ck valhall elit

Pic Daniel Lindvall

Yo, om Scandinavian Race!

Hade ju aldrig varit lagledare och följebilsindivid och det hade inte vår käre ordförande Birjer heller förut så det var en ny upplevelse för både mig, Birjer och SYD då. SYD är alltså passaten min. SYD – hjälte, fick hoppa in i sista sekund och knega följebil. Vet ni hur det går till på en sådan tävling, kanske kul för någon att läsa*?

Först – SYD till Uppsala. Plockat upp Tony och hans pappa Sune som ska langa. Langa inom cykel är inte samma som att langa on the streets utan man förser tävlingsåkarna med vatten och sportdryck. Tips till er som börjar tävla och vill få langning förresten – markera på flaskorna vilken som innehåller vad. Sätt till exempel kryss på de flaskorna som innehåller sportdryck. Blir lättare att både få och dricka ur rätt flaska då.

Hur som, inne i Uppsala – svinkallt och blåsigt. Är inte jätteavis på herrarna som ska tävla. Scandinavian Race är alltså en killtävling only. Laget möts och är smått frusna och koncentrerade. Jag och Birjer samlar in de utskrivna och plastlicenserna och går upp till kommissariatet och skriver in oss. Kontrollen är noggrann och det är lite pirrigt men ändå bra att det är så seriöst. Blir liksom på riktigt då.

Efter inskrivningen tar laget SYD och sticker till Studenternas IP medan jag och Birjer försöker lära oss banan med hjälp av Google Maps. Sedan är det dags för lagledarmötet. På lagledarmötet får vi träffa de andra lagens lagledare och lyssna på när kommissariatet samt den ryska UCI-gubben drar infon om banan. Vi tilldelas även ett bilkönummer som blir 17 och alltså rätt långt bak. Nåväl. Jag och Birjer erhåller även bildekalerna med CK VALHALL och 17 på och en tävlingsradio för att lyssna på meddelanden från kommissarierna.

Sedan tar vi Andreas oversizemersa till Studenternas IP där laget är ännu mer frusna och ännu mer koncentrerade. Killarna nummerlappas och nålas. De sista klunkarna termoskaffe erhålls. Någon svär. Någon kissar. Någon cyklar omkring i en fluffig täckjacka. Jag knäpper ett par kort. Laget cyklar upp till starten.

Jag, Birjer och langar-Sune åker så småningom också upp till starten och ställer oss på vår plats i bilkön, bakom en Göteborg Cykelförbund-Opel och framför en dansk följebil. Birjer kör – första gången jag är med vill jag lära mig om hur det här går till. Birjer är dunderförkyld. Jag har en fet termos med myntate med mig, samt en fikonkaka och så några Cadbury Fingers.

Och så går starten. De första varven går så förbenat fort! Nu får SYD leverera accelerationer. Birjer är en duktig förare som kryssar snyggt mellan refugerna och på (de för tävlingen avsedda förstås) cykelbanorna – man märker att killen kör en hel del bil i tjänsten. Jag matar Birjer med myntateet och Cadbury Fingers och försöker uppfatta meddelanden som sänds ut på radion.

Efter två varv släpper vi av Sune i en av de två feeding zones. Sune installerar sig och hittar direkt någon cykelbekant och vi fortsätter vårt race. För race blir det även för oss. Den komplexa banan och den höga farten tar ut sin rätt tidigt i tävlingen och det börjar droppas och kraschas lite här och var längs med banan :( Det betyder att bilarna börjar stanna till och köra om för att kunna pacea de tekniskt strulande cyklisterna upp till karavanen igen. Vi håller utkik efter valhallarna. Vår tilltänkta mek Jonas kraschade (träning, potthål) igår så jag sitter redo att langa ut hjulen och har multiverktyget framme. På det sättet har vi tur. Inget tekniskt haveri. Dock börjar våra åkare droppa.

En av grabbarna droppar ensam. De två nästa lyckas köra ikapp en mindre klunga och fortsätter med den ett tag innan de får lämna tävlingen. Kvar är Stathis och Tony, båda pålitliga åkare men det är ett tufft race. Bilkaravanen går ryckigt. Vi hinner pinka ett par gånger. Det råder en glad stämning i bilen – trots konstant uppmärksamhet på banan hinner vi med att snacka om dittan och dattan. Ah men så där som man gör när man är funkis någonstans. Humor och spänning och så många många intryck att ta in och diskutera.

Efter ett tag är Tony ensam krigare kvar i klungan. Nu kör vi för Tony, nickar Birjer och jag till varandra. Några varv till, nu är det inte många varv kvar. Karavanen är rörig. En ambulans som blockerar halva snabbrakan; en stockholmscyklist ska äntligen få åka in till lasarettet efter att ha legat ner på åkern med minen förvriden av smärta. Usch, bra att han äntligen får hjälp.

Klungan är inte lika stor nu. Vi tror vi ser Tonys glänsande blå POC-hjälm i den lilla gruppetton som bildats efter snabbrakan. Han, några danskar, några till. Tony biter sig fast, hoppas de kör ikapp den stora klungan före dem. Vi kör på och håller tummarna, så kommer en cirkulationsplats. Gruppetton kommer ut. Ingen Tony. Såg vi fel? Han kanske var kvar i stora klungan? Men äsch helvete nej. Väl inne i cirkulationen ser vi honom. Tony har kraschat, han reser sig precis och är blåslagen repig och fly förbannad. Tröttheten, felräkningen, markkänningen. Racet är över. Vi ställer bilen på den säkra sidan rondellen och packar in vår trötte åkare och hans cykel. Tony är sur och har ont. Hjälmen höll dock. Han vill inte höra på några trösteord men jag är ändå stolt över min starka vän. Fan, Scandinavian Race är ju ungefär den tuffaste landsvägstävlingen man kan köra i Sverige. SM är också tufft – men konkurrensen är ju större här i och med närvaron av de utländska lagen. Det var inte många varv kvar. Nästa gång är han med hela vägen!

Vi kör tillbaka till starten, återlämnar radion och hämtar Tonys överdragsbrallor som någon snäll funktionär håller i. De flesta i laget har åkt hem. I SYD ligger de kvarlämnade hjulen, några licenser. Dem ska grabbarna få på onsdagen i samband med SMACKs Dalbyvarvet-linje.

Vi drar till Max och jag äter en jobbigt söt Oumph-burgare. Vi dricker svart kaffe och tinar upp. Alla är slut – åkar-Tony, den genomfrusne langar-Sune och så jag och Birjer. Vi har alla gjort ett fint jobb och vi har haft skitkul. Nästa gång har vi lärt oss ännu mer och är ännu starkare.

Den gula bromsbelägglampan skiner och SYD påtalar att det är dags att CHECK THE BRAKE PADS! Det börjar skymma när vi kör hem; 17 har vi dragit av rutan men CK VALHALL sitter kvar på framrutan.

Jag släpper av Tony och hans pappa, kör hem och duschar länge. Skallen full av alla intryck och ögonen är ticsiga av all ansträngning. Men så värt.

Puss.

* och inte vara nervös och tacka nej den gången någon tävlingskompis ber dig att ställa upp vid ett race. Det är fint och tacksamt och självklart roligt att ställa upp och man lär sig massor.