redan sjuk. Inte i corona förvisso, men dock i en klassisk förkylning signerad ”Katja med klenast immunförsvar har varit till Sthlm för första gången på jättelänge”. Småilsken – ska man behöva flytta ut till landet och bli en bilburen digital nomad med korna som närmast klunga för att hålla sig frisk? – men inte så värst. Med mina mått mätt har denna höstvintervår varit skonsam. Har dock jobbat hemma nästan hela veckan. #flattenthecurve osv.

Men här är en liten bön till – snälla låt mig och Jonas hålla oss friska från det värsta så att vi kan ta hand om vår Ivar.

Fler och fler av medarbetarna i mina projekt hör av sig och berättar att de måste jobba hemifrån eller vabba på grund av förskolornas och skolornas regler (tänk om det var så i normalläget med, att alla som hade snoriga barn stannade hemma med dessa istället för att smitta andra och förlänga sina egna barns förkylningar!). Idag måste jag flagga för mina kunder att samhällsläget kan påverka tidsplanerna och leveranserna.

Usch och blä du, corona.

Men mitt i all oron har jag ett för cykelkatja inte så litet fantastiskt glädjemoment.

Kan ni gissa vad det är? Så berättar jag resten sen.

(luft)puss

3 år ago 0 kommentar
11 FacebookTwitterLinkedinEmail
  1. Anna-Maria om Lådcykelpremiären.

    Vad kul och praktiskt med lådcykel! Hoppas den fortätter att kännas lika bra, om inte bättre, när du fått trampa…

  2. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack! :D <3

  3. Jonatan om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Spännande. Heja dig Katja!

  4. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack bäbis! Faktiskt så tänker jag på ditt ST; tänker om Anna har fixat ST - THE ST - nog…

  5. Anna Lindén om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Helt rätt!! Dör av awwwwww inför ditt projekt. Ser så mycket fram emot att poppa målgångs/årgångs-skumpa med dig och allt…

Bon courage! Puss, Katja

CYKELKATTEN